Tjock-DN och blondin-JP.

På något märkligt vis är det genomgående en befriande sinnesstämning jag glider in i så fort DN är tunnare än tjugofem Kalle Anka-pockets - på hög.

Som i dag. Den ser nästan undernärd ut där den ligger och tar igen sig på köksbordet.

Men i går var det andra kanelbullar. Ja jo. Det tog mig kanske två timmar att gå igenom samtliga sjuttiotvå delar.

Och då tittade jag ändå bara bilderna.

Söndagarna är enorma. Jag måste ställa klockan på 06.33 för att hinna med innan måndagens tidning dimper ner i brevinkastet. Det är på den nivån liksom. Göran Kropp skulle fått ångest över monsterberget som DN på söndagarna silhuetterar.

Tacka vet jag Jönköpings-Posten (som jag med glädje läser på jobbet, förlåt, praktiken). Den är visserligen stor som en Du blir vad du äter-deltagare i arean (på JPs redaktion tror man lika lite på tabloidformatet, som man tror på webbformatet), men substansen är mer innehållstom än i VeckoRevyn.

Så den betar man av snabbt.

Och på söndagarna kommer den inte alls antar jag. Det känns orimligt.

På söndagar vilar man.

I alla fall i Sveriges Jerusalem.