Jag har en sjukdom som gör att jag hela tiden måste skrika.

Åtta grader varmt i dag. Är våren på intåg eller är det en klassisk misstolkning av februari? Jag kommer i alla fall inte falla ihop av chock om termometern återigen visar minusgrader. Det hör liksom till, denna katt och råtta-lek. Men hoppas kan man alltid. Och heja – på katten.

Det blev både en och två förgävesöl i går. Klockan tickade på, matställena var knökfulla och jag hamnade till slut själv i kockkläderna, lyssnandes på Sufjan Stevens. Timmarna rullade på ännu snabbare, och nånstans mellan fem och tio somnade jag med två Koss-snäckor i öronen. Trött, men mätt och belåten.

Runt kvart över tio vaknade jag svajig, sömndrucken och en aning fundersam över dagens agenda.

Jag fick ledigt fram till klockan sjutton då jag skulle möta upp med en klassvän för lite söndagsboll på O’Learys. Och det här är lite roligt, men jag är för trött för att skriva om det. Så för att göra en kort historia ännu kortare: Fanatiska – och då menar jag verkligen fanatiska – fotbollsfans är förmodligen det absolut mest enerverande och påfrestande vi har här på vår jord. Dom är mästare i konsten att förpesta en avkopplande avrundning på helgen.

Speciellt om dom hejar på Man United.

Visst, raljera om deras beteende kan man ju alltid, men det är också det enda.

God natt.