Kallas det här terapi?

För ett par dagar sen hittade jag ett gäng gamla texter i datorn; vissa mer fiktiva än andra. Lite roligt är det allt, men samtidigt konstigt och läskigt. Varför skriva om allt som sker runtomkring en? Visst, det är nyttigt och skönt, men allt? Det roliga är att jag förmodligen kommer säga exakt samma sak om ett par år när jag tittar tillbaka på den här bloggen. Shit happens.

Här är i alla fall en bit ur en text jag skrev för kanske tre-fyra år sen. En sån vilsen pojk, stackarn…

-----------------------------------------------------

I går. Igen.

Hon hade en vän med sig den här gången. Typiskt. Jag ogillade henne direkt - vännen alltså. Hon var så beskyddande på något vis, som om jag och resten av gästerna ville X något illa. Så befängt, jag skulle dö för henne.

När klockan närmade sig stängning gjorde vi oss redo. X och hennes vän drack upp sista ölen, och jag samlade mod för att gå fram till dem. Samtidigt som de reste sig från stolarna, slöt jag ögonen och intalade mig själv att det var hur lugnt som helst.

Ren lögn, förstås. Inuti mig var det kaos.

Jag tittade på klockan. Det kanske var för sent ändå. Män som snackar med främmande kvinnor vid den här tiden är ändå bara ute efter en grej. Och även om det finns undantag, även om jag är ett undantag, så… Plötsligt kom jag att tänka på vad jag tidigare lovat mig. "Okej, jag kör. Jag är modig och jag ska inte fega ur", övertygade jag mig själv för en kort stund.

De trettio, fyrtio trevande stegen kändes ofantligt tunga, och om jag ska vara helt ärlig så ville jag ingenting annat än att ligga hemma i soffan och ägna mig åt glassfrosseri framför teven. Den sena reprisen av Kvinnofängelset kändes – på något märkligt vis – som ett mer attraktivt alternativ än X.

En meter kvar. En "snälla snälla, ta mig härifrån"-känsla tog över mer och mer. Jag ångrade mig. Men det var för sent. På tok för sent.

Med min hand knackade jag försiktigt på hennes axeln. Båda vände sig om.

Tystnad. Pinsam tystnad. Och flackig blick.

"Hej", fick jag tyst fram efter en stund som förmodligen kändes längre än vad den egentligen var.

Sexigt värre! Självsäkert intryck, och allt det där.

Hon tittade kyligt på mig med sina mörka ögon. Sen sprang hon och hennes vän fnittrandes iväg. Utan ett ord. Bara fnitter.

Blicken sa det mesta.

-----------------------------------------------------

Jag undrar vad X gör nu. Hoppas hon har det bra. Vem vet, kanske råkar jag på henne igen. Då ska jag lyckas bättre med presentationen.

Och när hon då säger hej tillbaka ska jag fnittra.

Ja, det ska jag göra.