Perrongtårar

Är inte riktigt klar med senaste tågresan än.

Tågperronger är ett sånt fantastiskt tårstimulerande avskedsforum. Överallt snyftas det. "Mental", som David Brent skulle ha sagt.

"Hej, jag känner inte dig men det är trist att jag åker iväg och att du stannar kvar. Snyft."

Därför är det märkligt och lite intressant – varför händer ingenting? – när ett par visar noll känslor. I tårform, eller vad man nu ska kalla det, då. I söndags såg jag ett sånt par utanför mitt tågfönster när vi stod inne på Örebro central. De var i tjugofemårsåldern.

Först några snabba pussar. "Yes, lite teatertårar är alltid roligt", tänkte jag elak som jag är. Sen en lång kram, stående i profil gentemot mig. "Bonjour Victoriafallen". Sen ingenting.

Ingen-fucking-ting.

Killen säger något jag inte kan tyda innan han hoppar på tåget. Tjejen står kvar. Mascaran är som färskpressad apelsinjuice - och då menar jag ny och fräsch, inte rinnande. "Men…"

Tågchaffisen berättar via mikrofonen att vi ska göra ett litet break på fem minuter innan färden går vidare. Jag ser min chans. Om bara killen sätter sig i samma vagn som mig är saken klar.

Och visst gjorde han det. Men inte blev saken klar för det. Tvärtom. Ingenting hände. Igenting (om nu ingenting kan hända upprepade gånger).

Jag börjar bli irriterad. Hade ju ingen rulle med Hugh Grant på iPoden, så om jag skulle få lite Hollywoodromantisk-action var det nu eller aldrig som gällde.

Det går ett par minuter. Fortfarande ingenting. Tjejen står och pillar med mobilen. Tittar då och då bort från tåget, in mot stan. "Vad är det här egentligen?", tänker jag förtvivlat medan jag vänder mig om försynt. Killen, som satt sig bakom mig ett par rader bort, bläddrar i en tidning. Inga blickar och, framför allt, inga tårar.

Jag känner mig bestulen. Rånad mitt på blanka dagen – tänka sig!

När de utlovade fem minuterna blivit sex börjar vi sakta rulla. "Nu då!", jag får kämpa för att inte skrika det jag tänker. En knarkare i jakt på some heavy shit, det är jag det. För jag är beroende av perrongtårar. Ja, så är det nog. Och nu måste jag ha en fet sil. Nu!

Tjejen tittar upp.

Killen tittar åt sidan. Åt tjejens håll.

"HA! Jag har er!", min ansiktsmin visualiseras förmodligen bäst med hjälp av Joakim von Ankas belåtenhet när han badar i sin egen pengabinge.

Hon vinkar lätt med handen.

Han svarar med en ytterst mesig handrörelse.

Jag blir förbannad. Här har jag betalat en dyr SJ-biljett, och vad får jag för det?! Ni kan fara dit pepparn växer om ni inte tänker bjuda på er själva.

Jag vill ha lite känslomässig romantik i den annars så sterila tågkupémiljön.

Är det för mycket begärt?