Falköping - staden som Gud glömde.

Helgen blev intensiv och oplanerad.

Planerna var att se Isolation Years på Bongo här i Jönköping. Men istället satt jag och kände mig psykiskt våldtagen på tågstationen i Falköping. Jag har inte läst Aftonbladetpraktikanten Ronnies bok, Vi som aldrig sa fitta, men om han på något sätt, om än subtilt, hyllar Falköping (vilket han måste göra) ska jag ta mitt pick och pack och flytta upp till Stockholm och anamma nya livsprojektet att göra pojkens liv till Hin Håles paradisö. Sufjan har sitt femtio album-projekt, jag har mitt Ronnie-projekt. Yin och yang.

Vad i hela friden gjorde jag i Falköping en fredagkväll kanske ni undrar? Jo, SJ tyckte tydligen att jag behövde det. Ni vet det där Stig-Helmer-företaget som är roten till allt ont här i Sverige.

Följande två ord uppenbarade sig med jämna mellanrum på tavlan som sa "Tåg mot Stockholm": Ny tid.

Gång på gång. Som ett hånleende mantra. Var tjugonde minut; ny tid.

Och där satt jag. Uppgiven och en smula förbannad. Men inte ensam. Till vänster om mig dreglade tjack-Conny, full som ett ägg och till höger juckade sjuttonåriga Fredda på sin flickvän medan alla i kompisgänget skrattade det berömda hockeyskrattet. Ihärdigt och outhärdligt - både juckandet och skrattet, alltså. Mitt emot mig satt ett äldre par och dryftade Melodifestivalens vara eller icke vara. Och i ungefär tjugo minuter satt en frapperande vacker kvinna snett framför mig. Hon tittade irriterat på klockan ungefär varannan minut medan jag iakttog henne. Dock aldrig på ett psykopatiskt, nervöst sätt utan bara på ett svenne-som-inte-vågar-gå-fram-sätt. Jag hoppades innerligt att hon väntade på samma tåg som mig, och att hon hade plats 70 i vagn 12. Men tjack-Connys kompis Ronny (inte Aftonbladet-Ronnie) skrämde bort henne när han sjunk ner jämte gudinnan för att inleda ett samtal om fontänorgasmer (jorå). Hon försvann imponerande kvickt, och jag såg henne aldrig igen. Förståeligt.

I dag tycker jag synd om dem - Conny, Fredda, Freddas hockeykompisar och Ronny. (Det äldre paret var däremot okej, och Freddas flickvän ville jag rädda från misären i pundarstaden.) Men då, i fredags kväll, när tåget var sisådär tre timmar sent, ville jag inget annat än att binda fast deras huvuden i isen på en curlingbana för att på så vis befästa en ganska effektiv gard. Bara för att sen, drömde jag vidare, hoppa in i motståndarlaget och ta i mitt allra hårdaste, släppa stenen i perfekt läge och snabbt skrika "SOOOP, SOOOOOOOOOP" så att saliven sprutar åt alla håll och kanter - som när Michael Nyqvist blir exalterad på film.

Nåja.

Tåget kom till slut. Och jag kom hem nollett istället för tjugotvå. Västeråskebab och påskmust, snabbkoll i VLT och sen sängen blev kvällens melodi. Förresten, där emellan upptäckte jag när jag satt på toan och sket fjärilar och blommor att Fibes, oh Fibes! spelade sex-sju kilometer bort. Happy. Veeeery happy.

Lördagen blev trevligare. Hittade gamla dagböcker från lågstadiet – allvarligt – när jag likt Führer lekte Gud och sorterade bort det jag ansåg vara skräp. Det borde finnas en lag som säger att ett husköp gäller i minst femton år. Man hittar så mycket roligt vid en flytt nämligen.

Men det var inte det enda som hände i lördags. Jag hann också med ett kalas, med, som alltid hos Kattis, fantastiskt fikabröd och senare på kvällen blev det några GTs och ett gäng öl på Sky Bar med två Linor, en storasyster med vän och en Jonas. Vad som hände sen behöver vi inte gå in på. Eller? Näe.

När jag åkte hem i söndags gjorde jag det i en buss. Det kändes tryggt. Till skillnad mot SJs service.