North by Northwest.
Jag såg nog ut som en liten skolpojke på väg hem från gymnastikalektionen där jag gick längs Östra Storgatan vid tjugotretiden; högstadieryggsäck, plastpåse (innehållande kvarbliven färdkost) och ett badmintonracket av märket Carlton. Men vägen dit var längre än väntat.
Vid 18.17 kliver jag in i kombibilen. Det är varmt och behagligt efter kupévärmarens helgslit. Tack ska du ha. Syrran sitter i baksätet och pillrar med mobilen, jag funderar på allt jag kan ha glömt kvar i villan och mamma, ja mamma hon rattar ju bilen. Någon måste göra det också.
En sisådär kvart senare stannar vi till utanför SF och resten av neonlandskapet som utgör centrum. Typ som Las Vegas. Syster ger… vänta, vattnet kokar i köket, snart tillbaka. Så, jag stillade stormen. Var var jag? Jo, hon ger mig en kram och släntrar sen ut ur bilen med löftet att hälsa andra syrran.
Jag och mor åker vidare. Vi kostar på oss ett snabbt stopp utanför deras nya lägenhet. Mantrat "12-11-10-9-8, där, åttonde våningen – ser du?" med tillhörande fingervisning upprepas så skickligt att jag för en stund finner ramsan lika självklar som Kristian Luuks hårfäste. "Javisst, jag ser, mamma", säger jag med hypnotiserad blick. Fascinerande.
Efter en snabbkaffe hos faster med kusinen Carro, Martin och hundarna Amos, Willy och Rally delar vi på oss. Jag, Martin, Amos och Willy drar söderut medan Carro väljer ICA Maxi och faster blir kvar med Rally mitt emellan oss någonstans. I vilket fall är jag på väg hem till Jönköping efter en helg i Västerås, och med mig har jag en trio med siktet inställt på Skänninge.
På vägen gör vi sånt som män alltid gör; pratar känslor, tar kisspaus, visslar till låten 2006 med Hello Saferide och sånt därnt. Visst låter det Ernst-trevligt? Men nu har ni inte hört slutet.
Bussen som ska ta mig från Mjölby till Jönköping är plötsligt betydligt mer angelägen att skynda sig än tidigare. Martin blir tvungen att släppa lös den vitfärgade hastighetsmätaren på jeepen för att vi överhuvudtaget ska hinna utmana på upploppet. Men det räcker inte. När vi kommer fram finner vi endast ett bananskal som vittnar om existensen av en färsk Swebus.
En ynka minut är inte mycket för världen en måndag klockan sju på morgonen, men en sen söndag i Mjölby gör den fucking skillnad. Tro mig.
Nu löste det sig till slut i alla fall. Och Jönköping såg ut som en betydligt större stad i nattskimret, där vi kom och åkte på motorvägen med Vättern som granne.
Men det kunde ju ha gått sämre. Mjölbys punkgäng till exempel – tänk om de hade kidnappat jeepen medan Martin och jag gjorde en åldersbestämmande analys av bananskalet. Då hade vi aldrig hunnit ikapp bussen, och jag hade aldrig suttit och skrivit det här.
Eller tänk om bussen hade stått kvar men att den dessvärre hade en bomb monterad på sig. Som i den där filmen med Matrixsnubben. Då hade jag nog fått vänta på första bästa buss morgonen därpå.
Ibland har man tur.
Vid 18.17 kliver jag in i kombibilen. Det är varmt och behagligt efter kupévärmarens helgslit. Tack ska du ha. Syrran sitter i baksätet och pillrar med mobilen, jag funderar på allt jag kan ha glömt kvar i villan och mamma, ja mamma hon rattar ju bilen. Någon måste göra det också.
En sisådär kvart senare stannar vi till utanför SF och resten av neonlandskapet som utgör centrum. Typ som Las Vegas. Syster ger… vänta, vattnet kokar i köket, snart tillbaka. Så, jag stillade stormen. Var var jag? Jo, hon ger mig en kram och släntrar sen ut ur bilen med löftet att hälsa andra syrran.
Jag och mor åker vidare. Vi kostar på oss ett snabbt stopp utanför deras nya lägenhet. Mantrat "12-11-10-9-8, där, åttonde våningen – ser du?" med tillhörande fingervisning upprepas så skickligt att jag för en stund finner ramsan lika självklar som Kristian Luuks hårfäste. "Javisst, jag ser, mamma", säger jag med hypnotiserad blick. Fascinerande.
Efter en snabbkaffe hos faster med kusinen Carro, Martin och hundarna Amos, Willy och Rally delar vi på oss. Jag, Martin, Amos och Willy drar söderut medan Carro väljer ICA Maxi och faster blir kvar med Rally mitt emellan oss någonstans. I vilket fall är jag på väg hem till Jönköping efter en helg i Västerås, och med mig har jag en trio med siktet inställt på Skänninge.
På vägen gör vi sånt som män alltid gör; pratar känslor, tar kisspaus, visslar till låten 2006 med Hello Saferide och sånt därnt. Visst låter det Ernst-trevligt? Men nu har ni inte hört slutet.
Bussen som ska ta mig från Mjölby till Jönköping är plötsligt betydligt mer angelägen att skynda sig än tidigare. Martin blir tvungen att släppa lös den vitfärgade hastighetsmätaren på jeepen för att vi överhuvudtaget ska hinna utmana på upploppet. Men det räcker inte. När vi kommer fram finner vi endast ett bananskal som vittnar om existensen av en färsk Swebus.
En ynka minut är inte mycket för världen en måndag klockan sju på morgonen, men en sen söndag i Mjölby gör den fucking skillnad. Tro mig.
Nu löste det sig till slut i alla fall. Och Jönköping såg ut som en betydligt större stad i nattskimret, där vi kom och åkte på motorvägen med Vättern som granne.
Men det kunde ju ha gått sämre. Mjölbys punkgäng till exempel – tänk om de hade kidnappat jeepen medan Martin och jag gjorde en åldersbestämmande analys av bananskalet. Då hade vi aldrig hunnit ikapp bussen, och jag hade aldrig suttit och skrivit det här.
Eller tänk om bussen hade stått kvar men att den dessvärre hade en bomb monterad på sig. Som i den där filmen med Matrixsnubben. Då hade jag nog fått vänta på första bästa buss morgonen därpå.
Ibland har man tur.
Labels: allmänt
posted by Petter at 01:11
0 Comments:
Post a Comment
<< Home