Den fula tallriken.

Jag har många tallrikar. De flesta är hela och fina (för att vara IKEA). Men det finns en som utmärker sig, en som jag till en början inte var särskilt nöjd med.

Den är kantstött. Och ful.

Egentligen borde jag inte bry mig. Det handlar - återigen - om IKEA-tallrikar, inte en samling välskötta Glasriket-rariteter. Jag kan snabbt och billigt ersätta den oestetiskt avvikande tallriken. Vilket jag också varit nära att göra. Flera gånger. Men jag har aldrig kommit till skott, och det är jag nöjd med i dag.

Jag och den kantstötta tallriken har nämligen inlett ett förhållande. Det här kan tyckas märkligt, men ni kan vara lugna. Jag har inte gått och blivit objectum-sexuell. Nej, det handlar om ett förhållande på strikt vänskapligt plan. Det är jag väldigt tydlig med.

Hur har det blivit så här då, att jag och tallriken blivit så bra vänner? För att göra en kort historia ännu kortare: Vid nästan varje måltid har den kantstötta tallriken - utan min avsikt - åkt fram. Det är nästan lite läskigt. Som om jag bara ägde kantstötta tallrikar (vilket jag för säkerhets skull kontrollerat - och det gör jag inte, detta är den enda).

Så på något egendomligt vis dras vi till varandra - den fula tallriken och jag.

Vår enorma dragningskraft verkar i det onåbara, utan varken mitt eller tallrikens medvetande. Därför finns det inte mycket att göra åt saken.

Vi hör ihop, och därmed basta.