Men jag gråter inte öppet om det

I dag blev jag påmind om vilken barnunge jag är. Utanför Åhléns, mitt emot min gård, hör jag hur ett barn är ledsen på sin mamma. Jätteledsen.

"Varför måste jag? Jag var ju där för nån månad sen!"

Hon tjatar och gråter. Har svårt att förstå sig på vuxna.

"Hörru du, det var nästan ett år sen."

Hon suckar. Har svårt att förstå sig på varför hon skaffade barn.

"Men jag viiill inte!"

"Annars får du hål i tänderna, och hur kul är det?"

Mer hör jag inte innan jag öppnar min port. Men jag förstod - jag vill inte heller! Fastän jag antar att jag har både ett och två hål. Ja, jag vet att det bara blir värre. Men jag är rädd. Inte för borren och sprutorna och allt det där - eller ja, det är ju inte trevligt men jag klarar av att hantera det - utan snarare tandläkarens utskällning och predikan.

Om man inte varit hos tandläkaren på ett gäng år förtjänar man en utskällning. Och en predikan om hur viktigt det är med regelbundna tandläkarbesök. Men jag ville inte.

Jag skulle skämmas så.

I stället skjuter jag på det. Jag undrar hur länge till jag orkar. Det börjar bli tungt, och jag inse mer och mer att det är oekonomiskt.

Men, så länge kör jag på med eltandborste, Listerin och strikt ranson på läsk.

Det lugnar mitt samvete för en kort stund.