Fantastiska studenthak
Jag och kåren går inte ihop. I går fick jag ännu ett bevis på det.
Klockan midnatt kommer jag på mig själv med att efterapa Martin Freemans karaktär Tim Canterbury i The Office. Och på ett sätt är det mitt i prick (inte imitationen kanske, men känslan). På kåren känner jag mig som Tim; hela min omgivning är helt bananas medan jag själv är fullkomligt normal.
Fast egentligen är det tvärtom.
På kåren ska det vickas på höften när Linda Bengtzing spränger decibelgränsen. Vid vägran anses man onormal och tråkig.
Jag är onormal och tråkig.
Klockan midnatt kommer jag på mig själv med att efterapa Martin Freemans karaktär Tim Canterbury i The Office. Och på ett sätt är det mitt i prick (inte imitationen kanske, men känslan). På kåren känner jag mig som Tim; hela min omgivning är helt bananas medan jag själv är fullkomligt normal.
Fast egentligen är det tvärtom.
På kåren ska det vickas på höften när Linda Bengtzing spränger decibelgränsen. Vid vägran anses man onormal och tråkig.
Jag är onormal och tråkig.
Labels: allmänt
posted by Petter at 17:29
4 Comments:
hehe du är för söt brorsan... ;-)tror nog många känner igen sig o håller med dig.
ps. jag ska på kåren ikväll..
Jag är på din sida. Den onormala och tråkiga alltså. Det vet du.
Kollade dock precis på filmsuntten med den höftdansande mannen. Och insåg att jag har en alldeles förträfflig humor. Och att det måste vara bättre att inte bete sig kåraktigt än att göra det.
Vi är på rätt spår.
/Lina
dansmannen ska dock ha cred. han sprider glädje :)
Post a Comment
<< Home