Nu minns jag

Första dagen i hemstaden. Människorna är galet stressade. Det verkar som att de flesta blivit hastigt påminda om att det faktiskt är julafton på söndag. Alla med samma tanke: julklappar! (Jag själv inkluderad.)

Första dagen - och direkt minns jag varför jag lämnade stan. Det dröjer inte många sekunder innan jag stöter på gamla bekanta som man helst av allt bara vill glömma, helst av allt vill låtsas som att de inte existerar. Ett allt annat än kärleksfullt "hallå, allt bra?" räcker gott och väl egentligen. Men så fortsätter man. "Varför bor ni kvar?", tänker jag medan jag småler åt dem och ber dem att hälsa han, och hälsa hon, och bla bla bla.

Undrar om falskhet är något uppenbart.

Där har ni förresten en av anledningarna till att jag bara måste ta mig till en storstad efter studierna. De mindre äter upp en. Förr eller senare, akta er!

Komiskt nog träffade jag på en nyss hemkommen klasskompis från Jönköping som även han gått och stört sig på samma fenomen, samma känsla. Vi skrattar åt det, önskar varandra god jul och så vidare och så väljer jag ut en fin Tigerväska - jätteimpulsivt - som jag helst ska glömma till på söndag. Det blir liksom lite roligare då.

Hemstäder är så paradoxala. Kärlek och förakt, hand i hand. Men kanske är det bara så att gräset är grönare...

Möjligt.