Dartkänslor.
Ett upprepande dovt ljud hörs.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
Visserligen subtilt, men ändå: det finns där. Tre åt gången. Sen ett kort uppehåll för att snabbt åter träda fram. Igen. Och igen.
Jag är hemma hos Josefine och Johan. Vi kastar dart. Eller rättare sagt jag kastar dart. Josefine och Lina sitter i köket och pratar Grey’s Anatomy och dylikt. Men jag vill inte. Jag kastar dart och väntar på Johan.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
Det är en elektronisk darttavla. Därav ett dunk i stället för ett … tyst ljud.
Det monotona och till synes långrandiga rörelseschema som utgör dart är som en drog för mig. Fram och tillbaka. Timme efter timme. Får inte nog. Jag känner mig som ett litet barn som betett sig illa vid middagsbordet och därför har blivit tvungen att göra sorti från den övertrevliga familjestunden. Som för att visa att det här minsann är en värld där det är de vuxna bestämmer. Såja, schas iväg, här sköter vi oss!
Så snopet för dem att jag råkar älska dart. Och att jag hellre rör mig fram och tillbaka inom ett par meter - i jakten på trippeltjugo och bullen – än att berätta om gårdagens elevrådsmöte.
Ni får väl vänta på veckobrevet som alla andra.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
Johan släntrar in i lägenheten, trött i kropp och ben efter jaga-boll-träningen. Tänk att det finns rationella människor som i vuxen ålder spelar fotboll. Jag tycker det är lite fascinerande. Att de vågar! Det är ju fullständigt livsfarligt. Om inte ben knäcks, så åker ljumskarna dit och så rullar det på. Ni vet det där obligatoriska skadekontraktet man skriver på i samma stund som man entrar sin allra första träning - big mistake.
Jag lovar.
Det är typ som för brottare. Livsfarligt. Fast nej, det är stor skillnad där. Att krama svettiga män i trikåer är så mycket "think outside the box" för mig att det är löjligt.
Nu svamlar jag; trötthet kallas det.
I alla fall. Johan och jag började kasta och dunka. Och jag vann och jag log och jag blev det där barnet igen. Fast på ett annat sätt. Mer julafton den här gången. Inte bara för vinsten utan även för hela grejen med dart. Hur kan det vara så in i norden fulländat? Jag blir lika imponerad varje gång.
Jossan stack efter ett tag in huvudet i vardagsrummet. "Spelar ni pil?"
Nej.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
Visserligen subtilt, men ändå: det finns där. Tre åt gången. Sen ett kort uppehåll för att snabbt åter träda fram. Igen. Och igen.
Jag är hemma hos Josefine och Johan. Vi kastar dart. Eller rättare sagt jag kastar dart. Josefine och Lina sitter i köket och pratar Grey’s Anatomy och dylikt. Men jag vill inte. Jag kastar dart och väntar på Johan.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
Det är en elektronisk darttavla. Därav ett dunk i stället för ett … tyst ljud.
Det monotona och till synes långrandiga rörelseschema som utgör dart är som en drog för mig. Fram och tillbaka. Timme efter timme. Får inte nog. Jag känner mig som ett litet barn som betett sig illa vid middagsbordet och därför har blivit tvungen att göra sorti från den övertrevliga familjestunden. Som för att visa att det här minsann är en värld där det är de vuxna bestämmer. Såja, schas iväg, här sköter vi oss!
Så snopet för dem att jag råkar älska dart. Och att jag hellre rör mig fram och tillbaka inom ett par meter - i jakten på trippeltjugo och bullen – än att berätta om gårdagens elevrådsmöte.
Ni får väl vänta på veckobrevet som alla andra.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
Johan släntrar in i lägenheten, trött i kropp och ben efter jaga-boll-träningen. Tänk att det finns rationella människor som i vuxen ålder spelar fotboll. Jag tycker det är lite fascinerande. Att de vågar! Det är ju fullständigt livsfarligt. Om inte ben knäcks, så åker ljumskarna dit och så rullar det på. Ni vet det där obligatoriska skadekontraktet man skriver på i samma stund som man entrar sin allra första träning - big mistake.
Jag lovar.
Det är typ som för brottare. Livsfarligt. Fast nej, det är stor skillnad där. Att krama svettiga män i trikåer är så mycket "think outside the box" för mig att det är löjligt.
Nu svamlar jag; trötthet kallas det.
I alla fall. Johan och jag började kasta och dunka. Och jag vann och jag log och jag blev det där barnet igen. Fast på ett annat sätt. Mer julafton den här gången. Inte bara för vinsten utan även för hela grejen med dart. Hur kan det vara så in i norden fulländat? Jag blir lika imponerad varje gång.
Jossan stack efter ett tag in huvudet i vardagsrummet. "Spelar ni pil?"
Nej.
Labels: allmänt
posted by Petter at 00:35
3 Comments:
Jag gillar din rubrik på bloggen, jag hoppas det gäller mig med snart.
Ikväll är det JAG och JOSSAN som SPELAR pil. Och DU som pratar Grey's Anatomy.
Typ.
/Lina
jag kom precis från en dartrunda - faktiskt :)
Post a Comment
<< Home