Om att vara snäll.

Jag smet in på Hemköp i dag. Lite i smyg sådär eftersom jag är en ICA-människa vanligtvis. Men om man bor i Sveriges Jerusalem får man lov att rucka lite på sina principer så här på söndagarna. Många affärer har nämligen stängt och folket vilar i sina hem. Precis som sig bör.

När jag stod och packade ihop alla varor knackade någon på min axel. Det var en äldre dam. Hon såg farmorsnäll ut och för en sekund kändes det som att vi två skulle hem och laga lasagne. Som farmor min.

- Jo, jag undrade bara om du vill ha sportdelen, hon räckte fram Aftonbladets rosa sportdel, jag slänger den bara ändå så den gör nog mer nytta hos dig.
- Vad snällt, man får tacka så mycket, och ni får ha en fin kväll, sa jag pojkaktigt och nästan lite servilt.

Apropå gårdagskvällens diskussion om den där "att vara snäll"-boken - vilket vackert exempel. Minst sagt.

Föredömligt snällt gjort, tänkte jag, och knackade på personen bakom mig.

- Jo, jag ...

Sista chansen nu, kompis.

I dag ska jag se till att agera produktivt i alla lägen. Det blev inte mycket sådant i går, utan mer av den här varan: "Jag gör det nu, eller vänta, varför då? Det här behöver jag snarare hinna med i dag, eller näe, egentligen inte, det kan jag ta i morgon lika gärna. Så jag gör det här i stället. Kanske."

Jag gjorde inte så värst mycket till slut. Men - mitt i alla lathet lyckades jag visst tvätta två omgångar; det hänger mörka och ljusa kläder lita varstans här. Det var ju bra.

Slipper jag vara produktiv i det avseendet.

Och så slipper jag kalsongerna med sjutton hål i.

Men ... men, du har ju inget ...

Eric har ögat i glasögonen.

Tänk er Leif G.W. Persson med de där brillorna. Upp och ner, upp och ner, upp och ner ...

Kaffe med mjölk.

Ibland är jag något av en excentriker. Som att jag för tillfället försöker lära mig dricka kaffe med mjölk. Det brukar väl oftast vara tvärtom? Hur som helst går det förvånansvärt smidigt och det är faktiskt lite underligt eftersom kaffe med mjölk alltid hittats på min topp-tio lista över bajsäckliga smaker.

Det är inte kaffet i sig; bönornas lukt och smak är en sann fullträff.

Det är inte mjölken i sig; när jag var liten drack jag otaliga mängder av drycken. Nu har det trappats ner, men ett kallt glas mjölk sitter aldrig fel. Aldrig.

Det är kombinationen som jag aldrig förstått mig på. Eller klarat av.

Så varför försöker jag tämja denna bestämda åsikt?
Ett: Jag vill kunna beställa en latte då och då. Och dricka upp den. Det är så trist att jämt köra på traditionellt svart kaffe (alternativt espresso).
Två: Kaffe med mjölk är mildare för magen, vilket ger möjligheten till fler koppar per dag. Tummen upp!

Det har ungefär gått en vecka sen starten. Snart är det dags för mitt elddop; dricka upp en hel latte.

Bara jag.

Jag är förbaskat seg. Ska spendera fredagskvällen med att umgås med mig själv och
ta hand om mig själv; äta sallad, dricka ett glas rödvin och trycka i mig mörk choklad - allt för kroppens bästa.

Sen ska jag se en film från min måste-se-lista. Och jag tänkte att just du skulle få bestämma vilken. Det står mellan Thank you for smoking, The Lives Of Others och Pan's Labyrinth. Så - välj! Den som först kommenterar sitt val vinner. (Ja, jag fiskar kommentarer. Som bara den.)

Men först ska jag - så klart - se Så ska det låta. Och Anja. Hon åker visst nu, typ.

Drama i spritbutiken.

Systembolaget på Väster i Jönköping, 17.40:

En medelålders kvinna sitter i kassan. Hon är märkbart sugen på hemgång. Jag är tvåa i kön. Mannen framför mig har kraftig ansiktsbehåring och ser ut att vara trettinånting. Han lägger upp två mellanburköl på bandet, och väntar på att få dra sitt Visa-kort.

Kvinnan: Leg?
Mannen (koncentrerar sig fullt på magnetremsan): …
Kvinnan (irriterande): Ehum! Leg?
Mannen: Huh?
Kvinnan: Ja, har du leg med dig?
Mannen: Sorry?
Kvinnan (artikulerar tydligare): Leg?
Mannen: Id?
Kvinnan (med bred småländska): Yes, I must see id.
Mannen börjar fippla med sin plånbok, och drar till slut fram papperskopior på sitt pass.
Kvinnan (med svengelska): No no no, jag måste få se id!
Mannen: What? Here – id.
Han räcker fram sina A4-papper.
Kvinnan: Riktigt id please!
Mannen (med halvtaskig engelska): But I’m 34, come on! Look at me.
Kvinnan: No, I must see plast-id.
Mannen suckar och lämnar butiken utan sina två mellanöl.

Jag betalar mitt vin, och går mot utgången. Halvvägs dit möter jag mannen. Han håller sina papperskopior i handen och går med bestämda steg mot kvinnan i kassan. När hon ser honom vänder hon sig om till sin kollega.
Kvinnan (suckande): Kan du ta honom här?
Kollegan: Haha, nej du, han får du allt behålla för dig själv.

Jag vänder mig om och fortsätter mot utgången. Funderar snabbt på köpa de där två ölen åt honom, men struntar sen i det.

Det är fult att langa har jag lärt mig.

Även om det bara gäller två mellanöl. Och en trettinånting. (Han kan ju ljuga.)

Titta! En länk.

Äntligen har min klassvän Gustav släppt episod 3 i hans egen Sagan om ringen.

Den har varit efterlängtad har jag förstått.

Tung dag - för somliga.

Hörru! Den 15:e februari - dagens datum alltså - är väl en av årets sämre dagar när det handlar om att köpa blombukett till sin käraste?

Inte bara med tanke på den skam som en dylik dageneftergåva för med sig, utan även själva transporteringen från floristen till hemmet.

Alldeles nyss såg jag ett par sådana transporteringar. Det spelar liksom ingen roll om det vankas födelsedag, bröllopsdag, nytt jobb eller något annat festligt som är värt att gratulera. Det enda man tänker är: "Ajdå, den där människan ligger pyrt till." Och ofta ser man att personen med buketten vet om det här, känner att människor iakttar en med "nämen"-suckar. Blicken och det nedsänkta huvudet säger det mesta.

Den 15:e februari är inte nådig mot någon. Så passa dig!

Jag har däremot inga problem den här dagen. Alltid något.

Jag och burkarna. Och Gunde.

Sitter i en av skolans datasalar.

Ensam.

Mitt enda sällskap är surret från alla de andra burkarna. Surr, surr, säger dem. Pip, pip, svarar jag. Som för att visa dem vem det är som bestämmer i de här kvarteret.

Jag kan inte låta bli att tycka att denna ensamhet i skolmiljö, som ofta infinner sig mellan 16-17-tiden, gör sitt jobb som katalysator för smärre depressioner med utmärkt resultat. Det känns som att hela världens befolkning lämnat jorden, och att jag är sist kvar.

Perrongen är öde. Tåget - eller jymdfärjan kanske - gick fem minuter tidigare än väntat. Attans.

"Nära skjuter ingen hare på fortet!" Oj, Gunde missade visst resan han med.

Nu får jag i stället börja bygga upp en ny civilisation ihop med datorerna i sal Hb234. Och Gunde, så klart. Vi blir nog ett bra team.

Eller så går jag hem och lagar lite mat.

Hugget som stucket.

Onsdag.

Nej.

Jag vägrar kommentera den här dagen.

Bollen är i rullning.

I morgon kommer jag med all sannolikhet ha vidrigt komplicerad träningsvärk i typ alla muskelgrupper som min välslimmade kropp kan skryta med.

Jag känner det på mig redan nu. Och det är inget bra tecken.

Kvällens låt: Ride - Vapour Trail

Petter vs. 3: Smashout(?)

Jag ringde till 3s kundservice i dag - och möttes av en sorglig historia. Resultatet: Drygt trettio minuter i telefonkö där musik (förvisso bra sådan) varvades med super-erbjudanden för alla kunder hos 3. Till slut stod jag inte ut längre, slängde på luren med ett kraftigt pip och ett avsevärt sämre humör.

Det räckte alltså inte med att ha förpesta min eftermiddag med en rekordhög räkning. Stekarna vägrade svara också. Tackar!

Det enda positiva med tramset är att jag nu känner mig ännu mer laddad inför badmintonen i kväll. Jag ska smasha sönder 3.

Ja, det ska jag allt göra.

Ändå.

Om jag får tänka lite fritt: Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt … Alf – Augustibrev … Peggy Lejonhjärta – Förlorare … Thåström – Fanfanfan. Och nu Säkert – Det kommer bara leda till nåt ont.

Jag vet inte riktigt exakt vad, men någonting hos mig är det som vill föra samman det där exklusiva gänget. Förlorare och Det kommer bara leda till nåt ont är båda duetter – där har vi en möjlig ingång. Men resten då? Visst, svensksjungande pop/rock-musiker är de allihopa och det är nog ett kriterium. Fast då ställer den sluge frågan om var Kent håller hus. Jakob Hellman?

Ja, titta inte på mig, jag vet inte. De kanske inte är skitiga nog?

Men om vi för en stund struntar i varför och i stället tittar närmare på den sista guldklimpen. Bussresor öppnar dörrar för fokuserande och kvalitativa musiklyssningar. Jag tog tillfället i akt att syna nya skivan Säkert! medan jag färdades norrut i Mellansverige i helgen. Ganska snabbt insåg jag vilken genialisk platta jag hade att göra med. Av de elva spåren är sex-sju mitt i prick. Men ännu mer anmärkningsvärt: skivans två duetter är så kriminellt idiotbäst. Typ som sommarloven under barnaåren.

Jag kommer ihåg hur golvad jag blev första gången jag hörde Anders Wendin duett med Sarah Dawn Finer i låten Positive Vibrations. För visst är det så att en bra duett smäller högre än det färre alternativet. Det tror jag.

När Annika Norlin nu har lyckats med bedriften att knåpa ihop två stycken minst sagt strålande duetter tackar jag hjärtligast. Det här är förbaskat bra! Och speciellt i dystra relationsdramat Det kommer bara leda till nåt ont där Markus Krunegård – sångare i Laakso - hjälper Annika att framföra en av de mest gripande svenska popduetter jag hört på väldigt länge. Snacka om påtagliga gnistor. Smack! Rakt in i hjärtat. Jag sitter kvar med en känsla av obehag i kroppen, och i just det här fallet är det högsta betyg.

Efter de dryga tre och en halv minuterna som låten i sann popmanér utnyttjar har jag en enda tanke i huvudet: en gång till.

En gång till.

North by Northwest.

Jag såg nog ut som en liten skolpojke på väg hem från gymnastikalektionen där jag gick längs Östra Storgatan vid tjugotretiden; högstadieryggsäck, plastpåse (innehållande kvarbliven färdkost) och ett badmintonracket av märket Carlton. Men vägen dit var längre än väntat.

Vid 18.17 kliver jag in i kombibilen. Det är varmt och behagligt efter kupévärmarens helgslit. Tack ska du ha. Syrran sitter i baksätet och pillrar med mobilen, jag funderar på allt jag kan ha glömt kvar i villan och mamma, ja mamma hon rattar ju bilen. Någon måste göra det också.

En sisådär kvart senare stannar vi till utanför SF och resten av neonlandskapet som utgör centrum. Typ som Las Vegas. Syster ger… vänta, vattnet kokar i köket, snart tillbaka. Så, jag stillade stormen. Var var jag? Jo, hon ger mig en kram och släntrar sen ut ur bilen med löftet att hälsa andra syrran.

Jag och mor åker vidare. Vi kostar på oss ett snabbt stopp utanför deras nya lägenhet. Mantrat "12-11-10-9-8, där, åttonde våningen – ser du?" med tillhörande fingervisning upprepas så skickligt att jag för en stund finner ramsan lika självklar som Kristian Luuks hårfäste. "Javisst, jag ser, mamma", säger jag med hypnotiserad blick. Fascinerande.

Efter en snabbkaffe hos faster med kusinen Carro, Martin och hundarna Amos, Willy och Rally delar vi på oss. Jag, Martin, Amos och Willy drar söderut medan Carro väljer ICA Maxi och faster blir kvar med Rally mitt emellan oss någonstans. I vilket fall är jag på väg hem till Jönköping efter en helg i Västerås, och med mig har jag en trio med siktet inställt på Skänninge.

På vägen gör vi sånt som män alltid gör; pratar känslor, tar kisspaus, visslar till låten 2006 med Hello Saferide och sånt därnt. Visst låter det Ernst-trevligt? Men nu har ni inte hört slutet.

Bussen som ska ta mig från Mjölby till Jönköping är plötsligt betydligt mer angelägen att skynda sig än tidigare. Martin blir tvungen att släppa lös den vitfärgade hastighetsmätaren på jeepen för att vi överhuvudtaget ska hinna utmana på upploppet. Men det räcker inte. När vi kommer fram finner vi endast ett bananskal som vittnar om existensen av en färsk Swebus.

En ynka minut är inte mycket för världen en måndag klockan sju på morgonen, men en sen söndag i Mjölby gör den fucking skillnad. Tro mig.

Nu löste det sig till slut i alla fall. Och Jönköping såg ut som en betydligt större stad i nattskimret, där vi kom och åkte på motorvägen med Vättern som granne.

Men det kunde ju ha gått sämre. Mjölbys punkgäng till exempel – tänk om de hade kidnappat jeepen medan Martin och jag gjorde en åldersbestämmande analys av bananskalet. Då hade vi aldrig hunnit ikapp bussen, och jag hade aldrig suttit och skrivit det här.

Eller tänk om bussen hade stått kvar men att den dessvärre hade en bomb monterad på sig. Som i den där filmen med Matrixsnubben. Då hade jag nog fått vänta på första bästa buss morgonen därpå.

Ibland har man tur.

Vem vågar ställa upp?

Nu så, nu blir jag farlig.

Förra året skaffade jag nya springdojjor vars friår nu äntligen är över.

I år - i går till och med - letade jag fram ett badmintonracket (att åka hem ibland har sina fördelar).

Så nu fattas det bara en boll och en (eller flera) motståndare. Sen skall det börjas motionera.

Svosch!

Samtal i bil: Anna Nicole Smith och practical jokes.

Hört under bilresan någonstans mellan Mjölby och Västerås, klockan 19-22:

"Varför bryr jag mig så mycket? Jag förstår inte."

Hört under bilresan någonstan mellan Örtagården och Norra Gryta, klockan 23-00:

"Jag tycker inte om humor. Varför ska livet vara så speciellt roligt?"

Dagens två(!) låtar:
Säkert – Det Kommer Bara Leda Till Nåt Ont
Säkert – Allt Som Är Ditt

Dartkänslor.

Ett upprepande dovt ljud hörs.

Dunk.

Dunk.

Dunk.

Visserligen subtilt, men ändå: det finns där. Tre åt gången. Sen ett kort uppehåll för att snabbt åter träda fram. Igen. Och igen.

Jag är hemma hos Josefine och Johan. Vi kastar dart. Eller rättare sagt jag kastar dart. Josefine och Lina sitter i köket och pratar Grey’s Anatomy och dylikt. Men jag vill inte. Jag kastar dart och väntar på Johan.

Dunk.

Dunk.

Dunk.

Det är en elektronisk darttavla. Därav ett dunk i stället för ett … tyst ljud.

Det monotona och till synes långrandiga rörelseschema som utgör dart är som en drog för mig. Fram och tillbaka. Timme efter timme. Får inte nog. Jag känner mig som ett litet barn som betett sig illa vid middagsbordet och därför har blivit tvungen att göra sorti från den övertrevliga familjestunden. Som för att visa att det här minsann är en värld där det är de vuxna bestämmer. Såja, schas iväg, här sköter vi oss!

Så snopet för dem att jag råkar älska dart. Och att jag hellre rör mig fram och tillbaka inom ett par meter - i jakten på trippeltjugo och bullen – än att berätta om gårdagens elevrådsmöte.

Ni får väl vänta på veckobrevet som alla andra.

Dunk.

Dunk.

Dunk.

Johan släntrar in i lägenheten, trött i kropp och ben efter jaga-boll-träningen. Tänk att det finns rationella människor som i vuxen ålder spelar fotboll. Jag tycker det är lite fascinerande. Att de vågar! Det är ju fullständigt livsfarligt. Om inte ben knäcks, så åker ljumskarna dit och så rullar det på. Ni vet det där obligatoriska skadekontraktet man skriver på i samma stund som man entrar sin allra första träning - big mistake.

Jag lovar.

Det är typ som för brottare. Livsfarligt. Fast nej, det är stor skillnad där. Att krama svettiga män i trikåer är så mycket "think outside the box" för mig att det är löjligt.

Nu svamlar jag; trötthet kallas det.

I alla fall. Johan och jag började kasta och dunka. Och jag vann och jag log och jag blev det där barnet igen. Fast på ett annat sätt. Mer julafton den här gången. Inte bara för vinsten utan även för hela grejen med dart. Hur kan det vara så in i norden fulländat? Jag blir lika imponerad varje gång.

Jossan stack efter ett tag in huvudet i vardagsrummet. "Spelar ni pil?"

Nej.

Hårt.

DN Sport: Kölden kräver tre par långkalsonger

Det var något med den där rubriken som gjorde att jag fnissade till på det där speciella sättet. Ungefär som när jag tittar på en sketch från tidiga I manegen med Glenn Kyckling.

Tre par långkalsonger?!

"Ohh, I'm shaking."

Gillar du också Concretes? Nähä.

Det här är mycket olyckligt.

Tänk er den totala förvirringen mellan hiphoparna och indiekidsen. Vem är vem? Eller snarare vad är vem? Immigranten och Jay-Z-dyrkaren Jürgen tas för att vara Moz-onanist. Och Peder blir tvungen att skaffa nya skor eftersom de gamla enbart passade till hans monumentala - nu förbjudna - baggyjeans.

Fasansfulla saker kan alltså komma att ske. Barn behöver stabila livsstilsgrupper att ansluta sig till, de behöver vara en i gänget.

Vara sig själv? Usch, hemska tanke.

Men nu är ju frågan: vad ska hända härnäst? Förbud mot överdimensionerade klockor och halskedjor? Eller mot pins på den militärgröna jackan?

Fnys, säger jag, och dumpar rektorn i Plus-papperskorgen.

Vuxenpoäng gånger två.

Att äga, och nyttja, en så kallad fruktkorg måste vara vuxenpoäng. Och att lufta kommentaren "näe, lite kaffe på det här".

Ibland är grannar och vänner utmärkta som inspirationskällor.