Kära dagbok.

Jag satt i godan ro och läste ur häftet vi fått av vår föreläsare. Det var ett intressant häfte, och jag föll snabbt in i en fin lunk där orden, meningarna och styckena flöt samman till en fullkomligt logisk och smaskig textbakelse.

Så plötsligt, ur tomma intet:

"DA DAAA DAAAAA, DA DAAA DAAAAA, DA DAAA DAAAAA", och så vidare.

Kaffekoppen - innehållande de brasilianska Arabica-bönorna - klarade sig nätt och jämnt kvar i vertikalt läge. Så även jag, men med en betydligt intensivare puls än tidigare. Vad i hela friden var det där?

Jag vänder mig om, och inser med en gång. Just ja, tv:n! Men inte nog med att den skrämde livet ur mig. Den behövde tvunget hånle också. Ungefär som att den lyckats med sitt uppdrag.

Rekonstruktion: Den försenade frukosten intogs framför skidorna på Svt. När sen informationen om dagens övriga tablå tog över sändningen från världscupen i Estland, försvann ljudet - och jag med det.

Den rullande texten brukar ju ackompanjeras av musik, men inte i dag.

Eller jo, men inte på en gång.

Därav den mysiga, plötsliga överraskningen i form av ett gitarriff.

Sensmoralen: Man alltid ska stänga av tv:n, eller åtminstone ljudet, när man tittat färdigt. Annars kan det sluta illa.

För kaffebönorna.

Och dig.