Ett band utan slut?

Världens bästa band - på nittiotalet det vill säga - Oasis har nu släppt sin första samlingsskiva med a- och b-sidor från hela karriären. Men jag skiter nog i att köpa den. Bryr mig inte lika mycket längre, och jag har ändå alla låtarna på sina respektive plattor. (För ett gäng år sen hade jag dödat mig själv för den där meningen.)

Jag hade hoppats att den här skivan skulle komma ett gäng år efter det att bandet lagt ner, men så blev det alltså inte. De lever. Och synd är det. De gör ändå bara bort sig nuförtiden, musikaliskt alltså; Liam har en röst som låter som... ja, jag vet inte vad men bra är det då inte, Noel levererar knappt längre (även om hans bidrag är klart bäst på senaste plattan) och de senaste b-sidorna är kriminellt dåliga. Och då är det något som inte stämmer - vilket det inte gjort på många år.

Det är bara att inse fakta: Vi kommer aldrig att få höra en ny, suggestiv Columbia från Noel. Aldrig en simpel, men ack så vacker Songbird från Liam. Aldrig en rungande käftsmäll som Bring It On Down. Aldrig en bitterljuv Talk Tonight. Aldrig en Slide Away. Aldrig en ny nationalsång för (brit)popen som Wonderwall. Och, framför allt, aldrig ett alltigenom mästerverk som de två giganterna Champagne Supernova och Live Forever. (Om vi nu hade velat det? Oasis har haft sitt, tiderna förändras.)

I stället får vi rejäla - helt katastrofala för att vara mer precis - floppar som Eyeball Tickler, Little James, A Bell Will Ring, Force Of Nature... Klasskillnaden mot "förr" är så oändligt stor att till och med bröderna själva borde inse hur mycket de gör bort sig för varje år som de fortsätter.

Och ja, jag är fullt medveten om att band behöver utveckla sig för att det ska ske något spännande. Titta bara på The Radio Dept. De lyckas fenomenalt med just det - utan att för den skull tappa sin musikaliska identitet. Något som Oasis aldrig lyckats med.

Nu ska jag sörja med The Masterplan. En gammal b-sidefavorit som, ursäkta språket, pissar på samtliga a-sidor från de senaste tre skivorna. Hej!