Bardou-Jacquet - aktuell med ny reklamfilm

Jag skrev för ett gäng inlägg sen om tre mycket sevärda reklamfilmer från Honda. Nu är regissören, Antoine Bardou-Jacquet, bakom film nr1 (i mitt blogginlägg) tillbaka med en ny film. Den här gången för Peugeot och resultatet kan ni se på Resumés hemsida. Om den är bra? Inget vidare, tycker jag. Vad är poängen liksom? Eller är jag bara dum i huvudet?

Take it for a spin!

Det är roligt med listor. Jag gillar listor. Därför har jag nu tänkt införa ett återkommande inslag på min blogg; veckans lista. Veckans lista är vad det låter som att det är – en tematisk, rangordnad lista från veckan som varit. Om jag är lat postar jag bara veckans musik, direkt hämtad från min sida på last.fm. Om jag är kreativ postar jag förutom musiklistan (musiken får jämt hänga med eftersom det fixas på nolltid) även en lista med något annat tema. Det är veckans lista. Föresten, nu när jag tänker på det så borde det heta veckans listor, om det nu är flera. Hmm. Skit samma.

I dag, efter att ha diskuterat film på msn, blev jag sugen att ge mig på de bästa filmerna. Ett omöjligt uppdrag, kan tyckas, och ja, det gick riktigt trögt. Det är ungefär som att rangordna de bästa låtarna i världen. Det går bara inte. Och nu är klockan för mycket för att börja med ett nytt ämne. Fast egentligen är jag bara trött, tror jag. Jag skyller på insparken. Men jag lovar att ha en ny lista, som förmodligen har ett tema som är både enklare och påhittigare än bästa filmer, till nästa vecka.

Veckans musik, slipper ni dock inte.

I morgon är det insparksittning och det kommer att bli precis hur roligt som helst. Vi har en fet sketch på gång och jag har segervittring. Var är romarna? Här är romarna!

Dagens mp3: Antony & The Johnsons – You Are My Sister

God natt, mina barn.

Fyra vuxna. Tre hundar. Ett mål.

Jag tog bussen mot Mjölby. De pratar roligt i Mjölby. Så mycket mer är det inte, tror jag. Men jag är inte säker. I väntan på att Martin, min kusin Carolines skånsktalande pojkvän, skulle komma och hämta upp mig, satte jag mig utanför stadens resecentrum. Behaglig temperatur, förhållandevis få getingar och en kaffe i handen. Jag njöt. Efter ett tag ringde Martin. Jag kommer om åtta minuter, sa han. Jag trodde honom. Åtta minuter, ganska exakt, senare svängde en kombi in mot mig. Jag sa hej då till Rani, som jag pratade med i telefonen, och hoppade in i bilen. Jag gillar Martin. Han är social, rolig och ägare till Amos (som har varit kung i Top Dog – med all rätt). Vi körde mot Skenninge där matte och husse bor - i ett mycket charmigt hus vid byns torg, skulle det visa sig. Efter inspektionen av hemmet packade vi ihop allt (det vill säga deras tre hundar Amos, Willy och Rally) och började en kort, men mycket trevlig road trip där målet var Västerås som lockade oss med ljuvligt väder och kräftskiva.

En liten bit utanför Linköping gör vi vårt första stopp. Martin behövde köpa skott till sitt gevär (han jagar) hos deras ”lokala” återförsäljare. Det blev en spännande upplevelse. Jag har sällan sett så många prylar, på så liten yta. Redan utanför butiken (som i princip bestod av bottenvåningen av ett hus), på tomten, stod ett gäng raserade bilar fullproppade med manicker. Och ju längre in i butikens hjärta man kom, desto svårare blev det att ta sig fram på grund utav alla kartonger med, sannolikt, nödvändiga produkter i. Det kändes lite som att gå i en trång gång under jorden. Och att jägarterminologin inte är den lättaste, speciellt för såna som mig som inte gjort lumpen, förstod jag ganska snabbt. Jag löd Carros råd: det är bara att nicka, skratta och säga ja, ungefär. Jag vet inte om det fungerade, men kanske, kanske trodde det att jag hade en tolvtaggare hemma. Mig kvittar det, jag kommer nog ändå aldrig att ingå i deras jaktlag. Eller någon annans heller för den delen med.

Efter det stoppet åkte vi in till Linköping för att hämta Martins brorsa, Oskar, som väntade på tågstationen. Det visade sig, inte helt otippat, att Oskar var en lika skön pöjk som Martin. Från Linköping åkte vi i ett sträck; våra magar kurrade för fullt.

Carro hade med sig en helt sanslöst rolig skiva i bilen. Det var ett gäng påverkade (förmodligen, uppenbarligen) kvinnor och män från 70-talet som sjöng barnsånger om djur, och dessas känslor, liv et cetera. Höjdpunkten: ”Flax, flax, flax flax flax – faast myyycket fooortaaareee” (med världens snällaste röst, typ). Jag förstår absolut om ni inte tycker att det låter det minsta roligt, men det var det verkligen. Tro mig. Så skratta lite. Det är bra för kroppen, har jag hört. Och känt.

Väl i Västerås väntade mat, mat och ännu mera mat (och trevliga människor så klart). Det trodde jag i alla fall, och på ett sätt stämde det, på ett annat inte. Jag vet inte vad ni har för känslor och erfarenheter när det kommer till kräftor, men visst tror man innerst inne att en kräfta equals mat, ungefär som att ett plus ett blir två. Och så är det ju också, på ett sätt. Men jag och Jonatan (min kusin) kom fram till att man förbränner mer energi av själva jakten på kräftans ätbara delar, än vad man får i sig i form av mat. Så egentligen borde man bara bli hungrigare av att äta kräftor. Som tur var hade vi massvis med mer mat, kräftorna exkluderade. Så våra magar blev allt nöjda, och den gemenskap en kräftskiva faktiskt bjuder till är utan tvekan värd ett par timmars energikrävande jobb. Definitivt.

Markus (ännu en kusin) var med på skivan. Det är alltid skönt att prata utbildning och jobb med honom, eftersom han har gjort en del av det jag vill göra och därför har erfarenhet från skrået jag vill jobba inom och även det att han har förslag på vidare utbildning efter mina tre år i Jönköping. Mitt, stundtals, ångestladdade ego (vad händer efter plugget, är jag körd om jag inte får jobb direkt efter, och så vidare) fick sig lite lugnande, verbala, medel i går. Tack, Markus. Och tack ni alla andra som var med i går - det var verkligen värt ett uppehåll från insparksveckan.

Dagens mp3: Death Cab For Cutie - Marching Bands of Manhattan

Igen!

Det här blogginlägget borde ha publicerats för flera månader sen. Men saker och ting är ju som bekant inte alltid som de bör vara. På gott och ont. Faktiskt.

Jag är efter ett varmt, slött och alldeles för lagom sommaruppehåll tillbaka i Sveriges Jerusalem. Det känns bra; 30-poängstermin, sena nätter, tidiga klocklarm, euroshopper-mat, höstdepressioner, ohälsosamma räkningar och irriterande människor. Man får inte vara så pessimistisk, som min gymnasielärare brukade säga.

Det är insparksveckan just nu. Jag är fadder. En bra sådan, vill jag tro. Det är lite lustigt. När jag för ett år sen började på högskolan hade jag lovat – verkligen lovat – mig själv att inte köpa en sån där fruktansvärt ful overall som vissa dekorerar till den grad att det ser ut som att det inte har något annat för sig än att leka med märke och textillim. Men, som tidigare nämnt, är inte allting som sig bör, för så här gick det: Redan första dagen köpte jag overall (utan att dekorera den nämnvärt förvisso), sjöng studentsånger och drack billig öl på kåren - som en sann högskolestudent. Kanske för att jag flyttade till en ny stad och därför… brydde mig mindre, kanske för att jag innerst inne vill vara den där nissen som skiter i allt vad skola heter och enbart är ute efter att samla på sig flest gräs- och spyfläckar på sin fina, fina overall. Hur som helst, nu är jag fadder och har återigen dragit på mig min overall för ännu en veckas ursäkt till onödigt hög konsumtion av billig öl och ofantligt dåliga matvanor. Man är bra märklig.

I går var det återigen försäljning av H&M:s limiterade Stella McCartney-kollektion på Kåren. Det såg i alla fall ut så rent kömässigt. Typ tio minuter efter att stället öppnade (klockan nio) var kön nämligen skrattretande lång. Men kvällen var riktig rolig och likaså förfesten hemma hos Lina, Emelie och Sara med massvis av overallklädda människor.

Nu hinner jag inte skriva mer. Måste läsa, måste äta, måste piggna till. Men jag ska, återigen, försöka behandla min blogg mer vänligt och omsorgsfullt. Som min tamagotchi, ungefär.

Senaste eBay-fynd: Gul/svart Adidasjacka från tidigt åttiotal
Dagens mp3: Nick Drake – Man in a Shed