Att dryfta viktigheter.

Jag tänkte först skriva om städningsrutiner. Med färsk Ajax-doft hängandes, lockandes, i min nu väldigt dammfria lägenheten skulle det bli en lätt match. Trodde jag. Men sen kom herr Censur och knackade på.

Jag har mer än en gång varit nära, så nära att trycka på stoppknappen för den här bloggen. Min saknad över filterfria inlägg – inlägg där jag kan pissa på vem jag vill, ljuga och fantisera om allt och inget och vara så där minimalt politiskt korrekt som jag så ofta suktar efter – gör sig med jämna mellanrum påmind. Känslan visar sig genom att jag får något speciellt i blicken, ofta när jag läser ett humoristiskt och bittert blogginlägg, och kort därefter ett slugt leende på läpparna som bara skriker "jag vill också!".

Nu stoppas jag att skriva om X som jag stör mig på så förbannat mycket, om Y som allvarligt talat borde få rabattkort hos talpedagogen för sin bisarra dialekt och så vidare och så vidare. Listan kan göras lång, men där tar det också stopp; det förblir enbart en lista som jag i svaga stunder sneglar lite drömskt på.

Än så länge.

Nog kan jag alltid starta en till – anonym – blogg. Och det kanske jag gör snart, det kanske till och med är nödvändigt innan havet av osunda åsikter börjar sippra ut här i stället.

Egentligen finns det ingen poäng med att ha en personlig blogg som den här. Har jag kommit fram till. Det finns tusentals värdelösa och ointressanta likasinnade skapelser som min, och min fråga är då: Till vilken nytta? Om jag bara skriver för mig själv – vilket jag om natten ligger vaken och yttrar som ett mantra – borde det mest logiska vara att anamma en rakt igenom anonym bloggidentitet. Inga gränser, bara att köra på.

"Jag skriver bara för mig själv." Yeah right.

Nu blir det i stället någon sorts torr dagbok om vad jag gör på dagarna.

Till mammas stora förtjusning. Icke att förglömma.

Men - jag är inte riktigt lika begeistrad.


Dagens låt: The Album Leaf - Always For You