Första kärleken

Hennes fönster är släckt. Hon sover nog.

Vi "var ihop" under fem-sex år under ungdomen. Jag var hennes granne. Och hon var min - eller fortfarande är min, om de "uppgifter" jag fått stämmer. Men dessvärre vågar jag inte ta kontakt med henne. Det känns som att då var då, och att nu är nu. Har jag fel? Tror inte det. Allt har sin tid, på ett eller annat sätt.

Men fortfarande: Om hon skulle komma fram till mig i kväll och säga "hej Petter, lust att ta en fika?", skulle jag tveklöst tacka ja. Vi har mycket att ta igen. Blev tjugoårsåldern som hon önskade, och så vidare?

Dock är rädslan för stor att scenariot blir det motsatta, att jag frågar och hon tackar nej.

Jag är feg.