Ett flyttkort.

Jag har plockat fram min resväsa, stoppat ner alla kläder efter kulör och satt mig på bussen.

För att komma hit.

Hoppas ni hänger med mig.

Embryot till något större, bättre och betydelsefullare.

Snart så.

Snart kommer det hända grejer så att ni tokkaskadbajsar i tre dygn.

Minst.

Hej då.

I går kväll fälldes de sista tårarna till den alldeles utomordentliga tv-serien Six Feet Under. 63 avsnitt har penetrerats och avnjutits. Och vad jag upplevde var så mycket mer än jag vågade hoppas när jag den där kalla och mörka kvällen tryckte igång episod ett. Det är ingen – ja, jag tror det i alla fall – serie som för mig varit så frapperande genialisk och som berört så mycket som Allan Balls alster. Jag har skrattat (av både lycka och det motsatta), kaskadgråtit, snyftat, bitit sönder naglarna av oro, varit förvånad – och fundersam med mera, när jag betat av avsnitt efter avsnitt under ett par månader.

Det är få gånger jag varit ordentligt beroende av något. Men i den kategorin puttar jag lätt in Six Feet Under. De kvällar jag somnat utan iPoden laddad med Six Feet Under är lätträknade – men de har gott och väl räckt; jag klarar mig bra utan den värsta sortens avvänjningstortyr. Tack.

Men nu är det alltså slut. Finito. Fuck. Kuk.

Sista avsnittet sköttes helt och hållet av – inte helt oväntat – Ball himself. Bra där, tänkte jag efter att det förkunnades i vinjetten. Men det blev en pärs. För slutet blev precis så som jag mest av allt hoppades slippa. Åh nej.

MEN.

Döm av min förvåning när den långa slutscenen – ackompanjerad av urvackra Breath Me med Sia - trots allt var in i norden fantastiskt. Hej och hå vad det hulkades, och då både med tanke på innehållet i den sista scenen och att jag aldrig mer kommer få uppleva en ny dag i Fishers balsamerande vardag.

Visst är jag patetisk?

Nu blir det till att börja ladda hem Sex and the City.

(Hmm, de där två meningarna kanske borde byta plats?)

Nej då. Så lågt sjunker jag inte.

Carrie med vänner träffar man ändå på trean lite då och då.

För övrigt säger jag hej då till bloggen på ett tag. Finns ingen motivation, ingen lust i dagsläget. Jag är rätt vilsen i den riktiga världen – och det räcker gott och väl. Men sörj ej: precis som guvernör Arnold säger jag: I'll be back.

Och det bra mycket kvickare än de sju åren som han tog på sig mellan T1 och T2.

I kväll hänger jag med din här nationalskalden.

Makt. I massor.

Panic on the streets of Jonkoping.

Det märks på mig att jag snart kommer att sitta i en tandläkarstol med en puls inte värdig denna människokropp. Tre-fyra år sen sist är det. Minst. Det var på den goda tiden det, när jag var ung nog att klara mig undan skyhöga räkningar. Men the times they are a-changin'.

Hur som helst minns jag fortfarande hur jag betedde mig veckan innan de där tandläkarbesöken (ett tag var jag stamkund eftersom SJ gillade mina räls); borsta, borsta, borsta – länge, noga och obarmhärtigt ihärdigt mot mitt tandkött. Och efter varje måltid: knapra tuggummin som om jag aldrig tidigare sett ett paket V6 eller Extra. Men det hade jag. Det var bara det att jag ville imponera på Lukas-John, min finurlige tandläkare.

Och det är just det som är problemet – att jag vill kunna glänsa med prickfria gaddar.

Jag är tillräckligt rationell i mitt tänkande att jag förstår problemet i min situation. Och med min situation menar jag flera års undvikande av Lukas-John med vänner.

Men nu är det alltså snart dags igen. Ibland innebär "på återseende" tre-fyra dagar, ibland tre-fyra år. Nästa gång ska jag försöka hålla mig till det förra snarare än det senare, för det borde ju funka med min CSN-ekonomi. Right.

Tillbaka till mitt beteende den där sista veckan. Just nu ingår följande i min vapenarsenal i kampen mot Karius och Baktus:

- El-tandborste (som står på konstant laddning)
- Tandkräm (nähä?)
- Plackers (tandtråd, typ)
- Dentan, 0,05% (fluorsköljning, varje kväll)
- Listerin (bakteriekiller, varje morgon)
- Extra, olika smaker (sockerfritt tuggummi, efter mat och fika)
- V6 +Fluor (sockerfritt fluortuggummi, mellan Extrat och maten)

Har jag glömt något? Antagligen.

Behöver jag påpeka att min byxångest är omänskligt mänsklig? Eller var det tvärtom?

Om det finns någon inom tandhygienskrået där ute får ni gärna tipsa om effektiva kompletteringar. Typ kaustiksoda.

Fast för munnen då.

Jag kan bjuda på en Cola Light och en bit rågbröd som tack.

Ibland har jag svårt att hålla igen när jag spelar badminton med MaXtin.

Falköping - staden som Gud glömde.

Helgen blev intensiv och oplanerad.

Planerna var att se Isolation Years på Bongo här i Jönköping. Men istället satt jag och kände mig psykiskt våldtagen på tågstationen i Falköping. Jag har inte läst Aftonbladetpraktikanten Ronnies bok, Vi som aldrig sa fitta, men om han på något sätt, om än subtilt, hyllar Falköping (vilket han måste göra) ska jag ta mitt pick och pack och flytta upp till Stockholm och anamma nya livsprojektet att göra pojkens liv till Hin Håles paradisö. Sufjan har sitt femtio album-projekt, jag har mitt Ronnie-projekt. Yin och yang.

Vad i hela friden gjorde jag i Falköping en fredagkväll kanske ni undrar? Jo, SJ tyckte tydligen att jag behövde det. Ni vet det där Stig-Helmer-företaget som är roten till allt ont här i Sverige.

Följande två ord uppenbarade sig med jämna mellanrum på tavlan som sa "Tåg mot Stockholm": Ny tid.

Gång på gång. Som ett hånleende mantra. Var tjugonde minut; ny tid.

Och där satt jag. Uppgiven och en smula förbannad. Men inte ensam. Till vänster om mig dreglade tjack-Conny, full som ett ägg och till höger juckade sjuttonåriga Fredda på sin flickvän medan alla i kompisgänget skrattade det berömda hockeyskrattet. Ihärdigt och outhärdligt - både juckandet och skrattet, alltså. Mitt emot mig satt ett äldre par och dryftade Melodifestivalens vara eller icke vara. Och i ungefär tjugo minuter satt en frapperande vacker kvinna snett framför mig. Hon tittade irriterat på klockan ungefär varannan minut medan jag iakttog henne. Dock aldrig på ett psykopatiskt, nervöst sätt utan bara på ett svenne-som-inte-vågar-gå-fram-sätt. Jag hoppades innerligt att hon väntade på samma tåg som mig, och att hon hade plats 70 i vagn 12. Men tjack-Connys kompis Ronny (inte Aftonbladet-Ronnie) skrämde bort henne när han sjunk ner jämte gudinnan för att inleda ett samtal om fontänorgasmer (jorå). Hon försvann imponerande kvickt, och jag såg henne aldrig igen. Förståeligt.

I dag tycker jag synd om dem - Conny, Fredda, Freddas hockeykompisar och Ronny. (Det äldre paret var däremot okej, och Freddas flickvän ville jag rädda från misären i pundarstaden.) Men då, i fredags kväll, när tåget var sisådär tre timmar sent, ville jag inget annat än att binda fast deras huvuden i isen på en curlingbana för att på så vis befästa en ganska effektiv gard. Bara för att sen, drömde jag vidare, hoppa in i motståndarlaget och ta i mitt allra hårdaste, släppa stenen i perfekt läge och snabbt skrika "SOOOP, SOOOOOOOOOP" så att saliven sprutar åt alla håll och kanter - som när Michael Nyqvist blir exalterad på film.

Nåja.

Tåget kom till slut. Och jag kom hem nollett istället för tjugotvå. Västeråskebab och påskmust, snabbkoll i VLT och sen sängen blev kvällens melodi. Förresten, där emellan upptäckte jag när jag satt på toan och sket fjärilar och blommor att Fibes, oh Fibes! spelade sex-sju kilometer bort. Happy. Veeeery happy.

Lördagen blev trevligare. Hittade gamla dagböcker från lågstadiet – allvarligt – när jag likt Führer lekte Gud och sorterade bort det jag ansåg vara skräp. Det borde finnas en lag som säger att ett husköp gäller i minst femton år. Man hittar så mycket roligt vid en flytt nämligen.

Men det var inte det enda som hände i lördags. Jag hann också med ett kalas, med, som alltid hos Kattis, fantastiskt fikabröd och senare på kvällen blev det några GTs och ett gäng öl på Sky Bar med två Linor, en storasyster med vän och en Jonas. Vad som hände sen behöver vi inte gå in på. Eller? Näe.

När jag åkte hem i söndags gjorde jag det i en buss. Det kändes tryggt. Till skillnad mot SJs service.