Pyrenéerna i blindo

Jag ser inte marken.

Jag ser inte Fredrik.

Men; jag ser mina händer när jag håller dem framför ansiktet.

Med nöd och näppe.

Och viktigast av allt: jag ser den upplysta bilvägen långt, långt där nere.

Men så halkar jag till på nytt. Leran letar sig in i ansiktets alla fåror.

Jag luktar bajs.

Bilvägen är som bortblåst.


Det är i slutet av oktober. Året är 2003, platsen ett småkyligt södra Frankrike.

Jag och en nära vän är ute på en bisarr Europatripp. Vår folkvagnsbuss har anlänt till staden Lourdes. Denna lilla stad kan skryta med sex miljoner besökare varje år, och då är det är ingen festival vi som är anledningen. I stället är det Europas största vallfartsort. Bara det är ju intressant nog för att göra ett besök, tänkte vi.

Men den egentliga anledningen var nog stadens geografiska läge. För ett av resan mål var att vandra en dag i bergskedjan Pyrenéerna som man hittar mellan södra Frankrike och norra Spanien; alldeles intill Lourdes alltså.

Vi hoppar fram ett par dagar.

Det är morgon. Jag vaknar tidigt. Kanske är det upprymdheten, kanske är det den trånga sovplatsen i bussen som medför viss försämrad sovrytm. Det är fint väder. Trots att det snart är november och tidig morgon, är det nästan ljummet i luften.

Med vårt ultramoderna spritkök fixar vi till en ovanligt schyst frukost bestående av omelett, mackor och te. Jag hade påpekat gång på gång att magen måste må bra om man ska ut och hajka. Det minns jag från utflykterna med familjen.

Solen kikade tidigt fram och redan när vi tog våra första stapplade steg kändes det som att dagen skulle bli precis så lyckad som den redan var gestaltad i mitt huvud. Men jag hade haft fel förr. Och även om dagen blev lyckad för äventyrslusten, blev det kanske inte precis så som jag tänkt.

Första timmarna blev åtminstone fantastiska. Blandad terräng med helt otroliga naturvyer.

Törsten släckte vi med hjälp av närmaste bäck, hungern med närmaste antilop.

Jag njöt och tänkte för en kort stund tillbaka till Sverige. Slaskiga november och ett skitjobb mot det här? Vilket skämt.

Vi traskade på som två naiva småscouter. Mina ljumskproblem hade inte etablerat sig back then, tack och lov.

Stegräknaren, som inte heller etablerat sig, skulle fått fnatt. Meter blir till kilometer och kilometer till mil. Någonstans borde vi stannat upp och tänkt på mörker, väder och avstånd. Tänkt på grusledernas pockande på hos lekmän. Tänkt på nudelpaketernas förmåga att ta slut precis när hungern börjat eskalera. Och, framför allt, tänkt på hur sjukt bra Nevermind-skivan faktiskt är.

Men vi tänker inte. I stället går vi. Går och går. Vad är det som går och går, men aldrig kommer till dörren? Vi.

Plötsligt har det börjat skymma. Och det är snöstorm. Fredrik är uppe på en av topparna, jag står med snö upp till knäna och tar foton. Försöker intala mig att det är lugnt. Det tar ju bara en halvtimme för honom att komma ner hit, sen ett par timmar ner till bussen. Trodde jag ja.

När Fredrik hasat sig tillbaka till mig tittar vi på varandra.

Oj.

Vi kanske borde vända.

Våra ansiktsuttryck säger allt.

Nämnde jag att det är fucking snökaos? Och att höjdmätaren visar approximativt 2400 meter (nej, vi startade inte på noll utan snarare 1300 meter, men ändå)? Att förklara läget som taskigt är ett understatment.

Panik kanske inte är rätta ordet, men vi blev i alla fall väldigt angelägna om att snabbt ta hos ner.

Första biten blev lättast. All snö gjorde att vi kunde glida smidigt, och det vita lyste upp mörkret något (det blev kolsvart på en halvtimme kanske). Men sen blev det tuffare. Och för att göra en lång nedfärd kort: efter fyra-fem timmar stod vi nere på den där upplysta bilvägen. Trötta, förbannade, skitiga, hungriga, törstiga, lättade, krampproducerande etc. Men utan större skavanker, egentligen.

Med tanke på att vi knappast följde lederna när vi tog hos ner (det var för mörkt för att hitta dem) och att det stundtals var stupliknande partier (när vi enbart kände luft under våra hasande fötter, var det horisontella förflyttningar som gällde), är jag glad att vi kom undan så pass lätt som vi gjorde.

Nästa gång ska jag ta med ett par extra nudelpaket.

Och en ficklampa.