Less is more för Ternheim

Det var ett par år sedan jag senast såg Anna Ternheim. Då hade hon nyligen släppt sin första skiva, vilket märktes; hon kändes blyg på scenen och snacket mellan låtarna var sparsamt. Men det var ändå lite sött, och i övrigt var hon outstanding. Jag blev kär.

Därför kunde jag inte låta bli att ha vissa förväntningar när det nu var dags igen. Att en av Sveriges intressantaste låtskrivare – Tomas Andersson Wij – skulle agera förband gjorde situationen än mer haussad. Det här skulle bli en kväll att sent glömma.

Och visst, det börjar riktigt bra. Hur man ensam på scen med endast gitarr och sång kan fängsla en hel publik så som Tomas gör är för mig ett mysterium lika svårknäckt som eurodisco. Efter låten Där Får Jag andas Ut (Avsked Till En Svensk Predikant) klargör han ironiskt att han inte är ute efter att frälsa oss, men det var nog just det han gjorde i kväll. Fem, sex låtar – mer behövdes inte. Vilken uppvärmning!

När sen Anna tillsammans med fyra musiker äntrar scenen för att snabbt kicka igång den mörka singeln Girl Laying Down reser sig håret på kroppen. Direkt bevisar stockholmstjejen vilken bra liveartist hon är. För om jag ska vara ärlig har Girl Laying Down aldrig fastnat hos mig. Den har inte ens flörtat. Men nu är den plötsligt fantastisk. Speciellt när låten glider in i det stråkpampiga crescendot till refräng. Jag blir smått överrumplad av den starka inledningen.

Men - paradoxalt nog är den mäktiga öppningen inget karaktäriserande drag för konsertens övriga höjdpunkter. För i flera av låtarna tar instrumenten över alldeles för mycket, och det som skulle kunna bli något vackert blir i stället en enda stor ljudsmet där Annas röst och melodier alldeles för lätt försvinner. Jag brukar inte klaga på suggestiva låtar med maffiga ljudbilder, men här blir det oftast helt enkelt inte tilltalande. Trist.

Då är det i stället hennes lugnare nummer som framstår som det vinnande konceptet för kvällen. Och så bra det stundtals är. I vemodiga Tribute To Linn är hon mästerlig. Likaså i I'll Follow You Tonight från förra skivan. Och när hon som önskelåt spelar den många år gamla demolåten Wedding Song – för dagen i en extra avskalad utsmyckning – är jag återigen i det där tillståndet som gjorde mig förälskad för ett par år sedan.

Det slår mig en bit in i spelningen vilken skicklig kontakt hon har med publiken. Det känns verkligen som att hon spelar sina låtar för mig, och att hon gillar att vara här. Det är inte bara ett jobb. Hennes osäkerhet från mitt förra möte med henne är som bortblåst. Små tekniska problem pratar hon elegant bort och mellansnacket känns äkta, om än inte i samma klass som Tomas (vems som nu är det?). Hon är mer erfaren helt enkelt. Och det märks – på ett positivt sätt.

Under hennes pianotolkning av Broder Daniels Shoreline – som också avslutar spelningen – känns kvällen trots vissa ljudmanglande snedsteg lyckad. Men det är inte lika bra som den gången jag upptäckte Anna Ternheim. De stundom överarbetade partierna sänker
helhetsintrycket, som ju är så viktigt.

Less is more rimmar bättre än motsatsen för tjejen som jag ändå tackar för en fin söndagskväll.


(Lunchradion på campus ringde upp mig i dag och bad mig recensera spelningen. Där gav jag Anna 3 1/2 frukter av 5 möjliga. Om det nu intresserar någon.)