Fenomenet hockeykillar.

(Det är måndag, och jag har bestämt mig för att vara lite fördomsfull. Och elak.)

I går höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag på Sportspegeln såg inslaget om Peter Forsbergs blixtvisit i Sverige. Anledningen: paret Peter-Michelle.

Jag ska försöka att inte vara allt för elak nu. Men, ärligt, hur bildskön är Peter? Tänk hakan. Tänk skägget. Och tänk håret. Det kunde varit bättre.

Tjejen hans spelar förvisso inte ishockey (tror jag), men utseendemässigt briljerar hon i helt andra divisioner. Där är Peter inte ens speaker. Där är han den där idioten på läktaren som bara inte kan hålla tyst, han som är arg och skriker konstant hur värdelös domaren är.

Självklart, Peter är säkert en helhyvens grabb, men det känns som att hans högar av klöver är mucho importante för Michelle. Typ en gigantisk morot.

Fast vad vet jag. Det är väl insidan som räknas.

Förresten är det lite lustigt det där med hockeykillar. På högstadiet och gymnasiet är det dem som får alla tjejerna efter sig; det spelar ingen roll hur pass mycket snus som rinner ur käften på dem och hur ofta de använder ordet fitta i sitt neandertalarspråk - tjejerna älskar dem ändå.

Men sen händer det grejer. Jag har gjort analysen att det handlar om en epidemi inom ishockeylagen. Farsoten är endast nådig mot alla med utseenden som Mats Sundin och, tidigare nämnda, Peter. Resten försvinner från sporten. För alltid.

Och nu har jag inte ens nämnt klädmodet inom hockeykretsar. Det tar för lång tid.