Kalla mig gärna tönt.

Jag har fått höra att jag är en pojk som ofta får för mig saker och ting. Som att jag bara måste se Så ska det låta på fredagar. Och att vanlig, sockerbajsande, läsk är självaste hin håle - tänderna, tänk på tänderna för sjutton. För att nämna några företeelser.

Att jag har dille på pingis - ja, sporten, bordtennis alltså - är det senaste.

I jakten på en förklaring till det här beteendet har begreppet "tönt" mer och mer utkristalliserats som det rätta svaret på gåtan. Jag vill nog uppfattas som lite töntig. Och då tittar man på Så ska det låta en fredagkväll. Man tycker pingis är ballt och att lightläsk är det enda alternativet när det ska drickas stickedricka.

Min bild av ordets innebörd är kanske något förvrängd, förskönad, förskräcklig eller helt åt skogen fel. Men jag bryr mig inte. Så länge jag tycker mig utstråla den positiva töntkänslan, är jag nöjd.

Och det är jag.

Nöjd.

(Vilket töntigt inlägg det blev. Förlåt. Speciellt till dig Peking.)

Dagens insikt

Om man föraktar topplistemusik och alla trallvänliga pärlor som spelas på kommersiella radiostationer anses man ha trångsynt musiksmak. Det spelar ingen roll att man är big fan av allt från soul till elektronika.

"Hoppsan, du verkar inte ha Rix FM och Megapol som förprogrammerade radiostationer i din bilstereo. Du är en sån där märkvärdig person som bara ser på svartvita filmer och lyssnar på dom där Rolling Rocks va?".

"Ja. Så in i norden konservativ är jag."

Så länge Da Buzz, Bosson och BWO inte ryms i ens skivsamling anses man vara en inskränkt jävel.

Är det inte lite märkligt?

TipTop eller datanörd, same same

Jag sitter och lyssnar på jättepositiva Disintegration med jättepositiva The Cure. Men det är ingen fara med mig. Jag är okej.

I dag läste jag om en exalterad maconanist. Han hade sett Steve Jobs - live. Det var ett av hans bästa tillfällen här i livet.

Jag skrattade.

Och skrattade.

Och skrattade lite till.

Sen kom jag på en sak. Ett av mina bästa ögonblick här på vår jord var när glassen TipTop återlanserades.

Då slutade jag skratta.

Perrongtårar

Är inte riktigt klar med senaste tågresan än.

Tågperronger är ett sånt fantastiskt tårstimulerande avskedsforum. Överallt snyftas det. "Mental", som David Brent skulle ha sagt.

"Hej, jag känner inte dig men det är trist att jag åker iväg och att du stannar kvar. Snyft."

Därför är det märkligt och lite intressant – varför händer ingenting? – när ett par visar noll känslor. I tårform, eller vad man nu ska kalla det, då. I söndags såg jag ett sånt par utanför mitt tågfönster när vi stod inne på Örebro central. De var i tjugofemårsåldern.

Först några snabba pussar. "Yes, lite teatertårar är alltid roligt", tänkte jag elak som jag är. Sen en lång kram, stående i profil gentemot mig. "Bonjour Victoriafallen". Sen ingenting.

Ingen-fucking-ting.

Killen säger något jag inte kan tyda innan han hoppar på tåget. Tjejen står kvar. Mascaran är som färskpressad apelsinjuice - och då menar jag ny och fräsch, inte rinnande. "Men…"

Tågchaffisen berättar via mikrofonen att vi ska göra ett litet break på fem minuter innan färden går vidare. Jag ser min chans. Om bara killen sätter sig i samma vagn som mig är saken klar.

Och visst gjorde han det. Men inte blev saken klar för det. Tvärtom. Ingenting hände. Igenting (om nu ingenting kan hända upprepade gånger).

Jag börjar bli irriterad. Hade ju ingen rulle med Hugh Grant på iPoden, så om jag skulle få lite Hollywoodromantisk-action var det nu eller aldrig som gällde.

Det går ett par minuter. Fortfarande ingenting. Tjejen står och pillar med mobilen. Tittar då och då bort från tåget, in mot stan. "Vad är det här egentligen?", tänker jag förtvivlat medan jag vänder mig om försynt. Killen, som satt sig bakom mig ett par rader bort, bläddrar i en tidning. Inga blickar och, framför allt, inga tårar.

Jag känner mig bestulen. Rånad mitt på blanka dagen – tänka sig!

När de utlovade fem minuterna blivit sex börjar vi sakta rulla. "Nu då!", jag får kämpa för att inte skrika det jag tänker. En knarkare i jakt på some heavy shit, det är jag det. För jag är beroende av perrongtårar. Ja, så är det nog. Och nu måste jag ha en fet sil. Nu!

Tjejen tittar upp.

Killen tittar åt sidan. Åt tjejens håll.

"HA! Jag har er!", min ansiktsmin visualiseras förmodligen bäst med hjälp av Joakim von Ankas belåtenhet när han badar i sin egen pengabinge.

Hon vinkar lätt med handen.

Han svarar med en ytterst mesig handrörelse.

Jag blir förbannad. Här har jag betalat en dyr SJ-biljett, och vad får jag för det?! Ni kan fara dit pepparn växer om ni inte tänker bjuda på er själva.

Jag vill ha lite känslomässig romantik i den annars så sterila tågkupémiljön.

Är det för mycket begärt?

Don't touch my property

Jag tog tåget hem i dag.

Det är ett märkligt transportmedel. Avlånga som sjutton. Och jämt - verkligen jämt - är platsen som man bokat åt sig själv upptagen. Och lika ofta känner man intimt och tacksamt hur svordomarna haglar inombords hos resenären man pensionärsvänligt bett att omplacera sitt gods (sig själv).

Rätt ska vara rätt. Jag har betalat, inte du.

Men det spelar visst ingen roll när det gäller platser på tåg. "Kan du inte sätta dig på en av dom andra lediga platserna?" är standard. "Visst. Men ett problem: Det är inte min plats, och alltså kan jag själv råka hamna i samma sits som du är i nu din trotsiga idiot!", är inte mitt svar på den uppmaningen. Men det kunde. I en bättre värld.

I stället säger jag något i stil med "joo, det kan jag väl", och ändrar sen min destination som den hund jag är.

Och visst; egentligen spelar det ingen roll. Men det är bara det att när jag har min plats så är det min. Oavsett hur fullt tåget blir eller är. Jag kan lugnt somna in utan störningsmoment i stil med "ursäkta mig, du sitter faktiskt på min plats". Det blir dessvärre svårare om jag sitter på en annans plats.

Jag har flertalet gånger varit med om farsliknande situationer där personer försökt dirigera om i stort sett hela tågvagnar. Enbart därför att denne person (och dess följe) bara måste sitta bredvid varandra. Och alla låter sig styras - det är ju Sverige vi pratar om.

Kalla mig dryg gubbfan. Gör det. Men jag skickar i alla fall inte in en insändare i den lokala tidningen.

Där går gränsen.

(I stället skriker jag till här på bloggen.)

"Skriv ett personligt meddelande"

Jag har tidigare deklarerat min synpunkt kring msn-eftertexter.

Nu är det dags att spä på agitationen.

Det måste finnas fler än jag som finner msn-fenomenet kräkgalet humoristiskt.

Jag känner flera.

Men om ni mot all förmodan inte har reagerat är ni just dem jag skrattar åt. Ni är personerna som känner att era liv, vad det än gäller, är så in i norden viktiga för precis alla ni känner. Jämt.

Jag känner flera.

Ni, som är så viktiga, bör lyssna noga nu: ni har fel. Vi, jag vet att jag pratar för många, skiter i att din helg varit "heeelt crazy, haha" och att du nu är "så jävla bakis, men det är lugnt jag älskar er ändå mina älsklingar!!!!!". Och vi bryr oss inte särskilt mycket om att du "är i duschen, tillbax om 5-10 min, puss!!!", eller att ditt tillstånd bäst beskrivs "shiiit vad trött jag är, knappt någon sömn alls förra natten *tihi*. ring på mobilen om ni vill nått!!".

Vi.

Bryr.

Oss.

Inte.

Det finns dock ett mörkt orosmoln kring det här. Tänk om min blogg är ett substitut för eftertexter. Tänk om jag skulle vara the no1 eftertexter, om det inte vore för efter regn kommer solsken. Det är inte helt omöjligt, för båda kanalerna bygger på samma grundidé (för mig då): en möjlighet att skrika ut till alla hur (o)intressant liv jag lever.

Men det som bryter ner mitt resonemang till ren bullshit - tack och lov - är det faktum att bloggen fungerar som en slags terapi för mig. Och den tjänsten tror jag att eftertexterna på msn knappast erbjuder.

Inte för mig i alla fall.

Och ni.

Bryr.

Er.

Inte.


När ni gör vad ni nu gör i kväll, lyssna på The Arcade Fire - Neighborhood #3 (Power Out).

Skål.

Up Up Up Up Up Up

Förlåt. Jag ska skärpa mig.

Det går inte att vara light-manodepressiv när man skriver på en blogg med titeln efter regn kommer solsken. Det håller inte. Jag måste bli bättre på att se vykorten i stället för räkningarna i min posthög. Alltid händer det i stället för Aldrig händer det, och alltid Äntligen på väg.

Alltid - mer eller mindre. Typ.

För ibland har man rätt till att vara fucked up bitter. Jag gillar det lite, faktiskt.

Rocky är ju trots allt något av en ciceron för mig.

26 betydelsefulla män. (Och 4 kvinnor.)

Jag undrar verkligen hur snacket har gått på redaktionen. Men en sak är säker. VLT:s lista på trettio betydelsefulla västmanlänningar som "lämnat spår på ett eller annat sätt i vardagen under det gångna året" är märklig.

För så här va. VLT har tidigare haft artiklar som tagit upp tidningars problematik utifrån ett genusperspektiv. Jag minns särskilt en grej där man anlitade en "genusexpert" av något slag som under några veckor synade VLT:s artiklar och redaktionens disposition av dessa. Resultatet var både positivt och negativt, enligt experten. Men skit samma.

Det jag menar är att man förväntade sig en relativt jämställd årslista när tidningen nu har uppmärksammat trettio betydelsefulla västeråsare.

Men jag vet inte. 26 män och 4 kvinnor känns kanske inte jättejämställt. Snarare är det helt bananas. Det måste finnas fler än fyra kvinnor i länet som platsar på listan. Tänk att ingen reagerade innan pressläggning. Eller jag kanske överdriver?

Tro nu för Guds skull inte att jag är en veganskrikande, trotsig ultrafeminist. För det är jag inte. Verkligen inte. Men ibland börjar man ju fundera.

Fast när jag tänker efter är det extremt hård konkurrens för en plats på listan. Tomas Thörnholm - en av de 26 männen - har ju faktiskt, som VLT skriver, "deltagit i Melodi­festivalen med låtar tre gånger, och vunnit för Norge 2004".

No offence tjejer, men det är inte lätt att vara mer betydelsefull än 2004 års låtskrivarkung.

Första kärleken

Hennes fönster är släckt. Hon sover nog.

Vi "var ihop" under fem-sex år under ungdomen. Jag var hennes granne. Och hon var min - eller fortfarande är min, om de "uppgifter" jag fått stämmer. Men dessvärre vågar jag inte ta kontakt med henne. Det känns som att då var då, och att nu är nu. Har jag fel? Tror inte det. Allt har sin tid, på ett eller annat sätt.

Men fortfarande: Om hon skulle komma fram till mig i kväll och säga "hej Petter, lust att ta en fika?", skulle jag tveklöst tacka ja. Vi har mycket att ta igen. Blev tjugoårsåldern som hon önskade, och så vidare?

Dock är rädslan för stor att scenariot blir det motsatta, att jag frågar och hon tackar nej.

Jag är feg.

Nötter.

Jag äter cashewnötter och dricker pilsner. Jag har upptäckt att jag verkligen gillar dem. Nötterna alltså. Det borde jag haft med på min jag gillar/jag gillar inte-lista. Men jag glömde, det är lätt hänt. Förlåt mig. Jag gillar även andra nötsorter. Som mandelnötter till exempel. Glöggen smakar så mycket bättre när mandelnötterna finns representerade i glöggkoppen. Och russin, så klart. Men det är ju inga nötter.

Nötter ska enligt säkra källor vara nyttigt också. Det har jag hört att hon "du blir vad du äter"-tjejen påpekat flera gånger. Inte mig emot.

Jag kanske borde starta en "nötter åt alla"-kampanj. Eller "nötter är vi alla". Nej, den var dålig.

Det här tangentbordet - jag sitter i lillesyrrans rum - är lite svårmanövrerat. Därför är det inte alltid mitt fel om jag stavar knasogt. Förresten, ni kollar väl på nazi tv? Crillan ska ta de första stegen på månen, förlåt jorden, alldeles nu. Spännande värre.

Söndagsreflektion: Reklambyråerna struntar i sin egen image

På ett företag fungerar ju varje anställd – oavsett titel - som en slags ambassadör för företaget. Alla är med och bidrar till hur företaget uppfattas ute hos allmänheten. Därför, och nu pratar jag utifrån egna erfarenheter, är det märkligt att det inte läggs mer krut på att utbilda och informera alla anställda om detta.

De arbetsplatser och företag jag jobbat på (vi behöver inte nämna några namn) har sannerligen haft problem med den här biten. Till exempel förklarades det till oss, som nyanställda på ett ställe, att vi inte fick bära kläder med företagets logotyp utanför arbetet. Och det är ju bra. Men varför var det ingen som klargjorde, vilket är mindre bra. Det enda man slött hänvisade till var företagets policy. Ett utbildningsmöte där man grundligt förklarar hur pass viktigt det är med en enhetlig profil, och framför allt att just du är med och påverkar denna profil och sin tur företagets image borde väl inte vara för mycket begärt? Då finns det liksom en förklarande anledning till att man får göra si, men inte så.

Ett ännu större problem är de arbetsplatser där det snackas om hur värdelöst, trist och jobbigt det är att jobba just där. Visst, skitsnack förekommer på de flesta ställen men om de som jobbar med de här frågorna inte har någon som helst koll på snacket, vilket är mer än vanligt skulle jag tro, är det förödande. Som på ett annat ställe jag har erfarenhet ifrån. Där snackas det frekvent om vilket skitställe det är, och hur gärna man vill byta arbete men aldrig orkar göra slag i saken. Hur bra är det här för företagets image? Det är inte allt för svårt att tänka sig hur snabbt dålig word-of-mouth (ryktesspridning, snacket på stan - typ) om företaget sprider sig. Speciellt när det handlar om en arbetsplats med en stor del arbetande ungdomar, eftersom man har större umgängeskrets som ung än som vuxen ( = stora sociala miljöer för ryktesspridning).

Och det är inte bara företagets rykte som skadas. Även produktiviteten lär med största sannolikhet försämras. En arbetsplats med nöjda anställda fungerar bättre på alla sätt och vis, det säger sig självt. För att vända allt det negativa till något positivt behöver man få de anställda att känna sig mer delaktiga på något sätt. Och det är inte det lättaste, men kanske ett måste.

Vidare har jag gång på gång stött på märkliga första kontakttillfällen med företag. Till exempel verkar det som att en del företag struntar i att utbilda sin telefonväxelpersonal i hur pass stort inflytande de faktiskt har på företagets image. Ett snäsigt mottagande bidrar knappast till bra associationer, vilket i sin tur – i värsta fall – gör att jag ringer konkurrenten nästa gång. Tack ska ni ha.

På ett studiebesök för några veckor sen på reklambyrån Miami diskuterade vi just det här. För det är lite komiskt; i reklambranschen, där kommunikation (extern som intern) bör vara något självklart eftersom det är just det man jobbar med, är bemötandet på många ställen katastrofalt. Verkligen uselt. För det mesta är det helt omöjligt att nå människor, och när man väl får tag på den man söker (eller bara någon på byrån för den delen med) får man i 9 av 10 fall höra att "jag har mycket att göra just nu, men ring tillbaka om ett par veckor så kanske jag har några minuter över". Ibland har svarsmejl kommit in uppemot två månader efter det att man skickat iväg sitt eget mejl. Och då är det ett ointresserat, minimalt svar man fått i sin inkorg. Vilka signaler ger det här? Inte är det bra sådana i alla fall. Man verkar glömt bort att man själv har en image att tänka på. Bör man inte som ett företag med kommunikation som specialområde satsa ännu mer på de här bitarna? Jag har full förståelse för att man har mycket att göra – men hey, hur många minuter tar det att ringa ett telefonsamtal eller att skriva ihop ett okej mejl? För vem vet, kanske är det just jag som sitter på ett stort företag och har hand om marknadsföringen om ett gäng år. Inte kommer jag då ta kontakt med den där byrån som aldrig hade ett par minuter över för min skull.

Garanterat så sprids i alla fall negativ word-of-mouth. Och det är ju olyckligt, speciellt om det hela hänger på ett litet mejl, till exempel.

Allt ett företag och dess personal gör och utstrålar – vare sig det är skriftligt, verbalt, visuellt eller vad det nu kan tänkas vara – registreras i huvudet hos mottagaren. Sen är det upp till varje företag att bestämma vilken hög man vill hamna i – den positiva eller den negativa.

Högen med positiva associationer har i vilket fall ett klart försprång. Men det verkar många egendomligt nog ignorera.

Studentlivet - ungefär som i U2-låten

Jag dricker glögg med russin och mandlar. Min julängel är uppsatt, och mörkret anlände redan vid tre-fyratiden i dag. Det är december. Och 10 plusgrader. Helt bananas.

Många anser att vi högskolestudenter lever ett mycket bekvämt liv. Och jag håller med. Delvis. Vi kan, ofta, ta sköna sovmorgonar och omotiverat långa luncher. Vi har ingen argsint chef hängandes över våra axlar och torsdagsförmiddagar betyder per definition att "do not disturb"-skylten hänger framme.

Men - och det är ett viktigt men - det finns anledningar till att tänka efter en extra gång eller två innan man förskönar högskolelivet. Ungefär en vecka per månad är ditt liv upp och ner. Ditt hem är inte ditt hem längre, invecklade och vetenskapliga - det där är viktigt - teorier är dina bästa vänner och vad din sovrytm beträffar: glöm den! Men det är inte slut där. Direkt efter denna trevliga vecka är det bara att sätta sig ner och börja plöja igenom ny kurslitteratur; när du egentligen behöver lugn och ro.

Och då har jag inte ens nämnt studentekonomin. Man har räknat ut att studiemedlet inte uppnår gränsen för en skälig levnadsstandard, och det är ju... snällt. Så när du köpt dina böcker för den kommande kursen, betalat hyran och telefonräkningen är det Euro Shopper-nudlar och fulravioli som står på menyn.

Så det händer att jag då och då drömmer mig bort. Faktiskt. Men samtidigt trivs jag med att vara student. Bono förklarar det rätt bra när han sjunger "I can't live with or without you".

Eller inte. Om någon erbjöd mig ett fint jobb skulle jag ta det. Direkt.