Söndagsreflektion: Reklambyråerna struntar i sin egen image

På ett företag fungerar ju varje anställd – oavsett titel - som en slags ambassadör för företaget. Alla är med och bidrar till hur företaget uppfattas ute hos allmänheten. Därför, och nu pratar jag utifrån egna erfarenheter, är det märkligt att det inte läggs mer krut på att utbilda och informera alla anställda om detta.

De arbetsplatser och företag jag jobbat på (vi behöver inte nämna några namn) har sannerligen haft problem med den här biten. Till exempel förklarades det till oss, som nyanställda på ett ställe, att vi inte fick bära kläder med företagets logotyp utanför arbetet. Och det är ju bra. Men varför var det ingen som klargjorde, vilket är mindre bra. Det enda man slött hänvisade till var företagets policy. Ett utbildningsmöte där man grundligt förklarar hur pass viktigt det är med en enhetlig profil, och framför allt att just du är med och påverkar denna profil och sin tur företagets image borde väl inte vara för mycket begärt? Då finns det liksom en förklarande anledning till att man får göra si, men inte så.

Ett ännu större problem är de arbetsplatser där det snackas om hur värdelöst, trist och jobbigt det är att jobba just där. Visst, skitsnack förekommer på de flesta ställen men om de som jobbar med de här frågorna inte har någon som helst koll på snacket, vilket är mer än vanligt skulle jag tro, är det förödande. Som på ett annat ställe jag har erfarenhet ifrån. Där snackas det frekvent om vilket skitställe det är, och hur gärna man vill byta arbete men aldrig orkar göra slag i saken. Hur bra är det här för företagets image? Det är inte allt för svårt att tänka sig hur snabbt dålig word-of-mouth (ryktesspridning, snacket på stan - typ) om företaget sprider sig. Speciellt när det handlar om en arbetsplats med en stor del arbetande ungdomar, eftersom man har större umgängeskrets som ung än som vuxen ( = stora sociala miljöer för ryktesspridning).

Och det är inte bara företagets rykte som skadas. Även produktiviteten lär med största sannolikhet försämras. En arbetsplats med nöjda anställda fungerar bättre på alla sätt och vis, det säger sig självt. För att vända allt det negativa till något positivt behöver man få de anställda att känna sig mer delaktiga på något sätt. Och det är inte det lättaste, men kanske ett måste.

Vidare har jag gång på gång stött på märkliga första kontakttillfällen med företag. Till exempel verkar det som att en del företag struntar i att utbilda sin telefonväxelpersonal i hur pass stort inflytande de faktiskt har på företagets image. Ett snäsigt mottagande bidrar knappast till bra associationer, vilket i sin tur – i värsta fall – gör att jag ringer konkurrenten nästa gång. Tack ska ni ha.

På ett studiebesök för några veckor sen på reklambyrån Miami diskuterade vi just det här. För det är lite komiskt; i reklambranschen, där kommunikation (extern som intern) bör vara något självklart eftersom det är just det man jobbar med, är bemötandet på många ställen katastrofalt. Verkligen uselt. För det mesta är det helt omöjligt att nå människor, och när man väl får tag på den man söker (eller bara någon på byrån för den delen med) får man i 9 av 10 fall höra att "jag har mycket att göra just nu, men ring tillbaka om ett par veckor så kanske jag har några minuter över". Ibland har svarsmejl kommit in uppemot två månader efter det att man skickat iväg sitt eget mejl. Och då är det ett ointresserat, minimalt svar man fått i sin inkorg. Vilka signaler ger det här? Inte är det bra sådana i alla fall. Man verkar glömt bort att man själv har en image att tänka på. Bör man inte som ett företag med kommunikation som specialområde satsa ännu mer på de här bitarna? Jag har full förståelse för att man har mycket att göra – men hey, hur många minuter tar det att ringa ett telefonsamtal eller att skriva ihop ett okej mejl? För vem vet, kanske är det just jag som sitter på ett stort företag och har hand om marknadsföringen om ett gäng år. Inte kommer jag då ta kontakt med den där byrån som aldrig hade ett par minuter över för min skull.

Garanterat så sprids i alla fall negativ word-of-mouth. Och det är ju olyckligt, speciellt om det hela hänger på ett litet mejl, till exempel.

Allt ett företag och dess personal gör och utstrålar – vare sig det är skriftligt, verbalt, visuellt eller vad det nu kan tänkas vara – registreras i huvudet hos mottagaren. Sen är det upp till varje företag att bestämma vilken hög man vill hamna i – den positiva eller den negativa.

Högen med positiva associationer har i vilket fall ett klart försprång. Men det verkar många egendomligt nog ignorera.