Fyra vuxna. Tre hundar. Ett mål.
Jag tog bussen mot Mjölby. De pratar roligt i Mjölby. Så mycket mer är det inte, tror jag. Men jag är inte säker. I väntan på att Martin, min kusin Carolines skånsktalande pojkvän, skulle komma och hämta upp mig, satte jag mig utanför stadens resecentrum. Behaglig temperatur, förhållandevis få getingar och en kaffe i handen. Jag njöt. Efter ett tag ringde Martin. Jag kommer om åtta minuter, sa han. Jag trodde honom. Åtta minuter, ganska exakt, senare svängde en kombi in mot mig. Jag sa hej då till Rani, som jag pratade med i telefonen, och hoppade in i bilen. Jag gillar Martin. Han är social, rolig och ägare till Amos (som har varit kung i Top Dog – med all rätt). Vi körde mot Skenninge där matte och husse bor - i ett mycket charmigt hus vid byns torg, skulle det visa sig. Efter inspektionen av hemmet packade vi ihop allt (det vill säga deras tre hundar Amos, Willy och Rally) och började en kort, men mycket trevlig road trip där målet var Västerås som lockade oss med ljuvligt väder och kräftskiva.
En liten bit utanför Linköping gör vi vårt första stopp. Martin behövde köpa skott till sitt gevär (han jagar) hos deras ”lokala” återförsäljare. Det blev en spännande upplevelse. Jag har sällan sett så många prylar, på så liten yta. Redan utanför butiken (som i princip bestod av bottenvåningen av ett hus), på tomten, stod ett gäng raserade bilar fullproppade med manicker. Och ju längre in i butikens hjärta man kom, desto svårare blev det att ta sig fram på grund utav alla kartonger med, sannolikt, nödvändiga produkter i. Det kändes lite som att gå i en trång gång under jorden. Och att jägarterminologin inte är den lättaste, speciellt för såna som mig som inte gjort lumpen, förstod jag ganska snabbt. Jag löd Carros råd: det är bara att nicka, skratta och säga ja, ungefär. Jag vet inte om det fungerade, men kanske, kanske trodde det att jag hade en tolvtaggare hemma. Mig kvittar det, jag kommer nog ändå aldrig att ingå i deras jaktlag. Eller någon annans heller för den delen med.
Efter det stoppet åkte vi in till Linköping för att hämta Martins brorsa, Oskar, som väntade på tågstationen. Det visade sig, inte helt otippat, att Oskar var en lika skön pöjk som Martin. Från Linköping åkte vi i ett sträck; våra magar kurrade för fullt.
Carro hade med sig en helt sanslöst rolig skiva i bilen. Det var ett gäng påverkade (förmodligen, uppenbarligen) kvinnor och män från 70-talet som sjöng barnsånger om djur, och dessas känslor, liv et cetera. Höjdpunkten: ”Flax, flax, flax flax flax – faast myyycket fooortaaareee” (med världens snällaste röst, typ). Jag förstår absolut om ni inte tycker att det låter det minsta roligt, men det var det verkligen. Tro mig. Så skratta lite. Det är bra för kroppen, har jag hört. Och känt.
Väl i Västerås väntade mat, mat och ännu mera mat (och trevliga människor så klart). Det trodde jag i alla fall, och på ett sätt stämde det, på ett annat inte. Jag vet inte vad ni har för känslor och erfarenheter när det kommer till kräftor, men visst tror man innerst inne att en kräfta equals mat, ungefär som att ett plus ett blir två. Och så är det ju också, på ett sätt. Men jag och Jonatan (min kusin) kom fram till att man förbränner mer energi av själva jakten på kräftans ätbara delar, än vad man får i sig i form av mat. Så egentligen borde man bara bli hungrigare av att äta kräftor. Som tur var hade vi massvis med mer mat, kräftorna exkluderade. Så våra magar blev allt nöjda, och den gemenskap en kräftskiva faktiskt bjuder till är utan tvekan värd ett par timmars energikrävande jobb. Definitivt.
Markus (ännu en kusin) var med på skivan. Det är alltid skönt att prata utbildning och jobb med honom, eftersom han har gjort en del av det jag vill göra och därför har erfarenhet från skrået jag vill jobba inom och även det att han har förslag på vidare utbildning efter mina tre år i Jönköping. Mitt, stundtals, ångestladdade ego (vad händer efter plugget, är jag körd om jag inte får jobb direkt efter, och så vidare) fick sig lite lugnande, verbala, medel i går. Tack, Markus. Och tack ni alla andra som var med i går - det var verkligen värt ett uppehåll från insparksveckan.
Dagens mp3: Death Cab For Cutie - Marching Bands of Manhattan
En liten bit utanför Linköping gör vi vårt första stopp. Martin behövde köpa skott till sitt gevär (han jagar) hos deras ”lokala” återförsäljare. Det blev en spännande upplevelse. Jag har sällan sett så många prylar, på så liten yta. Redan utanför butiken (som i princip bestod av bottenvåningen av ett hus), på tomten, stod ett gäng raserade bilar fullproppade med manicker. Och ju längre in i butikens hjärta man kom, desto svårare blev det att ta sig fram på grund utav alla kartonger med, sannolikt, nödvändiga produkter i. Det kändes lite som att gå i en trång gång under jorden. Och att jägarterminologin inte är den lättaste, speciellt för såna som mig som inte gjort lumpen, förstod jag ganska snabbt. Jag löd Carros råd: det är bara att nicka, skratta och säga ja, ungefär. Jag vet inte om det fungerade, men kanske, kanske trodde det att jag hade en tolvtaggare hemma. Mig kvittar det, jag kommer nog ändå aldrig att ingå i deras jaktlag. Eller någon annans heller för den delen med.
Efter det stoppet åkte vi in till Linköping för att hämta Martins brorsa, Oskar, som väntade på tågstationen. Det visade sig, inte helt otippat, att Oskar var en lika skön pöjk som Martin. Från Linköping åkte vi i ett sträck; våra magar kurrade för fullt.
Carro hade med sig en helt sanslöst rolig skiva i bilen. Det var ett gäng påverkade (förmodligen, uppenbarligen) kvinnor och män från 70-talet som sjöng barnsånger om djur, och dessas känslor, liv et cetera. Höjdpunkten: ”Flax, flax, flax flax flax – faast myyycket fooortaaareee” (med världens snällaste röst, typ). Jag förstår absolut om ni inte tycker att det låter det minsta roligt, men det var det verkligen. Tro mig. Så skratta lite. Det är bra för kroppen, har jag hört. Och känt.
Väl i Västerås väntade mat, mat och ännu mera mat (och trevliga människor så klart). Det trodde jag i alla fall, och på ett sätt stämde det, på ett annat inte. Jag vet inte vad ni har för känslor och erfarenheter när det kommer till kräftor, men visst tror man innerst inne att en kräfta equals mat, ungefär som att ett plus ett blir två. Och så är det ju också, på ett sätt. Men jag och Jonatan (min kusin) kom fram till att man förbränner mer energi av själva jakten på kräftans ätbara delar, än vad man får i sig i form av mat. Så egentligen borde man bara bli hungrigare av att äta kräftor. Som tur var hade vi massvis med mer mat, kräftorna exkluderade. Så våra magar blev allt nöjda, och den gemenskap en kräftskiva faktiskt bjuder till är utan tvekan värd ett par timmars energikrävande jobb. Definitivt.
Markus (ännu en kusin) var med på skivan. Det är alltid skönt att prata utbildning och jobb med honom, eftersom han har gjort en del av det jag vill göra och därför har erfarenhet från skrået jag vill jobba inom och även det att han har förslag på vidare utbildning efter mina tre år i Jönköping. Mitt, stundtals, ångestladdade ego (vad händer efter plugget, är jag körd om jag inte får jobb direkt efter, och så vidare) fick sig lite lugnande, verbala, medel i går. Tack, Markus. Och tack ni alla andra som var med i går - det var verkligen värt ett uppehåll från insparksveckan.
Dagens mp3: Death Cab For Cutie - Marching Bands of Manhattan
posted by Petter at 19:59
3 Comments:
ah...var det det som var den omtalade affären, nästan klaustrofobi verkar det som ;). kräftskivor är mer av en social träff än näringsintagning. hur mätt blir man egentligen på kräfor -det går ju äta 100 stycken utan vidare..kanske lite förgiftning av spadet men annars så..
jaa, kräftor i sig är ingen höjdare kanske, men hela "paketet" är ju kanon :)
hej bror... visst var det trevligt?! själv är jag ju en riktig skaldjurstjej så det ska göras om, på lör är det dags igen hos linda.h :) tack för hjälpen idag, du vet vad jag menar. love ya! puss syrran
Post a Comment
<< Home