Hobbypsykologi: Låtsasprata i mobilen

Jag är rätt löjlig ibland. Som att jag är livrädd för ormar fastän jag nästan aldrig sett en. Eller att jag då och då struntar i att svara i telefonen när en vän ringer eftersom "de ringer säkert snart igen" (så, nu vet ni det). Det där med telefonsamtal är rätt intressant, och då främst med yuppienallen (vilket ord). Särskilt om personen på andra änden inte är någon person, om andra änden inte är någon ände överhuvudtaget.

Där kan jag vara rätt löjlig. Och nej, jag är inte speciellt narcissistiskt lagd. Låt mig förklara.

Jag är svensk. Alltså ogillar jag att gå helt ensam till ställen som restaurangen, puben, bion, fotbollsmatchen, fiket – ja, ni fattar grejen. Ni är säkert likadana. Det är en nedärvd känsla vi pratar om. Inget konstigt med det. Men - hur man löser en sån situation (om den redan uppkommit och chansen för "återvändo" är lika med noll) är antagligen olika från person till person. Och det är där, i själva handlandet, som jag är rätt mesig. Om jag nu ska vara ärlig.

Vi kan ta ett exempel.

För några år sen var jag på en spelning i Stockholm. Lokalen var ett litet fik på söder, och jag hade aldrig varit där förut. Jag visste bara var stället låg och vilken tid det började. Till slut kom jag fram till fiket. Jag var lagom i tid. Jag försökte kika in genom de stora fönsterna som vette ut mot gatan. Det var mycket folk; nästan knökfullt. Men dessvärre såg jag inte skymten av något som liknande en scen. Inte ens en gitarr. Var jag rätt? Jag tog upp lappen från fickan och tittade. Jo då, det här var rätt ställe.

Hur skulle jag hantera läget?

Jo, genom att använda mig utav min geniala tillika universala lösning på situationer som denna. Jag tog upp mobilen och satte den på ljudlös (jag kan inte poängtera nog hur viktigt detta är). "Tja, det är jag. Var är du? Okej. Jag går in och kikar".

Jag pratade - med mig själv.

Medan mitt egoistiska samtal pågick äntrade jag lokalen. "Vad hette fiket sa du nu igen?". Efter en kvick analys insåg jag att det fanns en källarvåning. "Jo, men du är på undervåningen va?", frågade jag mig själv i mobilen. Halvvägs ner i trappan såg jag scenen, och i samma stund – när ingen såg mig – avslutade jag kvasisamtalet.

Utan att bli tagen för en vilsen gröngöling lyckades jag lokalisera mitt mål.

Jag beställde min baguette och mitt kaffe med ett "det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal"-leende.

Förnekelse, tror jag de kallar det.