Jag och burkarna. Och Gunde.

Sitter i en av skolans datasalar.

Ensam.

Mitt enda sällskap är surret från alla de andra burkarna. Surr, surr, säger dem. Pip, pip, svarar jag. Som för att visa dem vem det är som bestämmer i de här kvarteret.

Jag kan inte låta bli att tycka att denna ensamhet i skolmiljö, som ofta infinner sig mellan 16-17-tiden, gör sitt jobb som katalysator för smärre depressioner med utmärkt resultat. Det känns som att hela världens befolkning lämnat jorden, och att jag är sist kvar.

Perrongen är öde. Tåget - eller jymdfärjan kanske - gick fem minuter tidigare än väntat. Attans.

"Nära skjuter ingen hare på fortet!" Oj, Gunde missade visst resan han med.

Nu får jag i stället börja bygga upp en ny civilisation ihop med datorerna i sal Hb234. Och Gunde, så klart. Vi blir nog ett bra team.

Eller så går jag hem och lagar lite mat.

Hugget som stucket.