Min nya vän

Det är tidig måndag morgon. Den första på det nya året.

Jag öppnar försiktigt ögonen. Det är varmt. Jeansen och den helknäppta skjortan alstrar mucho värme. Ingen vidare pyjamas. Att jag inte tänkte på det.

Det är det första jag reflekterar över. Ologiskt.

Sen tar det instinktiva över; var är jag? Logiskt.

Efter ett par förvirrande sekunder minns jag. "Ah, så var det ja." Kort därefter gör sig värmen påmind igen.

Jag. Måste. Ut.
Frisk. Luft.

Klockan är runt sju-åtta, och det är ett typiskt oktoberväder som inleder 2007.

Jag rullar ut från vännens lägenhet. Luften är lika sval och underbar som den, nästan kusligt, märkbara frånvaron av människor. Jag är ensam överlevande efter en enorm katastrof. Känns det som. Men det är ingen känsla av vemod som infinner sig. Nej, i stället är jag lättad där jag promenerar i min pyjamas.

Efter en halvtimme av effektiva steg börjar jag tröttna. Nu är jag inte lika varm längre. Och samtalshistoriken på telefonen är analyserad både en, två och tre gånger. Susanna?!

Jag knallar omkring i min pyjamas och har helt enkelt tråkigt.

Då ser jag honom plötsligt; Gurra. Han är precis som jag på morgonpromenad. Och även Gurra är klädd i sin pseudopyjamas. "Gott nytt år påre", önskar vi varandra och ler åt våra slipsars avkall på seriositet. "Du, jag heter Gurra!", ropar han efter tio-femton meter. Jag svarar med en hej då-vinkning och tänker tyst för mig själv:

Gurra, I think this is the beginning of a beautiful friendship.