I går kväll fälldes de sista tårarna till den alldeles utomordentliga tv-serien
Six Feet Under. 63 avsnitt har penetrerats och avnjutits. Och vad jag upplevde var så mycket mer än jag vågade hoppas när jag den där kalla och mörka kvällen tryckte igång episod ett. Det är ingen – ja, jag tror det i alla fall – serie som för mig varit så frapperande genialisk och som berört så mycket som
Allan Balls alster. Jag har skrattat (av både lycka och det motsatta), kaskadgråtit, snyftat, bitit sönder naglarna av oro, varit förvånad – och fundersam med mera, när jag betat av avsnitt efter avsnitt under ett par månader.
Det är få gånger jag varit ordentligt beroende av något. Men i den kategorin puttar jag lätt in
Six Feet Under. De kvällar jag somnat utan
iPoden laddad med
Six Feet Under är lätträknade – men de har gott och väl räckt; jag klarar mig bra utan den värsta sortens avvänjningstortyr. Tack.
Men nu är det alltså slut. Finito. Fuck. Kuk.
Sista avsnittet sköttes helt och hållet av – inte helt oväntat –
Ball himself. Bra där, tänkte jag efter att det förkunnades i vinjetten. Men det blev en pärs. För slutet blev precis så som jag mest av allt hoppades slippa. Åh nej.
MEN.
Döm av min förvåning när den långa slutscenen – ackompanjerad av urvackra
Breath Me med
Sia - trots allt var in i norden fantastiskt. Hej och hå vad det hulkades, och då både med tanke på innehållet i den sista scenen och att jag aldrig mer kommer få uppleva en ny dag i
Fishers balsamerande vardag.
Visst är jag patetisk?
Nu blir det till att börja ladda hem
Sex and the City.
(Hmm, de där två meningarna kanske borde byta plats?)
Nej då. Så lågt sjunker jag inte.
Carrie med vänner träffar man ändå på trean lite då och då.
För övrigt säger jag hej då till bloggen på ett tag. Finns ingen motivation, ingen lust i dagsläget. Jag är rätt vilsen i den riktiga världen – och det räcker gott och väl. Men sörj ej: precis som guvernör
Arnold säger jag: I'll be back.
Och det bra mycket kvickare än de sju åren som han tog på sig mellan
T1 och
T2.
