Hur var det här då?

Jag flyter omkring mellan mellanstora mellansvenska städer. Försöker finna det där hemmet jag en gång hade i min ungdom - både själsligt och geografiskt, mer konkret.

Det mesta är en enda stort förvirring numera. På något sätt. Jag försöker intala mig att jag ska hantera livet stoiskt och på ett närmast humoristiskt okomplicerat sätt. Men frågorna är för många, och svaren alldeles för få. Livet är så gigantiskt. Så mycket att insupa, prova, utöva, lära, analysera, läsa, se, diskutera, lyssna… Om det bara fanns lite mer tid.

Litteratur, musik, Antikrundan, gitarrerna, konst, Woody Allen, bloggar, Six Feet Under, tidskrifter, B. Dylan, människor, mode, religion, marknadskommunikation, whisky, filosofi, far- och morföräldrar… Det tar liksom aldrig slut på livets mysterier och häpnadsväckande måsten.

Informationsintaget är enormt. Nästan kaosartat. Och då är jag ändå bara och nosar lite försynt på ett par av mina måsten.

Och det där med geografiskt hem, det har jag lyckats slarva bort med mina fumliga tassar. Visst, jag har en lägenhet, men det känns ändå bara som att jag lever i en tillfällig bubbla och inte i ett riktigt hem. Jag vågar inte köpa inredningsprylar – till exempel – eftersom bubblan antagligen spricker så fort jag börjar slå mig till ro.

Hemstaden är alltid hemstaden - men utan mitt hem som jag har i lägenheten. Och då är det ju inte så värst mycket, i ett större perspektiv liksom.

Jag hamnar mitt emellan. Missar grejer jag inte vill missa - var jag än befinner mig. (Här tänkte jag citera en textrad från en låt med Tomas Andersson Wij, men nu minns jag inte vilken bara för det.)

Hufvudstaden lockar. Lagom naivt tänker jag att allting kommer lösa sig i samma veva som jag köper min svindyra ettaochenhalva innanför tullarna. Då kommer indianerna hoppa in i kanoten. Heureka! Då kommer jag finna drömjobbet, kärleken i mitt liv och ett par-tre barn sådär. Inte samtidigt, tack.

Men egentligen är det ju precis tvärtom.

Spikrakt åt andra hållet.