Förvandlingen.

Jag tänker tillbaka på gymnasietiden. När Calle var med känd som Don och Sophie fick utstå epitetet überfeminist. När vår allas Musti febrilt letade efter femtioöringar bakom soffan och pokerbordet i filmsektionen. Och jag minns de där bussresorna till designskolarna i Stockholm med Skultuna-Bo i spetsen - alltid lika fascinerad, alltid lika finurlig. Bo alltså.

Det händer att jag saknar de där tre åren.

Som i kväll.

Det är en sån äcklig klyscha jag nu måste lufta, men det mesta var verkligen så enkelt och glatt under den där perioden. Inte som på högstadiet när alla hatade varandra, och livet mest var skit. Men myntet har ju alltid två sidor, och jag saknar nog bara den mysigare sidan. För man var ju rätt puckad – sådär allmänt – på den tiden, till exempel. Med värderingar och sånt. Och det saknar jag inte.

Ah! De där stora kompisgängen man ingick i saknar jag också. Eller jag saknar att trivas med den typen av umgängesform. Nu uppskattar jag mest "komprimerade" sällskap; hälften så stora, dubbelt så givande. Det är så många jag klarar mig utan. Skrämmande många. Fast såna rationella tankar låg ju utom räckhåll back then. Då var det mer att de flesta man träffade – oavsett hur ofta och hur länge – var potentiella vänner, på något jävla vänster.

"Men tjena, jasså, du brukar också åka buss nummer 18 på måndagsmorgnar? Ska vi bli bästisar?"

Det var kvantitet framför kvalitet. Det var frosseri framför måtta. Det var idioti framför klokhet.

Nu ska jag nog sluta innan det drar iväg längre, för jag saknar det ju, att idiotiskt frossa. Inte så pjåkigt ändå.

Att man blir tråkigare och bekvämare ju äldre man blir är också ett sätt att se det.

Bitter, sorglig och singel – det är jag det. Är inte det titeln på en Hollywoodrulle förresten?

Nästa inlägg ska handla om att ha ett (1) hem – inte två, eller noll.

HEJ!