efter regn kommer solsken

Ett flyttkort.

2007-05-18T11:29:00.000+02:00

Jag har plockat fram min resväsa, stoppat ner alla kläder efter kulör och satt mig på bussen.

För att komma hit.

Hoppas ni hänger med mig.

Embryot till något större, bättre och betydelsefullare.

2007-04-24T18:32:00.000+02:00

Snart så.

Snart kommer det hända grejer så att ni tokkaskadbajsar i tre dygn.

Minst.

Hej då.

2007-04-03T17:37:00.000+02:00

I går kväll fälldes de sista tårarna till den alldeles utomordentliga tv-serien Six Feet Under. 63 avsnitt har penetrerats och avnjutits. Och vad jag upplevde var så mycket mer än jag vågade hoppas när jag den där kalla och mörka kvällen tryckte igång episod ett. Det är ingen – ja, jag tror det i alla fall – serie som för mig varit så frapperande genialisk och som berört så mycket som Allan Balls alster. Jag har skrattat (av både lycka och det motsatta), kaskadgråtit, snyftat, bitit sönder naglarna av oro, varit förvånad – och fundersam med mera, när jag betat av avsnitt efter avsnitt under ett par månader.

Det är få gånger jag varit ordentligt beroende av något. Men i den kategorin puttar jag lätt in Six Feet Under. De kvällar jag somnat utan iPoden laddad med Six Feet Under är lätträknade – men de har gott och väl räckt; jag klarar mig bra utan den värsta sortens avvänjningstortyr. Tack.

Men nu är det alltså slut. Finito. Fuck. Kuk.

Sista avsnittet sköttes helt och hållet av – inte helt oväntat – Ball himself. Bra där, tänkte jag efter att det förkunnades i vinjetten. Men det blev en pärs. För slutet blev precis så som jag mest av allt hoppades slippa. Åh nej.

MEN.

Döm av min förvåning när den långa slutscenen – ackompanjerad av urvackra Breath Me med Sia - trots allt var in i norden fantastiskt. Hej och hå vad det hulkades, och då både med tanke på innehållet i den sista scenen och att jag aldrig mer kommer få uppleva en ny dag i Fishers balsamerande vardag.

Visst är jag patetisk?

Nu blir det till att börja ladda hem Sex and the City.

(Hmm, de där två meningarna kanske borde byta plats?)

Nej då. Så lågt sjunker jag inte.

Carrie med vänner träffar man ändå på trean lite då och då.

För övrigt säger jag hej då till bloggen på ett tag. Finns ingen motivation, ingen lust i dagsläget. Jag är rätt vilsen i den riktiga världen – och det räcker gott och väl. Men sörj ej: precis som guvernör Arnold säger jag: I'll be back.

Och det bra mycket kvickare än de sju åren som han tog på sig mellan T1 och T2.

I kväll hänger jag med din här nationalskalden.

2007-03-30T19:02:00.000+02:00

Makt. I massor.

2007-03-29T19:02:00.000+02:00

Panic on the streets of Jonkoping.

2007-03-28T18:19:00.000+02:00

Det märks på mig att jag snart kommer att sitta i en tandläkarstol med en puls inte värdig denna människokropp. Tre-fyra år sen sist är det. Minst. Det var på den goda tiden det, när jag var ung nog att klara mig undan skyhöga räkningar. Men the times they are a-changin'.

Hur som helst minns jag fortfarande hur jag betedde mig veckan innan de där tandläkarbesöken (ett tag var jag stamkund eftersom SJ gillade mina räls); borsta, borsta, borsta – länge, noga och obarmhärtigt ihärdigt mot mitt tandkött. Och efter varje måltid: knapra tuggummin som om jag aldrig tidigare sett ett paket V6 eller Extra. Men det hade jag. Det var bara det att jag ville imponera på Lukas-John, min finurlige tandläkare.

Och det är just det som är problemet – att jag vill kunna glänsa med prickfria gaddar.

Jag är tillräckligt rationell i mitt tänkande att jag förstår problemet i min situation. Och med min situation menar jag flera års undvikande av Lukas-John med vänner.

Men nu är det alltså snart dags igen. Ibland innebär "på återseende" tre-fyra dagar, ibland tre-fyra år. Nästa gång ska jag försöka hålla mig till det förra snarare än det senare, för det borde ju funka med min CSN-ekonomi. Right.

Tillbaka till mitt beteende den där sista veckan. Just nu ingår följande i min vapenarsenal i kampen mot Karius och Baktus:

- El-tandborste (som står på konstant laddning)
- Tandkräm (nähä?)
- Plackers (tandtråd, typ)
- Dentan, 0,05% (fluorsköljning, varje kväll)
- Listerin (bakteriekiller, varje morgon)
- Extra, olika smaker (sockerfritt tuggummi, efter mat och fika)
- V6 +Fluor (sockerfritt fluortuggummi, mellan Extrat och maten)

Har jag glömt något? Antagligen.

Behöver jag påpeka att min byxångest är omänskligt mänsklig? Eller var det tvärtom?

Om det finns någon inom tandhygienskrået där ute får ni gärna tipsa om effektiva kompletteringar. Typ kaustiksoda.

Fast för munnen då.

Jag kan bjuda på en Cola Light och en bit rågbröd som tack.

Ibland har jag svårt att hålla igen när jag spelar badminton med MaXtin.

2007-03-27T22:36:00.000+02:00

Falköping - staden som Gud glömde.

2007-03-27T18:54:00.000+02:00

Helgen blev intensiv och oplanerad.

Planerna var att se Isolation Years på Bongo här i Jönköping. Men istället satt jag och kände mig psykiskt våldtagen på tågstationen i Falköping. Jag har inte läst Aftonbladetpraktikanten Ronnies bok, Vi som aldrig sa fitta, men om han på något sätt, om än subtilt, hyllar Falköping (vilket han måste göra) ska jag ta mitt pick och pack och flytta upp till Stockholm och anamma nya livsprojektet att göra pojkens liv till Hin Håles paradisö. Sufjan har sitt femtio album-projekt, jag har mitt Ronnie-projekt. Yin och yang.

Vad i hela friden gjorde jag i Falköping en fredagkväll kanske ni undrar? Jo, SJ tyckte tydligen att jag behövde det. Ni vet det där Stig-Helmer-företaget som är roten till allt ont här i Sverige.

Följande två ord uppenbarade sig med jämna mellanrum på tavlan som sa "Tåg mot Stockholm": Ny tid.

Gång på gång. Som ett hånleende mantra. Var tjugonde minut; ny tid.

Och där satt jag. Uppgiven och en smula förbannad. Men inte ensam. Till vänster om mig dreglade tjack-Conny, full som ett ägg och till höger juckade sjuttonåriga Fredda på sin flickvän medan alla i kompisgänget skrattade det berömda hockeyskrattet. Ihärdigt och outhärdligt - både juckandet och skrattet, alltså. Mitt emot mig satt ett äldre par och dryftade Melodifestivalens vara eller icke vara. Och i ungefär tjugo minuter satt en frapperande vacker kvinna snett framför mig. Hon tittade irriterat på klockan ungefär varannan minut medan jag iakttog henne. Dock aldrig på ett psykopatiskt, nervöst sätt utan bara på ett svenne-som-inte-vågar-gå-fram-sätt. Jag hoppades innerligt att hon väntade på samma tåg som mig, och att hon hade plats 70 i vagn 12. Men tjack-Connys kompis Ronny (inte Aftonbladet-Ronnie) skrämde bort henne när han sjunk ner jämte gudinnan för att inleda ett samtal om fontänorgasmer (jorå). Hon försvann imponerande kvickt, och jag såg henne aldrig igen. Förståeligt.

I dag tycker jag synd om dem - Conny, Fredda, Freddas hockeykompisar och Ronny. (Det äldre paret var däremot okej, och Freddas flickvän ville jag rädda från misären i pundarstaden.) Men då, i fredags kväll, när tåget var sisådär tre timmar sent, ville jag inget annat än att binda fast deras huvuden i isen på en curlingbana för att på så vis befästa en ganska effektiv gard. Bara för att sen, drömde jag vidare, hoppa in i motståndarlaget och ta i mitt allra hårdaste, släppa stenen i perfekt läge och snabbt skrika "SOOOP, SOOOOOOOOOP" så att saliven sprutar åt alla håll och kanter - som när Michael Nyqvist blir exalterad på film.

Nåja.

Tåget kom till slut. Och jag kom hem nollett istället för tjugotvå. Västeråskebab och påskmust, snabbkoll i VLT och sen sängen blev kvällens melodi. Förresten, där emellan upptäckte jag när jag satt på toan och sket fjärilar och blommor att Fibes, oh Fibes! spelade sex-sju kilometer bort. Happy. Veeeery happy.

Lördagen blev trevligare. Hittade gamla dagböcker från lågstadiet – allvarligt – när jag likt Führer lekte Gud och sorterade bort det jag ansåg vara skräp. Det borde finnas en lag som säger att ett husköp gäller i minst femton år. Man hittar så mycket roligt vid en flytt nämligen.

Men det var inte det enda som hände i lördags. Jag hann också med ett kalas, med, som alltid hos Kattis, fantastiskt fikabröd och senare på kvällen blev det några GTs och ett gäng öl på Sky Bar med två Linor, en storasyster med vän och en Jonas. Vad som hände sen behöver vi inte gå in på. Eller? Näe.

När jag åkte hem i söndags gjorde jag det i en buss. Det kändes tryggt. Till skillnad mot SJs service.

Jag lovar, jag har mycket att göra.

2007-03-26T19:42:00.000+02:00

HAJK på er.

2007-03-22T19:51:00.000+01:00

Mycket att göra just nu. Hinner egentligen inte blogga.

Men ni måste kika in den här flashback-tråden. Minst sagt roligt. Och för er som inte orkar läsa igenom hela - här är ena killen.

Lustgården.

2007-03-21T22:29:00.000+01:00

Råkade nyss slå på trean i den något naiva tron (idiot) att kanalen kanske, eventuellt, skärpt sig.

Big.

Mistake.

Ung & Kåt. Nej, det var ju Ebba Grön det. Ung & rustad menar jag.

2007-03-21T22:07:00.000+01:00

Ett par fniss.

Men framför allt ett svävande "jaha?".

Premiären av Tack gode Gud är avklarad och som så ofta under de senaste åren var det en smärre besvikelse som jäste i lägenheten efter det att eftertexten rullat färdigt. Alltså, visst, det var stundtals roligt. Men det räcker inte.

Jag ska härmed sluta ha förhoppningar.

Överhuvudtaget.

Om allt. Och alla.

Förutom när The Radio Dept. släpper ep/lp. Då vet man.

Det senaste svenskspråkiga humorprogrammet som serverade komik så som jag vill ha det var nog Ulveson & Herngren. (Att hela serien - på Discshop - kan inhandlas för en öl på krogen är nästan ett hån.) Det var väl minst två år sedan serien gick? Tiden går fort. Är det bristen på humoristiska program som påskyndar alltihopa?

Nja.

Eller nej. Jag kan inte skylla allt på teven. Det är lite nitti. Nu är det internets fel som gäller. Fast det funkar ju inte riktigt heller; alla bra serier jag följer laddar jag nämligen hem. Det här leder ingenvart. Förlåt, jag är trött och då svamlar jag lätt.

Om jag för en stund globaliserar (populärt) mitt tänkande och inkluderar anglosaxiska humorprogram så… blir det en trumpen historia för Sverige. Så jag skiter i det.

Sorry, igen. (Svamlet.)

I stället lyssnar jag på inledningen på skivan Embrace Me Beauty med The Plan. Om och om igen. Igen. Och igen.

Nu jag ångrar flytten från hemstaden İstanbul.

2007-03-20T17:27:00.000+01:00

Plura.

2007-03-19T18:38:00.000+01:00

Ni som missat Pluras blogg: fy skäms!

Lysande inlägg. Som här.

Det är som en drog.

Film: Efter brylluppet

2007-03-18T22:28:00.000+01:00

Ansiktet är strimmigt av tårarna. Och det är allt annat än krokodiltårar.

Jag har precis sett Efter brylluppet - ett danskt drama av Susanne Bier (hon som - tyvärr - regisserat Jonas Gardells Livet är en schlager, men även fina dogmafilmen Elsker dig for evigt).

I Efter brylluppet spelar Mads Mikkelsen en man som har hand om ett barnhem i Indien. Han blir i början tvungen att åka till Köpenhamn för att ro i hamn finansiella bidrag, men allting går inte lika smort som han till en början hoppats och trott.

Jag älskar film från Danmark. Ofta, väldigt ofta, lyckas dem med sina dramer. Och så bra det då blir! Som i Efter brylluppet. Det är ingen Festen-klass, men bra nära. Det är kärlek, komik, gräl, vackert - alla ingredienser som behövs. Jag brukar ha svårt för Rolf Lassgård men här är han mer än okej. Och musikmässigt värmer det i bröstet tack vare islänningarna i Sigur Rós.

(Vissa scener genererade ett "jag vill ha sommar, nu!"-begär. Mer specifikt: En tidig, tidig julimorgon. Jag befinner mig ute på landet, närmare bestämt på en veranda med utsikt över en stilla sjö. Gräset är daggvått och det är första morgonen på en välbehövlig fyraveckorssemester. Alla andra sover inne i huset. Det är bedövande tyst. Bara ett par fåglar hörs. För första gången på hela året sprider sig ett genuint lugn i kroppen, något som gör att jag fyller på ännu ett glas Calvados. Det här är min morgon.)

Apropå tårarna jag nämnde i inledningen; en vacker, känslosam scen som backas upp av de finaste tonerna som Sigur Rós erbjuder kan bara resultera i välfyllda tårkanaler. Eller hur? Annars är man omänsklig.

Eller förbannat manlig.

Och det är inte jag.

Manlig, alltså.

Än.

Ágætis byrjun.

2007-03-18T13:43:00.000+01:00

Hos Ett liv i exil blev jag påmind om fyrans inköpta underhållningssatsning Tack gode Gud. För knappt en månad sedan föreläste två nissar från ovannämnda tv-kanal för min klass. Då hörde jag för första gången talas om Tack gode Gud. Och direkt förstod vi – jag och mina klasskompisar – att det här kan bli lyckat. Riktigt lyckat.

Jag har förvisso tidigare haft förväntningar på komedisatsningar hos fyran som knappast infriats, men det här konceptet har en grund som lovar bättre. Programmet kommer med alla sannolikhet att sopa banan med Hjälp! - oddsen är låga därför att vi redan på förväg har koll på idén med showen, och redan där är Tack gode Gud ikapp och förbi Hjälp!.

Listan på deltagare är inte fy skam. Jag ser särskilt fram emot Magnus Betnér, Johan Glans, Eva Röse och Gustaf Hammarsten.

Tack gode Gud kommer inte att vara revolutionerande på något vis. Men det kommer att bjuda på ett och annat skratt. Det är jag övertygad om.

Och det räcker gott och väl i dessa tider då idiotiska humorsatsningar som Playa del Sol (och till viss del Hjälp!) florerar fritt i svenska hem.

Det är mitt eget fel.

2007-03-18T00:29:00.000+01:00

Made-Up Blog Post #43

2007-03-17T17:09:00.000+01:00

Den här helgen lyssnar jag på Guillemots ep From The Cliffs.

Spåret Who Left The Lights Off, Baby? är löjligt bra pop. Hett tips, alltså!

Metropolen.

2007-03-17T00:01:00.000+01:00

Notis från Jnytt.se:

Kuddkrig vid Juneporten

Ett stort kuddkrig fick många bussresenärer se när flertalet ungdomar brakade samma vid Juneporten i centrala Jönköping under fredagseftermiddagen.

Enligt SR fick bussarna kryssa fram mellan ungdomar och dun från kuddar som yrde i luften. Enligt ett vittne ska även kuddarna ha kastats mot bussarna som passerade Juneporten runt 17-tiden på fredagen.
Polisen hade också fått rapporter om att det var bråkigt och stökigt i samband med kuddkriget.

Jag gillar notisen, speciellt sista meningen. Den sammanfattar hela den här staden.

Det är här det händer.

Hur var det här då?

2007-03-16T19:30:00.000+01:00

Jag flyter omkring mellan mellanstora mellansvenska städer. Försöker finna det där hemmet jag en gång hade i min ungdom - både själsligt och geografiskt, mer konkret.

Det mesta är en enda stort förvirring numera. På något sätt. Jag försöker intala mig att jag ska hantera livet stoiskt och på ett närmast humoristiskt okomplicerat sätt. Men frågorna är för många, och svaren alldeles för få. Livet är så gigantiskt. Så mycket att insupa, prova, utöva, lära, analysera, läsa, se, diskutera, lyssna… Om det bara fanns lite mer tid.

Litteratur, musik, Antikrundan, gitarrerna, konst, Woody Allen, bloggar, Six Feet Under, tidskrifter, B. Dylan, människor, mode, religion, marknadskommunikation, whisky, filosofi, far- och morföräldrar… Det tar liksom aldrig slut på livets mysterier och häpnadsväckande måsten.

Informationsintaget är enormt. Nästan kaosartat. Och då är jag ändå bara och nosar lite försynt på ett par av mina måsten.

Och det där med geografiskt hem, det har jag lyckats slarva bort med mina fumliga tassar. Visst, jag har en lägenhet, men det känns ändå bara som att jag lever i en tillfällig bubbla och inte i ett riktigt hem. Jag vågar inte köpa inredningsprylar – till exempel – eftersom bubblan antagligen spricker så fort jag börjar slå mig till ro.

Hemstaden är alltid hemstaden - men utan mitt hem som jag har i lägenheten. Och då är det ju inte så värst mycket, i ett större perspektiv liksom.

Jag hamnar mitt emellan. Missar grejer jag inte vill missa - var jag än befinner mig. (Här tänkte jag citera en textrad från en låt med Tomas Andersson Wij, men nu minns jag inte vilken bara för det.)

Hufvudstaden lockar. Lagom naivt tänker jag att allting kommer lösa sig i samma veva som jag köper min svindyra ettaochenhalva innanför tullarna. Då kommer indianerna hoppa in i kanoten. Heureka! Då kommer jag finna drömjobbet, kärleken i mitt liv och ett par-tre barn sådär. Inte samtidigt, tack.

Men egentligen är det ju precis tvärtom.

Spikrakt åt andra hållet.

Förvandlingen.

2007-03-15T20:44:00.000+01:00

Jag tänker tillbaka på gymnasietiden. När Calle var med känd som Don och Sophie fick utstå epitetet überfeminist. När vår allas Musti febrilt letade efter femtioöringar bakom soffan och pokerbordet i filmsektionen. Och jag minns de där bussresorna till designskolarna i Stockholm med Skultuna-Bo i spetsen - alltid lika fascinerad, alltid lika finurlig. Bo alltså.

Det händer att jag saknar de där tre åren.

Som i kväll.

Det är en sån äcklig klyscha jag nu måste lufta, men det mesta var verkligen så enkelt och glatt under den där perioden. Inte som på högstadiet när alla hatade varandra, och livet mest var skit. Men myntet har ju alltid två sidor, och jag saknar nog bara den mysigare sidan. För man var ju rätt puckad – sådär allmänt – på den tiden, till exempel. Med värderingar och sånt. Och det saknar jag inte.

Ah! De där stora kompisgängen man ingick i saknar jag också. Eller jag saknar att trivas med den typen av umgängesform. Nu uppskattar jag mest "komprimerade" sällskap; hälften så stora, dubbelt så givande. Det är så många jag klarar mig utan. Skrämmande många. Fast såna rationella tankar låg ju utom räckhåll back then. Då var det mer att de flesta man träffade – oavsett hur ofta och hur länge – var potentiella vänner, på något jävla vänster.

"Men tjena, jasså, du brukar också åka buss nummer 18 på måndagsmorgnar? Ska vi bli bästisar?"

Det var kvantitet framför kvalitet. Det var frosseri framför måtta. Det var idioti framför klokhet.

Nu ska jag nog sluta innan det drar iväg längre, för jag saknar det ju, att idiotiskt frossa. Inte så pjåkigt ändå.

Att man blir tråkigare och bekvämare ju äldre man blir är också ett sätt att se det.

Bitter, sorglig och singel – det är jag det. Är inte det titeln på en Hollywoodrulle förresten?

Nästa inlägg ska handla om att ha ett (1) hem – inte två, eller noll.

HEJ!

Shaken, not stirred.

2007-03-14T22:06:00.000+01:00

Jag är stolt. Och trött.

På sisådär tre timmar har jag: lagat en ypperlig (student)måltid, städat lägenheten (noga), msn:at med vänner från hemstaden och borstat tänderna extremt noga för att därefter attackera Karius och Baktus med tandtråd och fluorsköljning.

Men det tar inte slut här.

Nej nej.

I detta nu sitter jag med en ansiktsmask och bloggar. Jag råkade hitta ett sånt där provexemplar (förmodligen från Jönköpingsgalan). Men jag är osäker på om den är gjord för män. Produktens fantastiska förmåga visualiseras med ett onaturligt vackert kvinnoansikte. Det känns ganska feminint.

"Skit samma", tänkte jag och applicerade krämen.

Nu sitter jag här och inväntar eventuella bieffekter.

Kommer mina kindknotor ha accentuerats till det mer kvinnliga hållet när jag vaknar i morgon bitti?

Bra fråga.

Men det känns lite spännande. Lite livin' on the edge.

Det är jag det.

(Och nej, jag brukar inte konsumera ansiktsmasker på regelbunden basis. Men min bästis farfars kompis barnbarns kusin gör det - behöver han vara orolig?)

Bild från kontoret, klockan 17.34.

2007-03-14T18:04:00.000+01:00

(Sen försvann solen. Tack ska du ha.)

Krokodiler och piloter.

2007-03-13T18:20:00.000+01:00

Nu har halva ordinarie praktiktiden svischat förbi.

Halva.

Tiden.

(Vi struntar i att jag kommer vara kvar tio veckor extra. Ni vill väl ha ett blogginlägg?)

Behöver jag påpeka att det har gått fort? Okej; det har gått fort. För fort. Way för fort. Egentligen borde jag ha uträttat det dubbla av det jag åstadkommit hittills. Eller? Egentligen inte. För jag gör ett kardinalfel när jag jämför mig med de anställda på byrån. De har erfarenheten, färdigheten och – åtminstone vissa – utbildningen.

Jag har knappt någon erfarenhet, en smula färdighet och en halv utbildning.

Minns ni den där krokodilen från lågstadiematematiken? ">" och "<". Html-taggar, fast innan man hade en aning om vad i hela friden webbsidor, bloggar och mp3 var för något.

Anyway.

Min lösning:

Jag < Kollegorna

Det är inget märkligt med krokodilens beteende. Den smäktar efter det saftigaste bytet. Och det är inte jag – än.

Men mitt förstånd kopplar inte den logiken. Mitt förstånd tänker att jag måste prestera lika bra som rävarna. Minst.

Och det är en omöjlighet. En truism, om ni så vill.

Synd bara att jag själv inte förstår det. Eller det kanske inte är så olyckligt? Det naiva i mitt tänkande kanske lyfter de där berömda framfötterna lite, lite extra. Ibland behövs det nog - en övertro på sig själv. För visst tusan kan jag!

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Om jag hade varit pilot då.

Men det går snabbt över.

2007-03-11T22:49:00.000+01:00

Att lämna en fylld villa för anlända sent på kvällen till en tom lägenhet borde vara grejt. Lugn och ro, och hela den faderullan.

Men icke.

Det är mest ensamt. Och lite vemodigt sådär.

Förlåt.

2007-03-11T12:36:00.000+01:00

Okej, jag ljög.

Sådana människor intresserar mig visst.

Men inte på samma vis.

Livet. Och alla svåra val.

2007-03-11T12:04:00.000+01:00

Västerås lider av samma klubbproblem som Jönköping - det finns inget. I princip. Och det är väl likadant som för resten av Sveriges icke tre största städer, förmodar jag.

Men i går blev det en lyckad kväll ändå.

Bill och Bob heter en krog i stan som kan likställas med Bongo Bar i Jönköping. Det är ungefär samma sorts människor, samma sorts namnindelning på menyerna och - framför allt - samma sorts musique. Den första och sista liknelsen är det bästa med de två uteställena. Tror jag.

I går var det galet bra på Bill och Bob - musikmässigt. Att folk hellre vickar på höfterna till senaste Timberlakehiten är katastrofalt jättekonstigt. Men så är det tyvärr, och därför blir det bra skumma typer som hänger på de mer "alternativa" haken. Som Bill och Bob. Men å andra sidan är det mer intressant med just sådana människor. För jag finner inget intresse i individer som fullkomligt tokignorerar mer eller mindre kulturella trevligheter. Människor som hellre tittar på American Pie 8 än En kärlekshistoria. Och människor som aldrig förstått det fantastiska med en Sufjan Stevens-skiva.

Det där lät äckligt pretentiöst.

Och det är det väl kanske också.

Jag skiter i vilket.

Tillbaka till kära Bill och Bob. Det börjare med att vi direkt i entrén bjöds på Postal Service. Kunde varit sämre. Sedan flöt det på under kvällen och när lamporna tändes och det var dags att röra på sig hade bland annat Sufjan Stevens, Ride, Fibes, oh, Fibes och Midlake presenterat sig.

På närliggande utestället Pluto hade Sean Paul ljudit friskt.

Attans också.

Old school.

2007-03-10T16:38:00.000+01:00

Jag hjälper mina föräldrar med att slänga skit som inte kvalificerar sig till nya lägenheten. Ni anar inte hur mycket dynga det får plats i en villa. Det tar aldrig slut. Och då har jag bara varit här en ynka helg av alla tusen flytthelger.

Men det har sina ljusglimtar med. Att flytta ett helt liv, alltså (man har ju trots allt växt upp i den här kåken).

Man hittar så mycket intressant. Som alla "så här installerar du ditt Internet på mindre än 15 minuter!"-manualer från 94-95. Kartorna över täckningskvaliteten för din "ficktelefon" är inte heller dumma. 90-talet var bananas.

Men den här lappen är ändå dagens favorit (jag citerar ordagrant, och notera att det kursiva är mina noteringar för att förtydliga för er):

"Klubben heter:
Tuffa Tjejer (som är överstruket).Vi Som Vet (med röd penna)
Förkortning TT (som är överstruket).VSV (med röd penna)
Chef: Emelie (som är överstruket).Petter (med röd penna)
Sekriterare: Sandra. Emelie (med röd penna)
Vad man gör i våran klubb: Brev växlar, När vi ser varandra byter vi Max och Sissi, Ta reda på vad Pernilla och Johannas klubb heter, Ge pengar till någon som behöver det.
Smeknamn: EMELIE = EMMY
SANDRA = SANNY
PETTER = PETTA (med röd penna)"

Ja, det vi ser här är de första små stegen till mitt bittra kvinnoförakt. Jag tog över klubben och gjorde den till min. Bort med tjejer, och in med en kille. Det brukar lösa det mesta...

Min favoritrad från lappen: "Ge pengar till någon som behöver det."

Kvinnohatare och Robin Hood-hjälte.

Tough shit.

Det där var onödigt.

2007-03-07T20:47:00.000+01:00

Jag tänkte först läsa lite, men så fastnade jag framför Charlie The Unicorn. Fniss.

2007-03-07T19:46:00.000+01:00

Två divergerande liv? Ganska.

2007-03-07T19:20:00.000+01:00

Min vän Jonas sitter i detta nu inne på Rival i Stockholm. Om sisådär någon timme bevittnar han Tomas Andersson Wijs turnépremiär. Och tidigare i dag köpte han en lägenhet på Kungsholmen.

Jag själv sitter och tittar på gamla Six Feet Under-avsnitt och knaprar Eldorados sötmandlar. (Ni vet dem med extremt direkt motbjudande förpackningsdesign.)

I min ståtliga lägenhet på tjugotvå kvadratmeter.

I Jönköping.

Koncisa humörsvängningar.

2007-03-06T20:11:00.000+01:00

Jag tänkte först skriva ett inlägg på typ två ord. Och sen länka till en DN-artikel. Men då hittar jag nog en primitiv rörbomb i brevlådan i morgon, med tanke på reaktionerna i går, så jag skippar nog den.

Har tänkt på en grej. Vad är det med tvättstugor och humörsvängningar? Vad är det för beef egentligen? Det handlar liksom om kläder. En strumpa från H&M, två kalsonger från tennisnissen och ett par tröjor från överallt och ingenstans. Men det spelar ingen roll. Nej nej. Om det är någon som kör över tiden, och snällt lånar ett par minuter från ens egen, är det som att man hittat flickvännen skvalpandes med bästa vännen.

Incidenten ger samma effekt.

Och likadant om det är lite ostädat i stugan.

"76T#D/#”%Q&NHF#/#R()#J!"

För att det ligger lite kvarblivet tvättmedel i behållaren. Hur logiskt beteende är det – egentligen?

Det roliga är att det går över lika som det kom. Svosch, säger det, och så är läget under kontroll igen. Ansiktet har åter fått sin naturliga kulör och fradgan har hittat tillbaka in i munnen igen. Det enda som avslöjar den kärnfulla humörsvängningen är frustandet som sakta, sakta tonas bort.

Ända tills man på tillbakavägen stöter på grannen som frågar lite försynt om hon får låna torkskåpet "eftersom klockan visst hade stannat".

Genomsnäll och mesig svenne som man är säger man självfallet "men vilken fråga människa – klart du får det!".

Tur att tankar är privata.

Råkky.

2007-03-05T21:06:00.000+01:00

DN: Rocky blir tv-serie.

Jag undrar hur det här blir. Antingen kräkdåligt eller så ... rätt okej.

Det är inte lätt när man siar utan facit. Vad är hemligheten, Saida-människor?

Tjock-DN och blondin-JP.

2007-03-05T18:18:00.000+01:00

På något märkligt vis är det genomgående en befriande sinnesstämning jag glider in i så fort DN är tunnare än tjugofem Kalle Anka-pockets - på hög.

Som i dag. Den ser nästan undernärd ut där den ligger och tar igen sig på köksbordet.

Men i går var det andra kanelbullar. Ja jo. Det tog mig kanske två timmar att gå igenom samtliga sjuttiotvå delar.

Och då tittade jag ändå bara bilderna.

Söndagarna är enorma. Jag måste ställa klockan på 06.33 för att hinna med innan måndagens tidning dimper ner i brevinkastet. Det är på den nivån liksom. Göran Kropp skulle fått ångest över monsterberget som DN på söndagarna silhuetterar.

Tacka vet jag Jönköpings-Posten (som jag med glädje läser på jobbet, förlåt, praktiken). Den är visserligen stor som en Du blir vad du äter-deltagare i arean (på JPs redaktion tror man lika lite på tabloidformatet, som man tror på webbformatet), men substansen är mer innehållstom än i VeckoRevyn.

Så den betar man av snabbt.

Och på söndagarna kommer den inte alls antar jag. Det känns orimligt.

På söndagar vilar man.

I alla fall i Sveriges Jerusalem.

Lennart.

2007-03-05T18:04:00.000+01:00

I dag köpte jag en tröja. Hyfsad fin. Den gör så att jag ser respektabel ut, åtminstone. Och det är aldrig fel.

Lennart är röd.

Ja, tröjan alltså, den heter så. Lennart. I alla fall om man får tro prislappen.

Han är stor. Eller large - om vi pratar utrikiska.

Så nu vet ni det.

Ettusenetthundranånting.

2007-03-04T18:50:00.000+01:00

Så mycket handlade jag mat för i dag.

Och jag är ensamstående student med rätt få djur. Den typen.

Vecken i pannan är markanta.

Hörrni, give me some Aiiir - Napalm Love.

Otur för er.

2007-03-03T22:54:00.000+01:00

Att barn är så svåra att påverka.

Speciellt i sektliknande miljöer med vuxna retoriker.

Jag mår psykiskt dåligt.

(Angående Jesus Camp.)

Nej, jag är ingen religionsmotståndare. Tvärtom så kallar jag mig troende.

2007-03-03T21:01:00.000+01:00

Kikade nyss på dokumentären Halleluja-bröllop på Svt.

Tjejens inställning till förhållanden var minst sagt skrämmande. Vadå det går inte att två i ett förhållande tar beslut?! När man kväver sin vilja att ifrågasätta saker och ting, att tänka och ta beslut själv, till ett minimum är det snordjupa farleder man glider fram på.

Det är livsfarligt när människor blir robotar som bara sväljer allt utan minsta eftertanke. Jag har tyvärr själv varit där och snuddat lite grann. Men med erfarenheter kommer insikter, och såhär i efterhand ångrar jag ingenting. Jag har blivit en mer kritisk person. Det är jag så sjukt tacksam för (jag jobbar dock på att vara ännu mer kritisk i vissa sammanhang).

Den här tjejen då (och även killen för den delen). Hon framstod som rena rama Star Wars-karaktären tack vare sina "det är mannen i ett förhållande som bestämmer, och det är ju skönt", "om Gud vill så kommer det ske". Hallå! Ryck tag i dig själv och bestäm över ditt liv utifrån din vilja.

Farligt, farligt. Vi är människor som måste tänka, ifrågasätta, analysera och inte bara köpa allt naivt som små barn. Om inte, blir vi lätt utnyttjade. Vilket gör mig spyfärdig.

Angående tro: Fokus läggs så ofta, så ofta på fel saker. Grundtanken - det mest centrala - i många religioner är något fantastiskt vackert. Det tror jag de flesta håller med om. Men vi människor har en förmåga att glömma allt det vackra och i stället tjafsa om sådant som egentligen inte betyder ett skit. Inte ett förbannat skit.

Jag blir så trött när jag tänker på det.

Och nu har visst ännu en intressant dokumentär börjat på Svt. Jesus Camp tror jag den heter. Var visst Oscarnominerad.

Amen.

Ettkrysstvå.

2007-03-03T18:36:00.000+01:00

Äter pasta och ostsås – som är allt annat än hemlagad - med baconbitar. Från i torsdags.

Mina flesta vänner har flytt stan för praktik i andra skithålor.

Och jag förstår mig inte på Paul Scholes.

Inte många rätt just nu.

Många intryck små blir till en kokande å.

2007-03-03T13:18:00.000+01:00

Veckan har varit ömsom hektiskt, ömsom lugn. Jag läser, ringer, skriver och funderar. "Är det här tillräckligt intressant för den korta produktartikeln?", "har jag tillräckligt med bakgrundsfakta?" och så vidare.

Det svåraste är att inse när det räcker; när kunskapen är tillräcklig och det är dags att ta upp pennan – okej då, trycka ner tangenterna – för att ro i hamn uppgiften. Erfarenhet, herrn, det stavas erfarenhet. Och en gnutta känsla.

Men det är utmanande och inspirerande, skönt nog.

I går hälsade en lärare från högskolan på. Vi drack svart kaffe och dryftade Jönköpings expansiva sida. Han var nog glad över besöket eftersom flera före detta studenter till honom jobbar på byrån.

Glad och stolt.

Som en far.

Det blev en del handskakningar, uppåtpekande mungipor och standardfrågor om livet i allmänhet mellan dem. Tror jag. Men jag är inte säker, gick in till mig och min kärleksfulla Mac efter vår pratstund.

Glad och stolt.

Som en son.

Sömnbehov.

2007-03-03T00:33:00.000+01:00

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg tidigare i kväll. Men det blev aldrig så. Saker kom emellan, som det så ofta gör.

Nu är jag för trött för att skriva. Klockan visade faktiskt en sexa som första siffra när jag klev upp i morse.

Det känns såhär dags.

Jag shoegazar i kväll.

2007-03-01T21:04:00.000+01:00

Sweet thing, I watch you
Burn so fast it scares me
My game, please don't leave me
Come so far, don't lose me
It matters where you are
As the sun hits, she'll be waiting
With the coffins, under heaven
Hey hey lover, you're still burning
You're his song yeah
Sweet thing, I watch you
Burn so fast it scares me
My game, don't lose me
Come so far don't lose me
It matters where you are
As the sun hits, she'll be waiting
With the coffins, under heaven
Hey hey lover, you're still burning

Klick on them.

2007-03-01T20:30:00.000+01:00

Attans.

2007-02-27T20:19:00.000+01:00

Det är lika bra att jag säger det på en gång:

Antalet blogginlägg kommer drastiskt att bli färre - tyvärr. Praktiken tar på krafterna. Så är det bara. Men har ju roligt, så det är ingen klagosång det här.

I dag har jag skrivit om IT-system inom vården.

På praktiken, inte bloggen alltså.

Om ni nu hade hoppats på det.

Öhh-Kjell.

2007-02-26T19:07:00.000+01:00

Nu är första praktikdagen till ända. Många intryck. Mycket trött.

Men det här får jag bara inte missa i kväll. Har ju väntat ett bra tag på det där avsnittet.

Och nu: mat.

Working åtta to arton.

2007-02-25T19:37:00.000+01:00

Är trött, tröttare, tröttast i kväll. Har roddat massor denna sega söndag. Scenen från galan skulle bort, och det tog lite tid. Men vi körde på så gott vi kunde.

Nu ska jag slappa i soffan. Och skita i er.

Psst! I morgon börjat mitt nya liv - för ett tag i alla fall - då min praktik drar igång. Mitt nya hem kommer att bli en reklambyrå här i Jönköping och det kommer bli enormt givande. Hoppas jag. Hej då högskolesovmornar; nu är det åttanollnoll som gäller, och inte elvafemton.

När vi ändå snackar Barcelona.

2007-02-25T10:11:00.000+01:00

En dressad paparazzi.

2007-02-24T23:56:00.000+01:00

Så kan man addera "paparazzi" till sin CV. Känns bra. Apropå galan: Jag är impad över resultatet (och jag hörde flera yttra samma åsikt under timmarna jag var där). Bra kämpat Lina och Magnus! Hatten av.

(Eventuellt redovisas utvalda paparazzibilder här på bloggen nästa vecka.)

Trist att jag inte hann se I'm From Barcelona dock. Enligt säkra källor - ett sms från Lina - var de riktigt bra. Och jag är inte förvånad. Kom igen, deras musik är kärlek. Så enkelt är det.

Resten av kvällen, den fotofria alltså, spenderades med klassvänner och gamla Nintendospel.

Tummen upp.

Dagens låt: Imogen Heap - Hide and Seek

(En slutkörd paparazzi. Säkert.)

Paparazzilördag.

2007-02-24T11:44:00.000+01:00

Okej. Jag ska alltså agera paparazzifotograf i kväll under Jönköpingsgalan. Fota gästerna på röda mattan och liknande. Galet.

Mina kunskaper inom området är bristfälliga. Hur närgången får jag vara? Säger man "smile"?
Ska nog ta och ringa Se & Hör för lite tips.

Vacker morgon.

2007-02-24T10:51:00.000+01:00

Minsann; man vaknar upp till en gitarrsmekande Tomas Andersson Wij på fyran nyhetsmorgon.

Inte alls dumt.

Det lär bli en till låt innan programmets slut.

(På onsdag släpper han "En introduktion till Tomas Andersson Wij".)

Musique.

2007-02-24T00:12:00.000+01:00

Vi beslutade hos för att - äntligen - köra en musikafton, jag och CA. Gamla Oasisspelningar från tiden då Liams röst var precis så mycket rock'n'roll som den de facto klarar av tillsammans med en uppriktigt positivt inställd Noel varvades med gitarrspelande och Kentdokumentären Så nära får ingen gå.

Och öl och whisky.

Vi kände oss lite förmer där vi satt och klappade takten till Champagne Supernova. Oh ja, det gjorde vi.

Sen slog det oss hur bisarrt många lysande låtar Kent mäktat med. Ibland krävs det en dokumentär för att förstår hur saker hänger ihop. Ibland krävs det lite alkohol.

I kväll var det nog blandningen som fick oss att se klart.

Så nu sitter jag här och lovprisar Jocke Berg.

Topp fem just i kväll:

1. Frank
2. Cowboys
3. Den döda vinkeln
4. Chans
5. Glider

Brrr.

2007-02-23T13:29:00.000+01:00

När jag tittar på termometern visar den endast någon minusgrad. Den ljuger. Den måste ljuga.

Jag kom precis in efter en promenad på ett par timmar. Kändes det som i alla fall. Men det var nog snarare en halv sådan. Det är vädrets fel, det lovar jag. Hela veckan har varit vidrig med bitande kyla och såna hemskheter. Kanske inte enligt siffror och så, men när känseln domnar bort behövs inte sånt tjafs. Och i dag var det banne mig för mycket. Min hemfärd var typ som en remake på Barnen från Frostmofjället.

Isiga och hårda vindar som fullständigt skiter i allt vad vänlighet och ömhet heter.

När jag precis började promenera – eller snarare skaka – hemåt fick jag en snilleblixt; heureka - jag går förbi ICA och betar av matlistan medan jag ändå är ute och tampas med fienden. Det lät som en bra idé då – kanske till och med nu när jag tänker efter – men den fick hemska konsekvenser.

Så jag bytte destination. Det var ändå ingen jätteomväg och jag var i stunden nöjd med mitt beslut.

Väl inne på ICA gick det snabbt. Allteftersom listan bockades av, blev varorna fler och fler. Till slut blev två påsar ett måste för att jag överhuvudtaget skulle få med mig varorna hem. Det här hade vanligtvis inte varit något problem, men just i dag, denna varma och gemytliga fredag, hade Petter glömt vantarna hemma (vilket jag inte tänkt på tidigare eftersom händerna legat och myst inne i fickorna på jackan). Förmodligen låg de där på hatthyllan och flinade retligt. Och som de gelikar vi är – jag och vantarna – började jag småle av mina hämndtankar som alla hade koppling till elementet eld.

Eld. Och vantar. Av tyg.

Men direkt när jag åter kom ut på gatan, efter att glatt ha utnyttjat min 25-kronorscheck, försvann leendet. Det är svårt att beskriva en isande tjugominutersvandring genom Sveriges Sibirien, förlåt Jerusalem. Och ännu svårare när en sån vandring görs vantlös.

Det är för omänskligt för denna blogg. Så jag hoppar det.

Sällan blir jag så lycklig av att se å:et i Åhléns som jag blev i dag. Hem! Värme! Te!

Jag kanske låter kinkig, men sen är jag inte från trakten heller. Kom ihåg det. För man härdas nog allt eftersom åren går. Så om, säg, tjugofem år, när jag stannar och hälsar på i stan, kommer jag glida omkring i t-shirt och vara allmänt macho, och alla inflyttade studenter kommer stirra av avund. Precis som jag gör i dag.

En vän i Göteborg hörde precis av sig. Han påstod att det var bra mycket värre med vädret där än här. Han ljuger.

Han måste ljuga.

(Jag fick åtminstone ett varmt välkomnande när jag kom innanför dörren; en rykande färsk Cap&Design och en tjock-tjock Bon.)

Akustisk shoegaze med Bell och Gardener från Ride. Var du där?

2007-02-23T09:23:00.000+01:00

(When You Wake) You're Still in a Dream.

2007-02-22T18:50:00.000+01:00

Det damp ner en bok genom brevinkastet i dag. Merci bien!

Annars har jag (i kronologisk följd): vaknat, avslutat en fempoängskurs, lunchat med Martin, Thomas och Gustav på Twin City, betalat JSIF-medlemskap, fla... stopp där! Jsif? Jönköpings Studenters IF! Jag?

Det här är stort. Mitt största kliv mot ett sundare liv sen köpet av mina nya joggingskor (som i och för sig inte ändrade på så mycket när jag nu ser tillbaka), faktiskt. Nu gäller det bara att fortsätta på den här vägen. Det ska nog gå med lite vilja och tjat.

Okej då.

Mycket tjat.

Tillbaka till dagens agenda. Efter JSIF flanerade jag och Martin på A6, sen bar det av hemåt för mat, bloggläsning och lite allt möjligt. Och nu - efter flera dagars förnekelse - städar jag. Vilken lättnad.

Eller i detta nu bloggar jag och pratar med Henke i Norrköping och skickar grattis-mess till Micke (som visst fyller år den 27:e och inte den 22:a - förlåt).

Men sen ska jag fortsätta städa.

Ska bara kolla vad syrran vill; det blinkar ett Msn-fönster bredvid Firefoxfönstret.

Sen städa. Lovar.

Min medfödda talang.

2007-02-21T17:58:00.000+01:00

Sitter och lyssnar på gamla klassiska Oasislåtar från den där gulderan när Noel spottade ur sig mästerverk på mästerverk. Som b-sidorna Talk Tonight och The Masterplan. Och stråkpampiga julsingeln Whatever. Den mannen och nittiotalet funkade bra ihop. Ett helt okej team så här med facit i hand. Sen sket det sig rätt rejält, men det hör inte hit. Inte nu i dag i alla fall.

Kanske var knarket receptet på hans framgång. Men det stjälpte nog (nästan) lika mycket som det hjälpte. På det stora hela.

Och apropå knark: När jag dricker för mycket kaffe under en dag känns det som att jag knarkat hela dagen i stället. Som nu.

Nej. Jag skriver inga klassiker, med ackordet asus4, som Noel gjorde under sina rus.

Men.

Jag ser neonrosa elefanter på enhjulingar som gång på gång ropar mitt namn. Och jag ser Simba och Scar i Flintavärlden. Och ibland Kinderägg som pratar med Kalle Anka-röst - om jag har tur.

Noel är nog lite avundsjuk. Trots allt.

Ett första försök.

2007-02-21T16:42:00.000+01:00

Det gick sådär.

Man ska aldrig gå in i strid för tidigt (övertro kallas det). Att jag alltid glömmer det.

Bokrean.

2007-02-20T21:47:00.000+01:00

Jag har börjat titta lite efter böcker som jag eventuellt ska köpa. Tyvärr är det inte knökfullt med titlar som jag känner ett sug efter.

Men jag hittade åtminstone ett måste-köp.

Den får utgöra stommen i min bokrea 2007-beställning.

En dålig människa.

2007-02-20T20:40:00.000+01:00

Jag äter mat, dricker öl och tittar på Champions League.

I stället för att spela badminton.

Sparka på mig, gör det. Men sluta när jag ligger ner är ni snälla.

För övrigt: Hur roligt var det inte med Stuart Baxters dalahästar? Jag fnissade rätt friskt.

Jag är inte arg, bara irriterad. Så tro inget annat. Snälla.

2007-02-20T19:07:00.000+01:00

I dag fick jag skjuts hem från skolan. En full Magnus kom och hämtade upp mig och Lina - i Jönköpings pimpade Melodifestivalbil.

Vi tar det igen.

I Jönköpings pimpade Melodifestivalbil.

Ja, du läste rätt.

Jag har åkt i hin håles bil. Typ. Och då syftar jag - självfallet - inte på Magnus (eller Jönköping som stad), utan det nationella spektakel som går under namnet Melodifestivalen.

Vad har hänt med den här musiktävlingen egentligen? Förr handlade det om en kväll som var jätteintressant och omänskligt spännande (nåja). Nu är det i stället tjugoåtta deltävlingar, sju semifinaler och tre finaler som vi måste genomlida innan vi vet vem vinnaren är. Är det så konstigt att kvaliteten är brutalt låg?

Tvi vale.

Ja, jag vet att det handlar om sanslösa pengar och att sponsorerna och städerna gnuggar händerna för fullt. Men tänk på oss tittare för tusan.

Det kanske bara är jag som är kinkig?

Och alla dessa telefonsamtal. Det krävs typ sju samtal om man vill ringa och rösta på sin idol - under samma kväll! Sen måste man upprepa proceduren om artisten går vidare till nästa delmoment.

Jävlar i min lilla låda vad jag pissar på det där arrangemanget. Det var bättre förr, som man säger.

Det enda positiva med Melodifestivalen 2007 är programledaren. Jag gillar Luuuken.

Men nu var det inte hela tävlingen som det här blogginlägget skulle handla om.

Bara bilen. Och den är ju rolig. Titta bara:

(Som vanligt är det inte den inklippta tjejen på bilden som skrivit inlägget.)

Mina skor.

2007-02-20T12:32:00.000+01:00

Nu måste jag kort få ventilera mina tankar kring fenomenet drömmar. Sådana man har på natten, och inte på dagen, alltså. Kan drömmar kopplas ihop med att se in i framtiden? Normalt skulle jag skratta åt det löjliga påståendet. Men inte efter i natt.

För några månader sen köpte jag nya skor; ett par som bäst beskrivs som en fusion mellan ett par klassiska sneakers och ett par "finare" alternativ. Sådana man bär när man söker jobb, träffar hennes föräldrar och så vidare. De är snygga. Och förbannat hala. Sulan är ungefär lika slät som en barnrumpa. Minst.

Ni förstår nog att jag fått vila skorna under snöperioden. Det är livsfarligt med isfläckarna. En dag kunde jag dock inte hålla mig, vilket kvickt resulterade i en gedigen vurpa och en spricka i vår - min och skornas - vänskap. Men det är glömt nu.

Okej. Det var lite bakgrundsfakta det. Åter till nuet.

Senaste veckan har jag - lite försiktigt - haft nypremiär med skorna (utan röda mattor, champagne och vimmelfotografer). Det har gått prima. Plusgraderna gillar skorna, skorna gillar isfria gator och någonstans i mitten står jag och bara gillar läget, som Ledin skulle sagt.

I natt drömde jag om skorna. Och om plusgraderna som uppenbarligen försvunnit och blivit till minusgrader i stället. I drömmen stod jag i en backe utanför ett stort hus. Det var mörkt ute. Inga människor syntes till, åtminstone utomhus. Inne i huset var det däremot fullt av ljus, vänner och värme.

Huset var mitt mål. Min slutdestination. Jag kände det i hela kroppen - i drömmen alltså. Mina vänner, vänta, jag är på väg! Men jag kom ingenstans. Mina rörelser påminde om Bambi, fast med två ben. Jag försökte och försökte. Men ingenting hände.

Backen - som inte alls var särskilt brant - var helt enkelt för hal för mig och mina skor. Gång på gång halkade jag, och gång på gång skrek jag ut min frustration över skornas friktionsfria förmåga.

Men vad har det här med Saida att göra? Jo. I morse när jag vaknade var det minusgrader ute. I samma stund som jag noterade temperaturen påmindes jag om drömmen och debaclet med skorna.

Jag vågade inte chansa, utan drog fram mina greppvänliga skinnconverse och lämnade lägenheten.

Lite bitter, mycket konfunderad.

Karatetårar.

2007-02-19T21:01:00.000+01:00

Kanske var det det intensiva matintaget - med följden att alla kroppsnivåer kom till sin rätta - som gjorde det. Kanske var det dagen, måndagen, i sig. Någonting var i alla fall orsaken till att en liten rännil av tårar letade sig ner från ögonen till kind och mun medan jag tittade på filmen Sök. Ett egendomligt intermezzo.

Filmen Sök. Då fällde jag tårar.

Killar.

Gråter.

Inte.

Speciellt inte till filmer. Och verkligen inte-inte - nej tack! - till mediokra svennefilmer.

Min panna är varm. Jag yrar och tangentbordet ljuger och jag käkar granater till frukost. Hej!

"Gospel i svenska frikyrkor är idrott."

2007-02-19T18:22:00.000+01:00

Här kan du läsa en rätt intressant artikel om religion och svensk musik.

Nu: Mat.

Opepp.

2007-02-19T17:42:00.000+01:00

Måndag.

Och så slumpas The Cure fram.

Tack.

En pockande Ebbot.

2007-02-18T20:06:00.000+01:00

Jesus. Jag hade glömt bort hur sjukt fucking klockren Firmament Vacation (A Soundtrack of Our Lives) är.

Ibland kanske man måste "glömma bort" saker för att senare kunna förstå storheten. När man fått lite perspektiv och hela faderullan och allesammans och du och jag.

Som med Firmament Vacation (A Soundtrack of Our Lives).

Om att vara snäll.

2007-02-18T16:08:00.000+01:00

Jag smet in på Hemköp i dag. Lite i smyg sådär eftersom jag är en ICA-människa vanligtvis. Men om man bor i Sveriges Jerusalem får man lov att rucka lite på sina principer så här på söndagarna. Många affärer har nämligen stängt och folket vilar i sina hem. Precis som sig bör.

När jag stod och packade ihop alla varor knackade någon på min axel. Det var en äldre dam. Hon såg farmorsnäll ut och för en sekund kändes det som att vi två skulle hem och laga lasagne. Som farmor min.

- Jo, jag undrade bara om du vill ha sportdelen, hon räckte fram Aftonbladets rosa sportdel, jag slänger den bara ändå så den gör nog mer nytta hos dig.
- Vad snällt, man får tacka så mycket, och ni får ha en fin kväll, sa jag pojkaktigt och nästan lite servilt.

Apropå gårdagskvällens diskussion om den där "att vara snäll"-boken - vilket vackert exempel. Minst sagt.

Föredömligt snällt gjort, tänkte jag, och knackade på personen bakom mig.

- Jo, jag ...

Sista chansen nu, kompis.

2007-02-18T10:16:00.000+01:00

I dag ska jag se till att agera produktivt i alla lägen. Det blev inte mycket sådant i går, utan mer av den här varan: "Jag gör det nu, eller vänta, varför då? Det här behöver jag snarare hinna med i dag, eller näe, egentligen inte, det kan jag ta i morgon lika gärna. Så jag gör det här i stället. Kanske."

Jag gjorde inte så värst mycket till slut. Men - mitt i alla lathet lyckades jag visst tvätta två omgångar; det hänger mörka och ljusa kläder lita varstans här. Det var ju bra.

Slipper jag vara produktiv i det avseendet.

Och så slipper jag kalsongerna med sjutton hål i.

Men ... men, du har ju inget ...

2007-02-17T18:33:00.000+01:00

Eric har ögat i glasögonen.

Tänk er Leif G.W. Persson med de där brillorna. Upp och ner, upp och ner, upp och ner ...

Sufjans Chicago - a capella

2007-02-17T15:27:00.000+01:00

Kaffe med mjölk.

2007-02-17T13:09:00.000+01:00

Ibland är jag något av en excentriker. Som att jag för tillfället försöker lära mig dricka kaffe med mjölk. Det brukar väl oftast vara tvärtom? Hur som helst går det förvånansvärt smidigt och det är faktiskt lite underligt eftersom kaffe med mjölk alltid hittats på min topp-tio lista över bajsäckliga smaker.

Det är inte kaffet i sig; bönornas lukt och smak är en sann fullträff.

Det är inte mjölken i sig; när jag var liten drack jag otaliga mängder av drycken. Nu har det trappats ner, men ett kallt glas mjölk sitter aldrig fel. Aldrig.

Det är kombinationen som jag aldrig förstått mig på. Eller klarat av.

Så varför försöker jag tämja denna bestämda åsikt?
Ett: Jag vill kunna beställa en latte då och då. Och dricka upp den. Det är så trist att jämt köra på traditionellt svart kaffe (alternativt espresso).
Två: Kaffe med mjölk är mildare för magen, vilket ger möjligheten till fler koppar per dag. Tummen upp!

Det har ungefär gått en vecka sen starten. Snart är det dags för mitt elddop; dricka upp en hel latte.

Svinn, försvinn!

2007-02-17T11:08:00.000+01:00

Det finns vissa matprodukter i mitt kylskåp som inte borde vara där. Produkter jag gillar, absolut, men som ändå aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar. Jag pratar om oliver. Jag pratar om sill (främst senapssill). Och jag pratar om drottningsylt.

Bland annat.

Dag in och dag ut står de där på sin plats. Redo att förbrukas – för min skull. Till slut är det för sent, och jag får stå mitt kast. Oliverna har fått märklig konsistens, sillen luktar allt annat än vad sill ska lukta och sylten är som den är – tveksam.

Dålig stil, kan tyckas.

Och jag håller med.

Ibland känns det som att jag har större svinn än ICA-butiken jag tidigare jobbade i.

Dagens låt: Ride - Sennen

Bara jag.

2007-02-16T19:54:00.000+01:00

Jag är förbaskat seg. Ska spendera fredagskvällen med att umgås med mig själv och
ta hand om mig själv; äta sallad, dricka ett glas rödvin och trycka i mig mörk choklad - allt för kroppens bästa.

Sen ska jag se en film från min måste-se-lista. Och jag tänkte att just du skulle få bestämma vilken. Det står mellan Thank you for smoking, The Lives Of Others och Pan's Labyrinth. Så - välj! Den som först kommenterar sitt val vinner. (Ja, jag fiskar kommentarer. Som bara den.)

Men först ska jag - så klart - se Så ska det låta. Och Anja. Hon åker visst nu, typ.

Drama i spritbutiken.

2007-02-16T18:38:00.000+01:00

Systembolaget på Väster i Jönköping, 17.40:

En medelålders kvinna sitter i kassan. Hon är märkbart sugen på hemgång. Jag är tvåa i kön. Mannen framför mig har kraftig ansiktsbehåring och ser ut att vara trettinånting. Han lägger upp två mellanburköl på bandet, och väntar på att få dra sitt Visa-kort.

Kvinnan: Leg?
Mannen (koncentrerar sig fullt på magnetremsan): …
Kvinnan (irriterande): Ehum! Leg?
Mannen: Huh?
Kvinnan: Ja, har du leg med dig?
Mannen: Sorry?
Kvinnan (artikulerar tydligare): Leg?
Mannen: Id?
Kvinnan (med bred småländska): Yes, I must see id.
Mannen börjar fippla med sin plånbok, och drar till slut fram papperskopior på sitt pass.
Kvinnan (med svengelska): No no no, jag måste få se id!
Mannen: What? Here – id.
Han räcker fram sina A4-papper.
Kvinnan: Riktigt id please!
Mannen (med halvtaskig engelska): But I’m 34, come on! Look at me.
Kvinnan: No, I must see plast-id.
Mannen suckar och lämnar butiken utan sina två mellanöl.

Jag betalar mitt vin, och går mot utgången. Halvvägs dit möter jag mannen. Han håller sina papperskopior i handen och går med bestämda steg mot kvinnan i kassan. När hon ser honom vänder hon sig om till sin kollega.
Kvinnan (suckande): Kan du ta honom här?
Kollegan: Haha, nej du, han får du allt behålla för dig själv.

Jag vänder mig om och fortsätter mot utgången. Funderar snabbt på köpa de där två ölen åt honom, men struntar sen i det.

Det är fult att langa har jag lärt mig.

Även om det bara gäller två mellanöl. Och en trettinånting. (Han kan ju ljuga.)

Tack för den.

2007-02-15T22:03:00.000+01:00

Det har blivit mycket Ride senaste dagarna. Väldigt mycket.

Skivan Going blank again fick mig att åter minnas en vacker sommardag i Stockholm. Jag strosade omkring på Söders gator, in bland obskyra gränder och så ut igen på Götgatan. T-shirt och glass, ja ni vet, hela den biten.

Men skivan då? Jo, i en musikaffär (minns inte namnet) hittade jag den. Jag var där inne för att smeka och känna på de där gitarrerna man aldrig köper, modellerna som idolerna någon gång kört med. Jag fick nöja mig med att dregla. Going blank again - däremot - var inom ekonomiskt räckhåll. Den stod i ett skivställ med enbart skräp.

Mr Music i massor.

Och en Rideplatta.

- Vad ska du ha för den här skiten, frågade jag och höll slugt upp två apdåliga plattor samt Going blank again. Som för att kamouflera pärlan jag hade i min hand.

- Ja, du, trettio? svarade den långhåriga ex-rockaren.

- Visst.

Mitt självgoda leende utanför butiken gick inte att misstolka - affären var mycket lyckad, och jag barnsligt nöjd.

Bästa spår på Going blank again: Twisterella. (Blir pop så mycket bättre?)

Dags för en gammal Rocky.

2007-02-15T21:24:00.000+01:00

(du, klicka på bilden.)

Titta! En länk.

2007-02-15T20:08:00.000+01:00

Äntligen har min klassvän Gustav släppt episod 3 i hans egen Sagan om ringen.

Den har varit efterlängtad har jag förstått.

Tung dag - för somliga.

2007-02-15T17:07:00.000+01:00

Hörru! Den 15:e februari - dagens datum alltså - är väl en av årets sämre dagar när det handlar om att köpa blombukett till sin käraste?

Inte bara med tanke på den skam som en dylik dageneftergåva för med sig, utan även själva transporteringen från floristen till hemmet.

Alldeles nyss såg jag ett par sådana transporteringar. Det spelar liksom ingen roll om det vankas födelsedag, bröllopsdag, nytt jobb eller något annat festligt som är värt att gratulera. Det enda man tänker är: "Ajdå, den där människan ligger pyrt till." Och ofta ser man att personen med buketten vet om det här, känner att människor iakttar en med "nämen"-suckar. Blicken och det nedsänkta huvudet säger det mesta.

Den 15:e februari är inte nådig mot någon. Så passa dig!

Jag har däremot inga problem den här dagen. Alltid något.

Jag och burkarna. Och Gunde.

2007-02-15T15:59:00.000+01:00

Sitter i en av skolans datasalar.

Ensam.

Mitt enda sällskap är surret från alla de andra burkarna. Surr, surr, säger dem. Pip, pip, svarar jag. Som för att visa dem vem det är som bestämmer i de här kvarteret.

Jag kan inte låta bli att tycka att denna ensamhet i skolmiljö, som ofta infinner sig mellan 16-17-tiden, gör sitt jobb som katalysator för smärre depressioner med utmärkt resultat. Det känns som att hela världens befolkning lämnat jorden, och att jag är sist kvar.

Perrongen är öde. Tåget - eller jymdfärjan kanske - gick fem minuter tidigare än väntat. Attans.

"Nära skjuter ingen hare på fortet!" Oj, Gunde missade visst resan han med.

Nu får jag i stället börja bygga upp en ny civilisation ihop med datorerna i sal Hb234. Och Gunde, så klart. Vi blir nog ett bra team.

Eller så går jag hem och lagar lite mat.

Hugget som stucket.

Onsdag.

2007-02-14T21:45:00.000+01:00

Nej.

Jag vägrar kommentera den här dagen.

Bollen är i rullning.

2007-02-13T22:41:00.000+01:00

I morgon kommer jag med all sannolikhet ha vidrigt komplicerad träningsvärk i typ alla muskelgrupper som min välslimmade kropp kan skryta med.

Jag känner det på mig redan nu. Och det är inget bra tecken.

Kvällens låt: Ride - Vapour Trail

Petter vs. 3: Smashout(?)

2007-02-13T16:55:00.000+01:00

Jag ringde till 3s kundservice i dag - och möttes av en sorglig historia. Resultatet: Drygt trettio minuter i telefonkö där musik (förvisso bra sådan) varvades med super-erbjudanden för alla kunder hos 3. Till slut stod jag inte ut längre, slängde på luren med ett kraftigt pip och ett avsevärt sämre humör.

Det räckte alltså inte med att ha förpesta min eftermiddag med en rekordhög räkning. Stekarna vägrade svara också. Tackar!

Det enda positiva med tramset är att jag nu känner mig ännu mer laddad inför badmintonen i kväll. Jag ska smasha sönder 3.

Ja, det ska jag allt göra.

Ändå.

2007-02-12T17:31:00.000+01:00

Om jag får tänka lite fritt: Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt … Alf – Augustibrev … Peggy Lejonhjärta – Förlorare … Thåström – Fanfanfan. Och nu Säkert – Det kommer bara leda till nåt ont.

Jag vet inte riktigt exakt vad, men någonting hos mig är det som vill föra samman det där exklusiva gänget. Förlorare och Det kommer bara leda till nåt ont är båda duetter – där har vi en möjlig ingång. Men resten då? Visst, svensksjungande pop/rock-musiker är de allihopa och det är nog ett kriterium. Fast då ställer den sluge frågan om var Kent håller hus. Jakob Hellman?

Ja, titta inte på mig, jag vet inte. De kanske inte är skitiga nog?

Men om vi för en stund struntar i varför och i stället tittar närmare på den sista guldklimpen. Bussresor öppnar dörrar för fokuserande och kvalitativa musiklyssningar. Jag tog tillfället i akt att syna nya skivan Säkert! medan jag färdades norrut i Mellansverige i helgen. Ganska snabbt insåg jag vilken genialisk platta jag hade att göra med. Av de elva spåren är sex-sju mitt i prick. Men ännu mer anmärkningsvärt: skivans två duetter är så kriminellt idiotbäst. Typ som sommarloven under barnaåren.

Jag kommer ihåg hur golvad jag blev första gången jag hörde Anders Wendin duett med Sarah Dawn Finer i låten Positive Vibrations. För visst är det så att en bra duett smäller högre än det färre alternativet. Det tror jag.

När Annika Norlin nu har lyckats med bedriften att knåpa ihop två stycken minst sagt strålande duetter tackar jag hjärtligast. Det här är förbaskat bra! Och speciellt i dystra relationsdramat Det kommer bara leda till nåt ont där Markus Krunegård – sångare i Laakso - hjälper Annika att framföra en av de mest gripande svenska popduetter jag hört på väldigt länge. Snacka om påtagliga gnistor. Smack! Rakt in i hjärtat. Jag sitter kvar med en känsla av obehag i kroppen, och i just det här fallet är det högsta betyg.

Efter de dryga tre och en halv minuterna som låten i sann popmanér utnyttjar har jag en enda tanke i huvudet: en gång till.

En gång till.

North by Northwest.

2007-02-12T01:11:00.000+01:00

Jag såg nog ut som en liten skolpojke på väg hem från gymnastikalektionen där jag gick längs Östra Storgatan vid tjugotretiden; högstadieryggsäck, plastpåse (innehållande kvarbliven färdkost) och ett badmintonracket av märket Carlton. Men vägen dit var längre än väntat.

Vid 18.17 kliver jag in i kombibilen. Det är varmt och behagligt efter kupévärmarens helgslit. Tack ska du ha. Syrran sitter i baksätet och pillrar med mobilen, jag funderar på allt jag kan ha glömt kvar i villan och mamma, ja mamma hon rattar ju bilen. Någon måste göra det också.

En sisådär kvart senare stannar vi till utanför SF och resten av neonlandskapet som utgör centrum. Typ som Las Vegas. Syster ger… vänta, vattnet kokar i köket, snart tillbaka. Så, jag stillade stormen. Var var jag? Jo, hon ger mig en kram och släntrar sen ut ur bilen med löftet att hälsa andra syrran.

Jag och mor åker vidare. Vi kostar på oss ett snabbt stopp utanför deras nya lägenhet. Mantrat "12-11-10-9-8, där, åttonde våningen – ser du?" med tillhörande fingervisning upprepas så skickligt att jag för en stund finner ramsan lika självklar som Kristian Luuks hårfäste. "Javisst, jag ser, mamma", säger jag med hypnotiserad blick. Fascinerande.

Efter en snabbkaffe hos faster med kusinen Carro, Martin och hundarna Amos, Willy och Rally delar vi på oss. Jag, Martin, Amos och Willy drar söderut medan Carro väljer ICA Maxi och faster blir kvar med Rally mitt emellan oss någonstans. I vilket fall är jag på väg hem till Jönköping efter en helg i Västerås, och med mig har jag en trio med siktet inställt på Skänninge.

På vägen gör vi sånt som män alltid gör; pratar känslor, tar kisspaus, visslar till låten 2006 med Hello Saferide och sånt därnt. Visst låter det Ernst-trevligt? Men nu har ni inte hört slutet.

Bussen som ska ta mig från Mjölby till Jönköping är plötsligt betydligt mer angelägen att skynda sig än tidigare. Martin blir tvungen att släppa lös den vitfärgade hastighetsmätaren på jeepen för att vi överhuvudtaget ska hinna utmana på upploppet. Men det räcker inte. När vi kommer fram finner vi endast ett bananskal som vittnar om existensen av en färsk Swebus.

En ynka minut är inte mycket för världen en måndag klockan sju på morgonen, men en sen söndag i Mjölby gör den fucking skillnad. Tro mig.

Nu löste det sig till slut i alla fall. Och Jönköping såg ut som en betydligt större stad i nattskimret, där vi kom och åkte på motorvägen med Vättern som granne.

Men det kunde ju ha gått sämre. Mjölbys punkgäng till exempel – tänk om de hade kidnappat jeepen medan Martin och jag gjorde en åldersbestämmande analys av bananskalet. Då hade vi aldrig hunnit ikapp bussen, och jag hade aldrig suttit och skrivit det här.

Eller tänk om bussen hade stått kvar men att den dessvärre hade en bomb monterad på sig. Som i den där filmen med Matrixsnubben. Då hade jag nog fått vänta på första bästa buss morgonen därpå.

Ibland har man tur.

Vem vågar ställa upp?

2007-02-11T15:32:00.000+01:00

Nu så, nu blir jag farlig.

Förra året skaffade jag nya springdojjor vars friår nu äntligen är över.

I år - i går till och med - letade jag fram ett badmintonracket (att åka hem ibland har sina fördelar).

Så nu fattas det bara en boll och en (eller flera) motståndare. Sen skall det börjas motionera.

Svosch!

Så kan man också resonera.

2007-02-10T11:25:00.000+01:00

Jag kollade precis igenom min fars iPod. 80 gb musik. Allt från Peter Lemarc till obskyra bootlegs med Oasis.

Och en Coldplaylåt.

Songbird.

En tidig cover på Liam Gallaghers smått fantastiska kärlekshyllning.

Resten av Chris Martins alster är för kommersiella hemma hos min far.

Hård, men rättvis antar jag.

Samtal i bil: Anna Nicole Smith och practical jokes.

2007-02-10T00:42:00.000+01:00

Hört under bilresan någonstans mellan Mjölby och Västerås, klockan 19-22:

"Varför bryr jag mig så mycket? Jag förstår inte."

Hört under bilresan någonstan mellan Örtagården och Norra Gryta, klockan 23-00:

"Jag tycker inte om humor. Varför ska livet vara så speciellt roligt?"

Dagens två(!) låtar:
Säkert – Det Kommer Bara Leda Till Nåt Ont
Säkert – Allt Som Är Ditt

Dartkänslor.

2007-02-09T00:35:00.000+01:00

Ett upprepande dovt ljud hörs.

Dunk.

Dunk.

Dunk.

Visserligen subtilt, men ändå: det finns där. Tre åt gången. Sen ett kort uppehåll för att snabbt åter träda fram. Igen. Och igen.

Jag är hemma hos Josefine och Johan. Vi kastar dart. Eller rättare sagt jag kastar dart. Josefine och Lina sitter i köket och pratar Grey’s Anatomy och dylikt. Men jag vill inte. Jag kastar dart och väntar på Johan.

Dunk.

Dunk.

Dunk.

Det är en elektronisk darttavla. Därav ett dunk i stället för ett … tyst ljud.

Det monotona och till synes långrandiga rörelseschema som utgör dart är som en drog för mig. Fram och tillbaka. Timme efter timme. Får inte nog. Jag känner mig som ett litet barn som betett sig illa vid middagsbordet och därför har blivit tvungen att göra sorti från den övertrevliga familjestunden. Som för att visa att det här minsann är en värld där det är de vuxna bestämmer. Såja, schas iväg, här sköter vi oss!

Så snopet för dem att jag råkar älska dart. Och att jag hellre rör mig fram och tillbaka inom ett par meter - i jakten på trippeltjugo och bullen – än att berätta om gårdagens elevrådsmöte.

Ni får väl vänta på veckobrevet som alla andra.

Dunk.

Dunk.

Dunk.

Johan släntrar in i lägenheten, trött i kropp och ben efter jaga-boll-träningen. Tänk att det finns rationella människor som i vuxen ålder spelar fotboll. Jag tycker det är lite fascinerande. Att de vågar! Det är ju fullständigt livsfarligt. Om inte ben knäcks, så åker ljumskarna dit och så rullar det på. Ni vet det där obligatoriska skadekontraktet man skriver på i samma stund som man entrar sin allra första träning - big mistake.

Jag lovar.

Det är typ som för brottare. Livsfarligt. Fast nej, det är stor skillnad där. Att krama svettiga män i trikåer är så mycket "think outside the box" för mig att det är löjligt.

Nu svamlar jag; trötthet kallas det.

I alla fall. Johan och jag började kasta och dunka. Och jag vann och jag log och jag blev det där barnet igen. Fast på ett annat sätt. Mer julafton den här gången. Inte bara för vinsten utan även för hela grejen med dart. Hur kan det vara så in i norden fulländat? Jag blir lika imponerad varje gång.

Jossan stack efter ett tag in huvudet i vardagsrummet. "Spelar ni pil?"

Nej.

Filmlistan.

2007-02-08T16:15:00.000+01:00

Mitt filmår 2005 var extremt fattigt; antalet riktigt bra filmer (med betyget minst 4 helikoptrar av 5) var lika svårfunna som farfars kantarellställen. Inte för att jag letade så mycket. Men ändå.

I år ska det hur som helst bli ändring på den saken. Jag har redan fixat en "måste se"-lista. Det uppskattas av dels min filmälskande hälft, och dels min listälskande hälft.

Det blir inte många halvor kvar. Synd. Jag som har så mycket kvar att ge.

Här är ett par av filmerna (skrik till om jag är ute och cyklar):

Darling - Johan Kling
De andras liv - Florian Henckel von Donnersmarck
The Queen - Stephen Frears
Pans Labyrint - Guillermo del Toro
The Last King of Scotland - Kevin Macdonald

Hårt.

2007-02-08T11:19:00.000+01:00

DN Sport: Kölden kräver tre par långkalsonger

Det var något med den där rubriken som gjorde att jag fnissade till på det där speciella sättet. Ungefär som när jag tittar på en sketch från tidiga I manegen med Glenn Kyckling.

Tre par långkalsonger?!

"Ohh, I'm shaking."

Säkert!

2007-02-07T18:07:00.000+01:00

Apropå hype och sånt.

Annika Norlins svensktalande alter ego Säkert! har landat med buller och bång i popsverige. Kanske allra mest i P3 där låten tydligen spelats minst tjugonio gånger mellan 7-18 i dag.

Dn skriver om spektaklet här, och Svd här (och recension här).

Videon till Vi kommer att dö samtidigt kan du se här. Börja där.

Någon som vågar gissa på hur många festivaler Säkert! kommer avverka i sommar?

Zelmanimani.

2007-02-07T17:11:00.000+01:00

Underbara spöket Sophie Zelmani släpper i dag nytt material. Det var väl ett trevligt och överraskande inslag på en annars ordinär onsdag? För er som inte visste det alltså. Varsågod.

Läs mer om hela faderullan här, här, här och här.

Nu har jag bara lyssnat på ett par låtar, men hon har redan gripit tag i mig, uppmanat mig till att sitta ner vid hennes bord, och om jag ska vara ärlig kommer jag nog bli kvar där ett bra tag till.

Vilken kvinna.

Men.

När jag läser intervjun i DN får jag en känsla av olust kring personen Sophie. Läder och gamla bilar? Som intresse? Varningspilarna träffar mig rätt i nyllet. Eftersom jag kommer från Västerås har jag fått uppleva en och annan fylleraggarhelg (Power Meet - någon?). Så när orden läder och amerikanare nämns i samma artikel blir jag orolig.

Se upp, plötsligt är du nere i skiten, Sophie!

Carola-retuschen på skivomslaget var däremot en sobert tilltagen historia. Eller kanske inte.

Fy på mig. Nu ska jag sluta klaga och i stället lyssna lite mer på förförerskan. För det är vad hon är.

Trots allt.

Vad är hemligheten?

2007-02-06T22:26:00.000+01:00

Halva Sverige verkar - nästan slaviskt - följa tv-serien Grey's anatomy. Speciellt en kväll som denna när femman tydligen visar ett dubbelavsnitt. Det är mer än vad jag sammanlagt har sett.

För så här:

Jag.

Förstår.

Inte.

Haussen.

Så. Nu fick jag det sagt.

Gillar du också Concretes? Nähä.

2007-02-06T18:32:00.000+01:00

Det här är mycket olyckligt.

Tänk er den totala förvirringen mellan hiphoparna och indiekidsen. Vem är vem? Eller snarare vad är vem? Immigranten och Jay-Z-dyrkaren Jürgen tas för att vara Moz-onanist. Och Peder blir tvungen att skaffa nya skor eftersom de gamla enbart passade till hans monumentala - nu förbjudna - baggyjeans.

Fasansfulla saker kan alltså komma att ske. Barn behöver stabila livsstilsgrupper att ansluta sig till, de behöver vara en i gänget.

Vara sig själv? Usch, hemska tanke.

Men nu är ju frågan: vad ska hända härnäst? Förbud mot överdimensionerade klockor och halskedjor? Eller mot pins på den militärgröna jackan?

Fnys, säger jag, och dumpar rektorn i Plus-papperskorgen.

Vuxenpoäng gånger två.

2007-02-06T15:13:00.000+01:00

Att äga, och nyttja, en så kallad fruktkorg måste vara vuxenpoäng. Och att lufta kommentaren "näe, lite kaffe på det här".

Ibland är grannar och vänner utmärkta som inspirationskällor.

Jag matchar. Intensivt.

2007-02-06T14:36:00.000+01:00

Just nu håller jag på med en reklamfilm i skolan. Vi ska marknadsföra Match.com.

Min nya startsida.

Mitt allt.

Att dryfta viktigheter.

2007-02-05T21:49:00.000+01:00

Jag tänkte först skriva om städningsrutiner. Med färsk Ajax-doft hängandes, lockandes, i min nu väldigt dammfria lägenheten skulle det bli en lätt match. Trodde jag. Men sen kom herr Censur och knackade på.

Jag har mer än en gång varit nära, så nära att trycka på stoppknappen för den här bloggen. Min saknad över filterfria inlägg – inlägg där jag kan pissa på vem jag vill, ljuga och fantisera om allt och inget och vara så där minimalt politiskt korrekt som jag så ofta suktar efter – gör sig med jämna mellanrum påmind. Känslan visar sig genom att jag får något speciellt i blicken, ofta när jag läser ett humoristiskt och bittert blogginlägg, och kort därefter ett slugt leende på läpparna som bara skriker "jag vill också!".

Nu stoppas jag att skriva om X som jag stör mig på så förbannat mycket, om Y som allvarligt talat borde få rabattkort hos talpedagogen för sin bisarra dialekt och så vidare och så vidare. Listan kan göras lång, men där tar det också stopp; det förblir enbart en lista som jag i svaga stunder sneglar lite drömskt på.

Än så länge.

Nog kan jag alltid starta en till – anonym – blogg. Och det kanske jag gör snart, det kanske till och med är nödvändigt innan havet av osunda åsikter börjar sippra ut här i stället.

Egentligen finns det ingen poäng med att ha en personlig blogg som den här. Har jag kommit fram till. Det finns tusentals värdelösa och ointressanta likasinnade skapelser som min, och min fråga är då: Till vilken nytta? Om jag bara skriver för mig själv – vilket jag om natten ligger vaken och yttrar som ett mantra – borde det mest logiska vara att anamma en rakt igenom anonym bloggidentitet. Inga gränser, bara att köra på.

"Jag skriver bara för mig själv." Yeah right.

Nu blir det i stället någon sorts torr dagbok om vad jag gör på dagarna.

Till mammas stora förtjusning. Icke att förglömma.

Men - jag är inte riktigt lika begeistrad.

Dagens låt: The Album Leaf - Always For You

Jag har en sjukdom som gör att jag hela tiden måste skrika.

2007-02-04T22:56:00.000+01:00

Åtta grader varmt i dag. Är våren på intåg eller är det en klassisk misstolkning av februari? Jag kommer i alla fall inte falla ihop av chock om termometern återigen visar minusgrader. Det hör liksom till, denna katt och råtta-lek. Men hoppas kan man alltid. Och heja – på katten.

Det blev både en och två förgävesöl i går. Klockan tickade på, matställena var knökfulla och jag hamnade till slut själv i kockkläderna, lyssnandes på Sufjan Stevens. Timmarna rullade på ännu snabbare, och nånstans mellan fem och tio somnade jag med två Koss-snäckor i öronen. Trött, men mätt och belåten.

Runt kvart över tio vaknade jag svajig, sömndrucken och en aning fundersam över dagens agenda.

Jag fick ledigt fram till klockan sjutton då jag skulle möta upp med en klassvän för lite söndagsboll på O’Learys. Och det här är lite roligt, men jag är för trött för att skriva om det. Så för att göra en kort historia ännu kortare: Fanatiska – och då menar jag verkligen fanatiska – fotbollsfans är förmodligen det absolut mest enerverande och påfrestande vi har här på vår jord. Dom är mästare i konsten att förpesta en avkopplande avrundning på helgen.

Speciellt om dom hejar på Man United.

Visst, raljera om deras beteende kan man ju alltid, men det är också det enda.

God natt.

Om du behöver hjälp.

2007-02-04T11:31:00.000+01:00

"Oavsett om du är ute efter en enkel brev mall, en cv mall, ansökan, resumé, säljbrev eller att skriva ett avtal, skriva uppstats eller t o m skriva en bok - så kräver det kunskap och tid..."

Så presenterar sig "skriv akuten.com".

Vänd dig dit om du behöver hjälp med den där texten.

Dom kan sin sak.

Ett stenkast från Anna B, Tommy N och alla de andra idioterna.

2007-02-03T18:23:00.000+01:00

Oskyldigt blå.

2007-02-03T12:21:00.000+01:00

Om man tittar upp mot himlen kan man tro att det är maj; soligt och blått.

Ett gäng grader fattas dock.

Innan jag går ut för att idka solterapi bjussas det på helgens musiktips. Två låtar, två måsten:

Midlake - Roscoe
Midlake - Head Home

Äh, vi kör en till:

Sufjan Stevens - The Man Of Metropolis Steals Our Hearts
(den växer som sjutton, en av Sufjan-favoriterna nu.)

Mr Peetee.

2007-02-02T15:51:00.000+01:00

Jag har lånat en fantastisk bok på biblioteket. Den är så intressant att jag känner ett starkt behov av att frigöra utrymme åt den i min bokhylla. Men det finns ett ofrånkomligt problem i den här annars så sockersöta historien.

Boken är slutsåld. Sen länge. Och det planeras inget återsläpp (vad jag vet åtminstone).

Så vad gör man? Som jag ser det finns det fyra alternativ.

1. Jag lämnar tillbaka boken med svårartad och närmast virusliknande vemodighet som följd.

2. Jag tar med boken till biblioteket, visar upp den för personen bakom informationsdisken och säger något i stil med: "This is my book. There are many like it but this one is mine. My book is my best friend. It is my life. I must master it as I must master my life. Without me, my book is useless. Without my book I am useless." Sen blinkar jag med ögonen, viftar med öronen och ser allmänt valpig ut. Förhoppningsvis blir personen bakom disken så rörd att denne ger mig boken. Gratis.

3. Jag tar med boken till biblioteket, visar upp den för personen bakom informationsdisken och säger något i stil med: "Hej. Jag lånade den här boken av er för en månad sen. Nu tänkte jag behålla den, ja alltså stjäla den, och därför undrar jag redan nu vad jag blir skyldig er? Jag kommer ju aldrig lämna tillbaka den." Om jag har tur blir beloppet inte allt för saftigt för min studentekonomi, och jag kan belåtet gå hem och placera min skatt på sin kejsarplats i bokhyllan.

4. Jag sätter aldrig mer min fot på biblioteket, utan väntar och ser vad som händer med böter och dylikt.

Efter mucho funderande leder trean.

Men just nu har jag - tack vare campus vägran att ha ett café öppet till längre än tre på fredagseftermiddagen - druckit obeskrivligt äckligt snabbkaffe från en urkukad kukautomat (ursäkta), så humöret är inte på topp och därför känner jag för att lägga till lite vapen och våld på alternativ tre. Vifta lite med ett avsågat hagelgevär och droppa ett par hiphop-gansta-rhymes.

För sånt är jag bra på.