Årslistan: Årets (populär)kulturkonsumtion

2006 var ett år där min konsumtion av populärkultur kan betraktas som relativt fattig. Många tentor och uppsatsskrivande är boven i dramat (och tröttheten som infunnit sig mellan dessa). Men lite har det blivit.

Jag har valt att dela in kategorierna årets skiva, årets låt, årets konsert, årets film, årets bok, årets blogg, årets magasin, årets tv-serie samt årets podcast i, den mån det varit möjligt, två klasser; Peter Swartling (enbart nytt från 2006) samt Robinson-Robban (sådant jag upptäckt 2006).


Peter Swartling:

Årets skiva: Pet Grief – The Radio Dept.
Jag är svag för band som musikaliskt klarar av den positiva utveckling som krävs för att kunna behärska flertalet (sub)genrer, men utan att för den skull tappa sin integritet. En av mina all-time-favoriter, Oasis, misslyckades fatalt med just detta. The Radio Dept. gjorde precis tvärtom. Lesser Matters, deras debut, andades indiemespop (i positiv bemärkelse) blandat med shoegazegudarna My Bloody Valentine i lightförpackning. De levererade fantastiska, sköra melodier med hjälp av distade gitarrorgasmer, syntar, trummaskin och en viskande Johan Duncanson. Jag blev kär. Därefter släpptes först ep:n Pulling Our Weight (där man anammade samma ljudidentitet som debuten) och sen ep:n This Past Week (med vilken de började röra sig mer och mer åt mjukelektronikahållet, men fortfarande med de karaktäristiska Radio Dept-vibbarna).

2006 kom så deras andra fullängdare – Pet Grief (det var även året då jag närvarade när bandet hypnotiserade en hel Popadelicapublik). Nu var syntmattorna the shit, medan gitarrerna fick agera i bakgrunden. Och så bra det blev! Redan när jag hörde singeln, The Worst Taste In Music, förstod jag att något stort var på gång, men aldrig att hela skivan skulle komma upp i Lesser Matters-klass. Det gjorde den – nästan. Deras skapelse är den här gången kusin med skivor som Behaviour med Pet Shop Boys och, så klart, deras egna ep This Past Week.

Nu ska jag inte bli för långdragen. Köp i stället skivan (79 kronor på cdon, förslagsvis) och bli förförd på ett sett som bara radioavdelningen klarar av. Pet Grief är 2006 års skiva.

Årets låt: Silent Shout – The Knife
Den här låten har ni nog alla hört ett gäng gånger vid det här laget. Ett mörkt, suggestivt monster som direkt etsar sig fast likt julkänslan klockan 19.00 på Svt på julafton – så kan man beskriva Silent Shout. Eller så här: Årets låt.

Årets konsert: The Radio Dept. – Popadelica, våren 2006
Det räcker så.

Årets film: Little Miss Sunshine
År 2006 var ett trist år rent filmmässigt. Få bra premiärer, och lite tid över för filmtittande är en kombination jag gärna slipper framöver. Men ett undantag var amerikanska Little Miss Sunshine. Galen humor med en seriös underton har tidigare fungerat väl, och gör så även i det här fallet. Alldeles förträffligt. Mina tågresenärer undrade nog vad det var jag satt och fnissade åt i 90 minuter. Typ.

Årets bok: Kurslitteratur? Nej tack.

Årets blogg: Att vara Alex Schulman - stureplan.se/blogs/alex
Ibland (läs ofta) är det skönt att läsa mindre politiskt korrekta bloggtexter. Då är Stureplansnissen Alex Schulmans blogg ett utmärkt val. Läs, skratta, njut.

Årets tv-serie: Musikministeriet – Svt
Jag missade tyvärr Musikministeriet när det sändes i höstas. Men med dagens teknik är det ju lätt att åtgärda. Sagt och gjort; under en vecka avnjöt jag fantastisk, grävande musikjournalistik. Eller vad man ska kalla det. Nu hoppas jag på en fortsättning.

Årets podcast: Christer i P3
Jag har alltid gillat Christer i P3. Dock har sändningstiderna gjort att jag mer än ofta missat radioprogrammet. I år kom räddningen. Varje vecka släpps en sammanfattning av de bästa bitarna från hela veckan. Bara att föra över till iPoden och lyssna medan man promenerar till skolan/jobbet. Perfekt.


Robinson-Robban:

Årets skiva: The Stone Roses – The Stone Roses
Manchesterbandet Stone Roses lade grunden för mitt, som jag tidigare nämnt, gamla favoritband Oasis. Tack för det, lads. Det dröjde dock femton år innan jag helt fastande för deras egna, självbetitlade debutskiva. Men det var det värt, för när den satte sig, då gjorde den det med en oerhörd käftsmäll. Mina två favoritspår, I Wanna Be Adored och I Am The Resurrection borde ingå i allas lista över mest uppskattade låtar. Det är så förbaskat bra.

Madchesterscenen i sitt esse.

Årets låt: Vi är värda så mycket mer – Tomas Andersson Wij
Om 2004 var året då Tomas Andersson Wij presenterade sig för mig, och 2005 året då han golvade mig var 2006 året då han blev en av de viktigaste personerna i mitt liv. Om en person man inte ”känner” nu kan vara det. Vi är värda så mycket mer är min absoluta favorit med geniet. Svensk musik när den är som allra vackrast.

Årets film: The Squid and the Whale
2005 släpptes en amerikansk inderulle med namnet The Squid and the Whale. En vän till mig tipsade om filmen i våras, men det dröjde säkert ett halvår innan jag gjorde slag i saken och såg den. Tur att det inte tog längre än så.

Fantastiska karaktärer, perfekt gestaltade i en historia som tar upp konsekvenserna av en skilsmässa. (Bonus med filmen var att jag upptäckte en fin Pink Floyd-låt.)

Årets bok: Reklown av Jan Cederquist
Reklamlegenden Jan Cederquist berättar i sin självbiografi om sin lite speciella karriär. Intressant, och då inte bara för reklamintresserade (även om det så klart underlättar). Finns nu i pocketversion för en billig penning.

Årets blogg: Ett liv i exil - saintkildaroad.blogspot.com
Så har det skett. Jag har fastnat, som alla andra, för Silverfiskens skildring av sitt liv i exil i Australien.

Årets magasin: Bon
Intressanta artiklar (oftast) i en stilig ”ligga framme på soffbordet”-tidning. Det blir nog fortsatt prenumeration.

Årets tv-serie: The Office (brittiska)
Jag hade en intensiv The Office-period i somras. När syrran nu i jul köpte dvd-boxen fastnade jag återigen i David Brent-träsket. Med glädje. Ni som missat den här rakt igenom underbara, bisarra ”dokumentärserien” har missat allt ni inte borde missat de senaste åren. Och lite till.