Intervju: Love Olzon om att vara stockholmskt skitnödig

1996 släpper han sitt första album; ett lågmält sådant som faller in i genren pop. Artisten är 25-årige Love Olzon. Skivbolagsjätten Sony lanserar debuten och Love sjunger i sin radiohit att han vill ha en tjej som tycker om honom. Som tack får han åka med Gyllene Tider på deras klassiska turné Återtåget.

Men - det var -96 det. Nu, tio år senare, har han hunnit släppa fem skivor varav den senaste på eget bevåg. Kritikerna har gång på gång hyllat hans alster men för gemene man är Love i princip helt okänd. Orättvist kan tyckas, men så är det ingen mainstreampop han pysslar med heller; något som de flesta kanske trodde efter första singeln (en låt han skrev redan på gymnasiet). I stället har akustiskt vemod blandats med fina bluespärlor, mjukpop med lättsoul. Förutom de sålda skivorna och de mindre spelningarna genom åren är Sveriges Radio förmodligen den enda kanal han nått ut genom med sin musik. Men kanske är det så han vill ha det. I dessa tider när Bingo Rimér hittas i toppen på tjejers önskelista och Big Brother är populäraste programmet för ungdomar, kan det tyckas märkligt med människor som inte vill synas, människor som med flit skyggar för medierna och kändisskapet. Kanske är Love Olzon en av dem. Hans musik förespråkar i alla fall den rollen; det är knappast bred, hipp musik han producerar. Snarare tvärtom.

Jag fann Love för sisådär fyra-fem år sen. En vän tipsade mig, och vips så var jag fast. Det var kärlek vid första lyssningen. Speciellt i Det Finns Ett Tomt Rum och Övergiven häromdan – två väldigt enkla men ack så fina låtar. Och det är just det som Love bemästrar så ruskigt bra. Få ackord, enkla melodier och vardagliga texter som mals ner i en kvarn av guld och med ett resultat därefter. Smask pladask, och så har vi fått en skör, vacker låt om det slingriga livet.

Jag tog kontakt med Love för en kort bloggintervju.


- Hej Love, hur står det till?

- Tack, det är helt okej med mig. Jag håller för närvarande på med mitt sjätte album som jag inte vet vad det ska heta ännu eller när det blir färdigt. Det är konstigt, man håller på och håller på och sen ger man upp tills man börjar om igen tills man ger upp igen och så håller man på så där tills man plötsligt är klar. För mig är det oftast är så i varje fall.


- Den här intervjun är främst riktad till dem som inte har hört dig tidigare. Så, berätta lite om din musik.

- Det går inte. Jag kan alltid säga att jag gör fruktansvärt bra musik och skriver texter som ingen annan i hela Sverige. Men ingen skulle ju fatta så mycket av det. Det enda sättet att förstå vad jag gör är att lyssna på mig. Man kan till exempel gå in på www.myspace.com och leta efter mig. Där kan man lyssna på några låtar. Det enda jag kan säga är att jag inspireras av Velvet Underground, Bob Dylan, The Beatles i allmänhet och John Lennon i synnerhet och en massa annat också. Men Love Olzon (jag alltså) skriver på svenska.


- Vilken skiva är du själv mest nöjd med?

- Det låter kanske märkligt, men jag är nöjd med dem allihop. Ibland gillar jag nån av dem mer än dem andra, ibland nån an av dem mer. Var och ett av mina album fungerar för mig som en dokumentation av var jag befann mig just då och det är inte så mycket jag kan göra åt det i efterhand. Så länge jag inte var helt falsk mot mig själv när jag gjorde det jag gjorde, gör det inget om jag vid ett senare tillfälle skulle vilja göra samma sak på ett annat sätt. Det är till och med en av anledningarna till att jag inte slutar att göra låtar.

Dessutom gillar jag dem av lite olika anledningar...det första för att det kom först, det andra för att det var märkligt, det tredje för att det var mäktigt, osv... Sen kan jag så klart tröttna på dem allihop, men då är det mest för att jag är trött på mig själv tror jag.


- I vilka sammanhang passar din musik bäst? Regniga höstdagar, ljumma
sommarkvällar, kyliga vintermorgnar?

- Jag tror det kan vara svårt att komma i Iggy & the Stooges-stämning med hjälp av min musik. Annars vet jag inte. Du antyder ju att den fungerar bäst under lugna väderleksförhållanden... Kanske det.


- Tidigare låg du på skivbolagsjätten Sony, men ditt senaste album, Skärsände, släppte du på eget skivbolag. Hur var det?

- Det var både roligt och slitsamt. Jag är inte direkt känd för att vara en fixare. Men allt går ju. Den näst senaste skiva, #4, licenserade jag ut till Sony Music - det vill säga jag bekostade allting utom skivtryck, marknadsföring och distribution - och det var i den vevan jag kom på att jag inte behövde ett stort skivbolag alls.


- Får du ofta höra liknande som "det var ju du som släppte den där Jag
vill ha en tjej som tycker om mig för massa år sen va?"?

Ja, det händer. Ett tag störde jag mig på det, men nu börjar jag tycka att det är ganska kul. Jag kanske är jobbigt konstnärlig och stockholmskt skitnödig liksom, men jag har faktiskt gjort en hit också.


- Vad gör Love Olzon om tio år?

- Jag vet inte. För tio år sen släppte jag mitt första album så jag tror jag fortätter minst tio år till. Och inom nästa tioårsperiod ska jag dessutom köpa motorcykel, lära mig segla, nej förresten, köpa en ö eller hyra en, börja odla opium och basilika, resa till fler länder, bli kompis med minst en vinodlare, läsa Odysseus en gång till (rätt igenom bara!), börja prenumerera på två morgontidningar, äntligen bli ekonomiskt oberoende alla dagar om året, lära mig franska ordentligt och träffa min kompis Janne Hämler lite oftare.


- I dagsläget då, var ska man befinna sig härnäst om man vill se dig uppträda?

- Just nu spelar det ingen roll var man befinner sig, för jag spelar bara in i min studio hela tiden. Men kolla upp med www.headstomp.com; de vet!


- Förhoppningsvis får några fler upp ögonen (och öronen) för dig efter den här intervjun. Vem inom svensk musik tycker du själv får alldeles för lite uppmärksamhet?

- Förutom mig själv finns det en kille som heter Håkan Hellström som folk borde kolla upp tycker jag. Hur bra som helst!