Film: Efter brylluppet

Ansiktet är strimmigt av tårarna. Och det är allt annat än krokodiltårar.

Jag har precis sett Efter brylluppet - ett danskt drama av Susanne Bier (hon som - tyvärr - regisserat Jonas Gardells Livet är en schlager, men även fina dogmafilmen Elsker dig for evigt).

I Efter brylluppet spelar Mads Mikkelsen en man som har hand om ett barnhem i Indien. Han blir i början tvungen att åka till Köpenhamn för att ro i hamn finansiella bidrag, men allting går inte lika smort som han till en början hoppats och trott.

Jag älskar film från Danmark. Ofta, väldigt ofta, lyckas dem med sina dramer. Och så bra det då blir! Som i Efter brylluppet. Det är ingen Festen-klass, men bra nära. Det är kärlek, komik, gräl, vackert - alla ingredienser som behövs. Jag brukar ha svårt för Rolf Lassgård men här är han mer än okej. Och musikmässigt värmer det i bröstet tack vare islänningarna i Sigur Rós.

(Vissa scener genererade ett "jag vill ha sommar, nu!"-begär. Mer specifikt: En tidig, tidig julimorgon. Jag befinner mig ute på landet, närmare bestämt på en veranda med utsikt över en stilla sjö. Gräset är daggvått och det är första morgonen på en välbehövlig fyraveckorssemester. Alla andra sover inne i huset. Det är bedövande tyst. Bara ett par fåglar hörs. För första gången på hela året sprider sig ett genuint lugn i kroppen, något som gör att jag fyller på ännu ett glas Calvados. Det här är min morgon.)

Apropå tårarna jag nämnde i inledningen; en vacker, känslosam scen som backas upp av de finaste tonerna som Sigur Rós erbjuder kan bara resultera i välfyllda tårkanaler. Eller hur? Annars är man omänsklig.

Eller förbannat manlig.

Och det är inte jag.

Manlig, alltså.

Än.