I kväll hänger jag med din här nationalskalden.

Makt. I massor.

Panic on the streets of Jonkoping.

Det märks på mig att jag snart kommer att sitta i en tandläkarstol med en puls inte värdig denna människokropp. Tre-fyra år sen sist är det. Minst. Det var på den goda tiden det, när jag var ung nog att klara mig undan skyhöga räkningar. Men the times they are a-changin'.

Hur som helst minns jag fortfarande hur jag betedde mig veckan innan de där tandläkarbesöken (ett tag var jag stamkund eftersom SJ gillade mina räls); borsta, borsta, borsta – länge, noga och obarmhärtigt ihärdigt mot mitt tandkött. Och efter varje måltid: knapra tuggummin som om jag aldrig tidigare sett ett paket V6 eller Extra. Men det hade jag. Det var bara det att jag ville imponera på Lukas-John, min finurlige tandläkare.

Och det är just det som är problemet – att jag vill kunna glänsa med prickfria gaddar.

Jag är tillräckligt rationell i mitt tänkande att jag förstår problemet i min situation. Och med min situation menar jag flera års undvikande av Lukas-John med vänner.

Men nu är det alltså snart dags igen. Ibland innebär "på återseende" tre-fyra dagar, ibland tre-fyra år. Nästa gång ska jag försöka hålla mig till det förra snarare än det senare, för det borde ju funka med min CSN-ekonomi. Right.

Tillbaka till mitt beteende den där sista veckan. Just nu ingår följande i min vapenarsenal i kampen mot Karius och Baktus:

- El-tandborste (som står på konstant laddning)
- Tandkräm (nähä?)
- Plackers (tandtråd, typ)
- Dentan, 0,05% (fluorsköljning, varje kväll)
- Listerin (bakteriekiller, varje morgon)
- Extra, olika smaker (sockerfritt tuggummi, efter mat och fika)
- V6 +Fluor (sockerfritt fluortuggummi, mellan Extrat och maten)

Har jag glömt något? Antagligen.

Behöver jag påpeka att min byxångest är omänskligt mänsklig? Eller var det tvärtom?

Om det finns någon inom tandhygienskrået där ute får ni gärna tipsa om effektiva kompletteringar. Typ kaustiksoda.

Fast för munnen då.

Jag kan bjuda på en Cola Light och en bit rågbröd som tack.

Ibland har jag svårt att hålla igen när jag spelar badminton med MaXtin.

Falköping - staden som Gud glömde.

Helgen blev intensiv och oplanerad.

Planerna var att se Isolation Years på Bongo här i Jönköping. Men istället satt jag och kände mig psykiskt våldtagen på tågstationen i Falköping. Jag har inte läst Aftonbladetpraktikanten Ronnies bok, Vi som aldrig sa fitta, men om han på något sätt, om än subtilt, hyllar Falköping (vilket han måste göra) ska jag ta mitt pick och pack och flytta upp till Stockholm och anamma nya livsprojektet att göra pojkens liv till Hin Håles paradisö. Sufjan har sitt femtio album-projekt, jag har mitt Ronnie-projekt. Yin och yang.

Vad i hela friden gjorde jag i Falköping en fredagkväll kanske ni undrar? Jo, SJ tyckte tydligen att jag behövde det. Ni vet det där Stig-Helmer-företaget som är roten till allt ont här i Sverige.

Följande två ord uppenbarade sig med jämna mellanrum på tavlan som sa "Tåg mot Stockholm": Ny tid.

Gång på gång. Som ett hånleende mantra. Var tjugonde minut; ny tid.

Och där satt jag. Uppgiven och en smula förbannad. Men inte ensam. Till vänster om mig dreglade tjack-Conny, full som ett ägg och till höger juckade sjuttonåriga Fredda på sin flickvän medan alla i kompisgänget skrattade det berömda hockeyskrattet. Ihärdigt och outhärdligt - både juckandet och skrattet, alltså. Mitt emot mig satt ett äldre par och dryftade Melodifestivalens vara eller icke vara. Och i ungefär tjugo minuter satt en frapperande vacker kvinna snett framför mig. Hon tittade irriterat på klockan ungefär varannan minut medan jag iakttog henne. Dock aldrig på ett psykopatiskt, nervöst sätt utan bara på ett svenne-som-inte-vågar-gå-fram-sätt. Jag hoppades innerligt att hon väntade på samma tåg som mig, och att hon hade plats 70 i vagn 12. Men tjack-Connys kompis Ronny (inte Aftonbladet-Ronnie) skrämde bort henne när han sjunk ner jämte gudinnan för att inleda ett samtal om fontänorgasmer (jorå). Hon försvann imponerande kvickt, och jag såg henne aldrig igen. Förståeligt.

I dag tycker jag synd om dem - Conny, Fredda, Freddas hockeykompisar och Ronny. (Det äldre paret var däremot okej, och Freddas flickvän ville jag rädda från misären i pundarstaden.) Men då, i fredags kväll, när tåget var sisådär tre timmar sent, ville jag inget annat än att binda fast deras huvuden i isen på en curlingbana för att på så vis befästa en ganska effektiv gard. Bara för att sen, drömde jag vidare, hoppa in i motståndarlaget och ta i mitt allra hårdaste, släppa stenen i perfekt läge och snabbt skrika "SOOOP, SOOOOOOOOOP" så att saliven sprutar åt alla håll och kanter - som när Michael Nyqvist blir exalterad på film.

Nåja.

Tåget kom till slut. Och jag kom hem nollett istället för tjugotvå. Västeråskebab och påskmust, snabbkoll i VLT och sen sängen blev kvällens melodi. Förresten, där emellan upptäckte jag när jag satt på toan och sket fjärilar och blommor att Fibes, oh Fibes! spelade sex-sju kilometer bort. Happy. Veeeery happy.

Lördagen blev trevligare. Hittade gamla dagböcker från lågstadiet – allvarligt – när jag likt Führer lekte Gud och sorterade bort det jag ansåg vara skräp. Det borde finnas en lag som säger att ett husköp gäller i minst femton år. Man hittar så mycket roligt vid en flytt nämligen.

Men det var inte det enda som hände i lördags. Jag hann också med ett kalas, med, som alltid hos Kattis, fantastiskt fikabröd och senare på kvällen blev det några GTs och ett gäng öl på Sky Bar med två Linor, en storasyster med vän och en Jonas. Vad som hände sen behöver vi inte gå in på. Eller? Näe.

När jag åkte hem i söndags gjorde jag det i en buss. Det kändes tryggt. Till skillnad mot SJs service.

Jag lovar, jag har mycket att göra.

HAJK på er.

Mycket att göra just nu. Hinner egentligen inte blogga.

Men ni måste kika in den här flashback-tråden. Minst sagt roligt. Och för er som inte orkar läsa igenom hela - här är ena killen.

Lustgården.

Råkade nyss slå på trean i den något naiva tron (idiot) att kanalen kanske, eventuellt, skärpt sig.

Big.

Mistake.

Ung & Kåt. Nej, det var ju Ebba Grön det. Ung & rustad menar jag.

Ett par fniss.

Men framför allt ett svävande "jaha?".

Premiären av Tack gode Gud är avklarad och som så ofta under de senaste åren var det en smärre besvikelse som jäste i lägenheten efter det att eftertexten rullat färdigt. Alltså, visst, det var stundtals roligt. Men det räcker inte.

Jag ska härmed sluta ha förhoppningar.

Överhuvudtaget.

Om allt. Och alla.

Förutom när The Radio Dept. släpper ep/lp. Då vet man.

Det senaste svenskspråkiga humorprogrammet som serverade komik så som jag vill ha det var nog Ulveson & Herngren. (Att hela serien - på Discshop - kan inhandlas för en öl på krogen är nästan ett hån.) Det var väl minst två år sedan serien gick? Tiden går fort. Är det bristen på humoristiska program som påskyndar alltihopa?

Nja.

Eller nej. Jag kan inte skylla allt på teven. Det är lite nitti. Nu är det internets fel som gäller. Fast det funkar ju inte riktigt heller; alla bra serier jag följer laddar jag nämligen hem. Det här leder ingenvart. Förlåt, jag är trött och då svamlar jag lätt.

Om jag för en stund globaliserar (populärt) mitt tänkande och inkluderar anglosaxiska humorprogram så… blir det en trumpen historia för Sverige. Så jag skiter i det.

Sorry, igen. (Svamlet.)

I stället lyssnar jag på inledningen på skivan Embrace Me Beauty med The Plan. Om och om igen. Igen. Och igen.

Nu jag ångrar flytten från hemstaden İstanbul.

Plura.

Ni som missat Pluras blogg: fy skäms!

Lysande inlägg. Som här.

Det är som en drog.

Film: Efter brylluppet

Ansiktet är strimmigt av tårarna. Och det är allt annat än krokodiltårar.

Jag har precis sett Efter brylluppet - ett danskt drama av Susanne Bier (hon som - tyvärr - regisserat Jonas Gardells Livet är en schlager, men även fina dogmafilmen Elsker dig for evigt).

I Efter brylluppet spelar Mads Mikkelsen en man som har hand om ett barnhem i Indien. Han blir i början tvungen att åka till Köpenhamn för att ro i hamn finansiella bidrag, men allting går inte lika smort som han till en början hoppats och trott.

Jag älskar film från Danmark. Ofta, väldigt ofta, lyckas dem med sina dramer. Och så bra det då blir! Som i Efter brylluppet. Det är ingen Festen-klass, men bra nära. Det är kärlek, komik, gräl, vackert - alla ingredienser som behövs. Jag brukar ha svårt för Rolf Lassgård men här är han mer än okej. Och musikmässigt värmer det i bröstet tack vare islänningarna i Sigur Rós.

(Vissa scener genererade ett "jag vill ha sommar, nu!"-begär. Mer specifikt: En tidig, tidig julimorgon. Jag befinner mig ute på landet, närmare bestämt på en veranda med utsikt över en stilla sjö. Gräset är daggvått och det är första morgonen på en välbehövlig fyraveckorssemester. Alla andra sover inne i huset. Det är bedövande tyst. Bara ett par fåglar hörs. För första gången på hela året sprider sig ett genuint lugn i kroppen, något som gör att jag fyller på ännu ett glas Calvados. Det här är min morgon.)

Apropå tårarna jag nämnde i inledningen; en vacker, känslosam scen som backas upp av de finaste tonerna som Sigur Rós erbjuder kan bara resultera i välfyllda tårkanaler. Eller hur? Annars är man omänsklig.

Eller förbannat manlig.

Och det är inte jag.

Manlig, alltså.

Än.

Ágætis byrjun.

Hos Ett liv i exil blev jag påmind om fyrans inköpta underhållningssatsning Tack gode Gud. För knappt en månad sedan föreläste två nissar från ovannämnda tv-kanal för min klass. Då hörde jag för första gången talas om Tack gode Gud. Och direkt förstod vi – jag och mina klasskompisar – att det här kan bli lyckat. Riktigt lyckat.

Jag har förvisso tidigare haft förväntningar på komedisatsningar hos fyran som knappast infriats, men det här konceptet har en grund som lovar bättre. Programmet kommer med alla sannolikhet att sopa banan med Hjälp! - oddsen är låga därför att vi redan på förväg har koll på idén med showen, och redan där är Tack gode Gud ikapp och förbi Hjälp!.

Listan på deltagare är inte fy skam. Jag ser särskilt fram emot Magnus Betnér, Johan Glans, Eva Röse och Gustaf Hammarsten.

Tack gode Gud kommer inte att vara revolutionerande på något vis. Men det kommer att bjuda på ett och annat skratt. Det är jag övertygad om.

Och det räcker gott och väl i dessa tider då idiotiska humorsatsningar som Playa del Sol (och till viss del Hjälp!) florerar fritt i svenska hem.

Det är mitt eget fel.

Made-Up Blog Post #43

Den här helgen lyssnar jag på Guillemots ep From The Cliffs.

Spåret Who Left The Lights Off, Baby? är löjligt bra pop. Hett tips, alltså!

Metropolen.

Notis från Jnytt.se:

Kuddkrig vid Juneporten

Ett stort kuddkrig fick många bussresenärer se när flertalet ungdomar brakade samma vid Juneporten i centrala Jönköping under fredagseftermiddagen.

Enligt SR fick bussarna kryssa fram mellan ungdomar och dun från kuddar som yrde i luften. Enligt ett vittne ska även kuddarna ha kastats mot bussarna som passerade Juneporten runt 17-tiden på fredagen.
Polisen hade också fått rapporter om att det var bråkigt och stökigt i samband med kuddkriget.

Jag gillar notisen, speciellt sista meningen. Den sammanfattar hela den här staden.

Det är här det händer.

Hur var det här då?

Jag flyter omkring mellan mellanstora mellansvenska städer. Försöker finna det där hemmet jag en gång hade i min ungdom - både själsligt och geografiskt, mer konkret.

Det mesta är en enda stort förvirring numera. På något sätt. Jag försöker intala mig att jag ska hantera livet stoiskt och på ett närmast humoristiskt okomplicerat sätt. Men frågorna är för många, och svaren alldeles för få. Livet är så gigantiskt. Så mycket att insupa, prova, utöva, lära, analysera, läsa, se, diskutera, lyssna… Om det bara fanns lite mer tid.

Litteratur, musik, Antikrundan, gitarrerna, konst, Woody Allen, bloggar, Six Feet Under, tidskrifter, B. Dylan, människor, mode, religion, marknadskommunikation, whisky, filosofi, far- och morföräldrar… Det tar liksom aldrig slut på livets mysterier och häpnadsväckande måsten.

Informationsintaget är enormt. Nästan kaosartat. Och då är jag ändå bara och nosar lite försynt på ett par av mina måsten.

Och det där med geografiskt hem, det har jag lyckats slarva bort med mina fumliga tassar. Visst, jag har en lägenhet, men det känns ändå bara som att jag lever i en tillfällig bubbla och inte i ett riktigt hem. Jag vågar inte köpa inredningsprylar – till exempel – eftersom bubblan antagligen spricker så fort jag börjar slå mig till ro.

Hemstaden är alltid hemstaden - men utan mitt hem som jag har i lägenheten. Och då är det ju inte så värst mycket, i ett större perspektiv liksom.

Jag hamnar mitt emellan. Missar grejer jag inte vill missa - var jag än befinner mig. (Här tänkte jag citera en textrad från en låt med Tomas Andersson Wij, men nu minns jag inte vilken bara för det.)

Hufvudstaden lockar. Lagom naivt tänker jag att allting kommer lösa sig i samma veva som jag köper min svindyra ettaochenhalva innanför tullarna. Då kommer indianerna hoppa in i kanoten. Heureka! Då kommer jag finna drömjobbet, kärleken i mitt liv och ett par-tre barn sådär. Inte samtidigt, tack.

Men egentligen är det ju precis tvärtom.

Spikrakt åt andra hållet.

Förvandlingen.

Jag tänker tillbaka på gymnasietiden. När Calle var med känd som Don och Sophie fick utstå epitetet überfeminist. När vår allas Musti febrilt letade efter femtioöringar bakom soffan och pokerbordet i filmsektionen. Och jag minns de där bussresorna till designskolarna i Stockholm med Skultuna-Bo i spetsen - alltid lika fascinerad, alltid lika finurlig. Bo alltså.

Det händer att jag saknar de där tre åren.

Som i kväll.

Det är en sån äcklig klyscha jag nu måste lufta, men det mesta var verkligen så enkelt och glatt under den där perioden. Inte som på högstadiet när alla hatade varandra, och livet mest var skit. Men myntet har ju alltid två sidor, och jag saknar nog bara den mysigare sidan. För man var ju rätt puckad – sådär allmänt – på den tiden, till exempel. Med värderingar och sånt. Och det saknar jag inte.

Ah! De där stora kompisgängen man ingick i saknar jag också. Eller jag saknar att trivas med den typen av umgängesform. Nu uppskattar jag mest "komprimerade" sällskap; hälften så stora, dubbelt så givande. Det är så många jag klarar mig utan. Skrämmande många. Fast såna rationella tankar låg ju utom räckhåll back then. Då var det mer att de flesta man träffade – oavsett hur ofta och hur länge – var potentiella vänner, på något jävla vänster.

"Men tjena, jasså, du brukar också åka buss nummer 18 på måndagsmorgnar? Ska vi bli bästisar?"

Det var kvantitet framför kvalitet. Det var frosseri framför måtta. Det var idioti framför klokhet.

Nu ska jag nog sluta innan det drar iväg längre, för jag saknar det ju, att idiotiskt frossa. Inte så pjåkigt ändå.

Att man blir tråkigare och bekvämare ju äldre man blir är också ett sätt att se det.

Bitter, sorglig och singel – det är jag det. Är inte det titeln på en Hollywoodrulle förresten?

Nästa inlägg ska handla om att ha ett (1) hem – inte två, eller noll.

HEJ!

Shaken, not stirred.

Jag är stolt. Och trött.

På sisådär tre timmar har jag: lagat en ypperlig (student)måltid, städat lägenheten (noga), msn:at med vänner från hemstaden och borstat tänderna extremt noga för att därefter attackera Karius och Baktus med tandtråd och fluorsköljning.

Men det tar inte slut här.

Nej nej.

I detta nu sitter jag med en ansiktsmask och bloggar. Jag råkade hitta ett sånt där provexemplar (förmodligen från Jönköpingsgalan). Men jag är osäker på om den är gjord för män. Produktens fantastiska förmåga visualiseras med ett onaturligt vackert kvinnoansikte. Det känns ganska feminint.

"Skit samma", tänkte jag och applicerade krämen.

Nu sitter jag här och inväntar eventuella bieffekter.

Kommer mina kindknotor ha accentuerats till det mer kvinnliga hållet när jag vaknar i morgon bitti?

Bra fråga.

Men det känns lite spännande. Lite livin' on the edge.

Det är jag det.

(Och nej, jag brukar inte konsumera ansiktsmasker på regelbunden basis. Men min bästis farfars kompis barnbarns kusin gör det - behöver han vara orolig?)

Bild från kontoret, klockan 17.34.

(Sen försvann solen. Tack ska du ha.)

Krokodiler och piloter.

Nu har halva ordinarie praktiktiden svischat förbi.

Halva.

Tiden.

(Vi struntar i att jag kommer vara kvar tio veckor extra. Ni vill väl ha ett blogginlägg?)

Behöver jag påpeka att det har gått fort? Okej; det har gått fort. För fort. Way för fort. Egentligen borde jag ha uträttat det dubbla av det jag åstadkommit hittills. Eller? Egentligen inte. För jag gör ett kardinalfel när jag jämför mig med de anställda på byrån. De har erfarenheten, färdigheten och – åtminstone vissa – utbildningen.

Jag har knappt någon erfarenhet, en smula färdighet och en halv utbildning.

Minns ni den där krokodilen från lågstadiematematiken? ">" och "<". Html-taggar, fast innan man hade en aning om vad i hela friden webbsidor, bloggar och mp3 var för något.

Anyway.

Min lösning:

Jag < Kollegorna

Det är inget märkligt med krokodilens beteende. Den smäktar efter det saftigaste bytet. Och det är inte jag – än.

Men mitt förstånd kopplar inte den logiken. Mitt förstånd tänker att jag måste prestera lika bra som rävarna. Minst.

Och det är en omöjlighet. En truism, om ni så vill.

Synd bara att jag själv inte förstår det. Eller det kanske inte är så olyckligt? Det naiva i mitt tänkande kanske lyfter de där berömda framfötterna lite, lite extra. Ibland behövs det nog - en övertro på sig själv. För visst tusan kan jag!

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Om jag hade varit pilot då.

Men det går snabbt över.

Att lämna en fylld villa för anlända sent på kvällen till en tom lägenhet borde vara grejt. Lugn och ro, och hela den faderullan.

Men icke.

Det är mest ensamt. Och lite vemodigt sådär.

Förlåt.

Okej, jag ljög.

Sådana människor intresserar mig visst.

Men inte på samma vis.

Livet. Och alla svåra val.

Västerås lider av samma klubbproblem som Jönköping - det finns inget. I princip. Och det är väl likadant som för resten av Sveriges icke tre största städer, förmodar jag.

Men i går blev det en lyckad kväll ändå.

Bill och Bob heter en krog i stan som kan likställas med Bongo Bar i Jönköping. Det är ungefär samma sorts människor, samma sorts namnindelning på menyerna och - framför allt - samma sorts musique. Den första och sista liknelsen är det bästa med de två uteställena. Tror jag.

I går var det galet bra på Bill och Bob - musikmässigt. Att folk hellre vickar på höfterna till senaste Timberlakehiten är katastrofalt jättekonstigt. Men så är det tyvärr, och därför blir det bra skumma typer som hänger på de mer "alternativa" haken. Som Bill och Bob. Men å andra sidan är det mer intressant med just sådana människor. För jag finner inget intresse i individer som fullkomligt tokignorerar mer eller mindre kulturella trevligheter. Människor som hellre tittar på American Pie 8 än En kärlekshistoria. Och människor som aldrig förstått det fantastiska med en Sufjan Stevens-skiva.

Det där lät äckligt pretentiöst.

Och det är det väl kanske också.

Jag skiter i vilket.

Tillbaka till kära Bill och Bob. Det börjare med att vi direkt i entrén bjöds på Postal Service. Kunde varit sämre. Sedan flöt det på under kvällen och när lamporna tändes och det var dags att röra på sig hade bland annat Sufjan Stevens, Ride, Fibes, oh, Fibes och Midlake presenterat sig.

På närliggande utestället Pluto hade Sean Paul ljudit friskt.

Attans också.

Old school.

Jag hjälper mina föräldrar med att slänga skit som inte kvalificerar sig till nya lägenheten. Ni anar inte hur mycket dynga det får plats i en villa. Det tar aldrig slut. Och då har jag bara varit här en ynka helg av alla tusen flytthelger.

Men det har sina ljusglimtar med. Att flytta ett helt liv, alltså (man har ju trots allt växt upp i den här kåken).

Man hittar så mycket intressant. Som alla "så här installerar du ditt Internet på mindre än 15 minuter!"-manualer från 94-95. Kartorna över täckningskvaliteten för din "ficktelefon" är inte heller dumma. 90-talet var bananas.

Men den här lappen är ändå dagens favorit (jag citerar ordagrant, och notera att det kursiva är mina noteringar för att förtydliga för er):

"Klubben heter:
Tuffa Tjejer (som är överstruket).Vi Som Vet (med röd penna)
Förkortning TT (som är överstruket).VSV (med röd penna)
Chef: Emelie (som är överstruket).Petter (med röd penna)
Sekriterare: Sandra. Emelie (med röd penna)
Vad man gör i våran klubb: Brev växlar, När vi ser varandra byter vi Max och Sissi, Ta reda på vad Pernilla och Johannas klubb heter, Ge pengar till någon som behöver det.
Smeknamn: EMELIE = EMMY
SANDRA = SANNY
PETTER = PETTA (med röd penna)"

Ja, det vi ser här är de första små stegen till mitt bittra kvinnoförakt. Jag tog över klubben och gjorde den till min. Bort med tjejer, och in med en kille. Det brukar lösa det mesta...

Min favoritrad från lappen: "Ge pengar till någon som behöver det."

Kvinnohatare och Robin Hood-hjälte.

Tough shit.

Det där var onödigt.

Jag tänkte först läsa lite, men så fastnade jag framför Charlie The Unicorn. Fniss.

Två divergerande liv? Ganska.

Min vän Jonas sitter i detta nu inne på Rival i Stockholm. Om sisådär någon timme bevittnar han Tomas Andersson Wijs turnépremiär. Och tidigare i dag köpte han en lägenhet på Kungsholmen.

Jag själv sitter och tittar på gamla Six Feet Under-avsnitt och knaprar Eldorados sötmandlar. (Ni vet dem med extremt direkt motbjudande förpackningsdesign.)

I min ståtliga lägenhet på tjugotvå kvadratmeter.

I Jönköping.

Koncisa humörsvängningar.

Jag tänkte först skriva ett inlägg på typ två ord. Och sen länka till en DN-artikel. Men då hittar jag nog en primitiv rörbomb i brevlådan i morgon, med tanke på reaktionerna i går, så jag skippar nog den.

Har tänkt på en grej. Vad är det med tvättstugor och humörsvängningar? Vad är det för beef egentligen? Det handlar liksom om kläder. En strumpa från H&M, två kalsonger från tennisnissen och ett par tröjor från överallt och ingenstans. Men det spelar ingen roll. Nej nej. Om det är någon som kör över tiden, och snällt lånar ett par minuter från ens egen, är det som att man hittat flickvännen skvalpandes med bästa vännen.

Incidenten ger samma effekt.

Och likadant om det är lite ostädat i stugan.

"76T#D/#”%Q&NHF#/#R()#J!"

För att det ligger lite kvarblivet tvättmedel i behållaren. Hur logiskt beteende är det – egentligen?

Det roliga är att det går över lika som det kom. Svosch, säger det, och så är läget under kontroll igen. Ansiktet har åter fått sin naturliga kulör och fradgan har hittat tillbaka in i munnen igen. Det enda som avslöjar den kärnfulla humörsvängningen är frustandet som sakta, sakta tonas bort.

Ända tills man på tillbakavägen stöter på grannen som frågar lite försynt om hon får låna torkskåpet "eftersom klockan visst hade stannat".

Genomsnäll och mesig svenne som man är säger man självfallet "men vilken fråga människa – klart du får det!".

Tur att tankar är privata.

Råkky.

DN: Rocky blir tv-serie.

Jag undrar hur det här blir. Antingen kräkdåligt eller så ... rätt okej.

Det är inte lätt när man siar utan facit. Vad är hemligheten, Saida-människor?

Tjock-DN och blondin-JP.

På något märkligt vis är det genomgående en befriande sinnesstämning jag glider in i så fort DN är tunnare än tjugofem Kalle Anka-pockets - på hög.

Som i dag. Den ser nästan undernärd ut där den ligger och tar igen sig på köksbordet.

Men i går var det andra kanelbullar. Ja jo. Det tog mig kanske två timmar att gå igenom samtliga sjuttiotvå delar.

Och då tittade jag ändå bara bilderna.

Söndagarna är enorma. Jag måste ställa klockan på 06.33 för att hinna med innan måndagens tidning dimper ner i brevinkastet. Det är på den nivån liksom. Göran Kropp skulle fått ångest över monsterberget som DN på söndagarna silhuetterar.

Tacka vet jag Jönköpings-Posten (som jag med glädje läser på jobbet, förlåt, praktiken). Den är visserligen stor som en Du blir vad du äter-deltagare i arean (på JPs redaktion tror man lika lite på tabloidformatet, som man tror på webbformatet), men substansen är mer innehållstom än i VeckoRevyn.

Så den betar man av snabbt.

Och på söndagarna kommer den inte alls antar jag. Det känns orimligt.

På söndagar vilar man.

I alla fall i Sveriges Jerusalem.

Lennart.

I dag köpte jag en tröja. Hyfsad fin. Den gör så att jag ser respektabel ut, åtminstone. Och det är aldrig fel.

Lennart är röd.

Ja, tröjan alltså, den heter så. Lennart. I alla fall om man får tro prislappen.

Han är stor. Eller large - om vi pratar utrikiska.

Så nu vet ni det.

Ettusenetthundranånting.

Så mycket handlade jag mat för i dag.

Och jag är ensamstående student med rätt få djur. Den typen.

Vecken i pannan är markanta.


Hörrni, give me some Aiiir - Napalm Love.

Otur för er.

Att barn är så svåra att påverka.

Speciellt i sektliknande miljöer med vuxna retoriker.

Jag mår psykiskt dåligt.

(Angående Jesus Camp.)

Nej, jag är ingen religionsmotståndare. Tvärtom så kallar jag mig troende.

Kikade nyss på dokumentären Halleluja-bröllop på Svt.

Tjejens inställning till förhållanden var minst sagt skrämmande. Vadå det går inte att två i ett förhållande tar beslut?! När man kväver sin vilja att ifrågasätta saker och ting, att tänka och ta beslut själv, till ett minimum är det snordjupa farleder man glider fram på.

Det är livsfarligt när människor blir robotar som bara sväljer allt utan minsta eftertanke. Jag har tyvärr själv varit där och snuddat lite grann. Men med erfarenheter kommer insikter, och såhär i efterhand ångrar jag ingenting. Jag har blivit en mer kritisk person. Det är jag så sjukt tacksam för (jag jobbar dock på att vara ännu mer kritisk i vissa sammanhang).

Den här tjejen då (och även killen för den delen). Hon framstod som rena rama Star Wars-karaktären tack vare sina "det är mannen i ett förhållande som bestämmer, och det är ju skönt", "om Gud vill så kommer det ske". Hallå! Ryck tag i dig själv och bestäm över ditt liv utifrån din vilja.

Farligt, farligt. Vi är människor som måste tänka, ifrågasätta, analysera och inte bara köpa allt naivt som små barn. Om inte, blir vi lätt utnyttjade. Vilket gör mig spyfärdig.

Angående tro: Fokus läggs så ofta, så ofta på fel saker. Grundtanken - det mest centrala - i många religioner är något fantastiskt vackert. Det tror jag de flesta håller med om. Men vi människor har en förmåga att glömma allt det vackra och i stället tjafsa om sådant som egentligen inte betyder ett skit. Inte ett förbannat skit.

Jag blir så trött när jag tänker på det.

Och nu har visst ännu en intressant dokumentär börjat på Svt. Jesus Camp tror jag den heter. Var visst Oscarnominerad.

Amen.

Ettkrysstvå.

Äter pasta och ostsås – som är allt annat än hemlagad - med baconbitar. Från i torsdags.

Mina flesta vänner har flytt stan för praktik i andra skithålor.

Och jag förstår mig inte på Paul Scholes.

Inte många rätt just nu.

Många intryck små blir till en kokande å.

Veckan har varit ömsom hektiskt, ömsom lugn. Jag läser, ringer, skriver och funderar. "Är det här tillräckligt intressant för den korta produktartikeln?", "har jag tillräckligt med bakgrundsfakta?" och så vidare.

Det svåraste är att inse när det räcker; när kunskapen är tillräcklig och det är dags att ta upp pennan – okej då, trycka ner tangenterna – för att ro i hamn uppgiften. Erfarenhet, herrn, det stavas erfarenhet. Och en gnutta känsla.

Men det är utmanande och inspirerande, skönt nog.

I går hälsade en lärare från högskolan på. Vi drack svart kaffe och dryftade Jönköpings expansiva sida. Han var nog glad över besöket eftersom flera före detta studenter till honom jobbar på byrån.

Glad och stolt.

Som en far.

Det blev en del handskakningar, uppåtpekande mungipor och standardfrågor om livet i allmänhet mellan dem. Tror jag. Men jag är inte säker, gick in till mig och min kärleksfulla Mac efter vår pratstund.

Glad och stolt.

Som en son.

Sömnbehov.

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg tidigare i kväll. Men det blev aldrig så. Saker kom emellan, som det så ofta gör.

Nu är jag för trött för att skriva. Klockan visade faktiskt en sexa som första siffra när jag klev upp i morse.

Det känns såhär dags.

Jag shoegazar i kväll.

Sweet thing, I watch you
Burn so fast it scares me
My game, please don't leave me
Come so far, don't lose me
It matters where you are
As the sun hits, she'll be waiting
With the coffins, under heaven
Hey hey lover, you're still burning
You're his song yeah
Sweet thing, I watch you
Burn so fast it scares me
My game, don't lose me
Come so far don't lose me
It matters where you are
As the sun hits, she'll be waiting
With the coffins, under heaven
Hey hey lover, you're still burning

Klick on them.