Varför är gräset aldrig blått?

Jag satt och fikade med Josefine och Lina. Precis som förr. Att fika med dessa kvinnor är ungefär som att titta på en Roy Andersson-film när livet är upp-ner-höger-vänster-framåt-bakåt på samma gång; rogivande, mysigt, roligt. Men i dag gjorde jag ett misstag. Jag tittade ut genom fönstret. Det hade börjat snöa. Och regna. Diagonalt – och horisontellt. På samma gång. Blaskkristallerna förtrollade mig, jag blev handlingsförlamad. Vad i…

Jag är förvirrad, och inte bara för ovannämnda. Min kropp och själ var fram till i dag helt inställda på Västerås i vår. Men så får jag ett samtal. Om jag vore Don Corleone skulle jag sagt något i stil med "I got an offer I can't refuse" (på ett positivt sätt).

Och ändå är jag inte säker. Jag är rädd att det där förbaskade gräset är grönare på, ja ni vet. Som alltid. Jag skulle behöva läxas upp, byta liv med en av de där man föraktar. Som bara kör på, utan att tänka. Men vem? Jag har glömt bort alla.

För någon månad sen hade jag panik.

Nu har jag ångest.

Av två rätta val måste jag välja ett rätt. Jag är ingen fena på matematik, men det känns ologiskt.