Brrr.

När jag tittar på termometern visar den endast någon minusgrad. Den ljuger. Den måste ljuga.

Jag kom precis in efter en promenad på ett par timmar. Kändes det som i alla fall. Men det var nog snarare en halv sådan. Det är vädrets fel, det lovar jag. Hela veckan har varit vidrig med bitande kyla och såna hemskheter. Kanske inte enligt siffror och så, men när känseln domnar bort behövs inte sånt tjafs. Och i dag var det banne mig för mycket. Min hemfärd var typ som en remake på Barnen från Frostmofjället.

Isiga och hårda vindar som fullständigt skiter i allt vad vänlighet och ömhet heter.

När jag precis började promenera – eller snarare skaka – hemåt fick jag en snilleblixt; heureka - jag går förbi ICA och betar av matlistan medan jag ändå är ute och tampas med fienden. Det lät som en bra idé då – kanske till och med nu när jag tänker efter – men den fick hemska konsekvenser.

Så jag bytte destination. Det var ändå ingen jätteomväg och jag var i stunden nöjd med mitt beslut.

Väl inne på ICA gick det snabbt. Allteftersom listan bockades av, blev varorna fler och fler. Till slut blev två påsar ett måste för att jag överhuvudtaget skulle få med mig varorna hem. Det här hade vanligtvis inte varit något problem, men just i dag, denna varma och gemytliga fredag, hade Petter glömt vantarna hemma (vilket jag inte tänkt på tidigare eftersom händerna legat och myst inne i fickorna på jackan). Förmodligen låg de där på hatthyllan och flinade retligt. Och som de gelikar vi är – jag och vantarna – började jag småle av mina hämndtankar som alla hade koppling till elementet eld.

Eld. Och vantar. Av tyg.

Men direkt när jag åter kom ut på gatan, efter att glatt ha utnyttjat min 25-kronorscheck, försvann leendet. Det är svårt att beskriva en isande tjugominutersvandring genom Sveriges Sibirien, förlåt Jerusalem. Och ännu svårare när en sån vandring görs vantlös.

Det är för omänskligt för denna blogg. Så jag hoppar det.

Sällan blir jag så lycklig av att se å:et i Åhléns som jag blev i dag. Hem! Värme! Te!

Jag kanske låter kinkig, men sen är jag inte från trakten heller. Kom ihåg det. För man härdas nog allt eftersom åren går. Så om, säg, tjugofem år, när jag stannar och hälsar på i stan, kommer jag glida omkring i t-shirt och vara allmänt macho, och alla inflyttade studenter kommer stirra av avund. Precis som jag gör i dag.

En vän i Göteborg hörde precis av sig. Han påstod att det var bra mycket värre med vädret där än här. Han ljuger.

Han måste ljuga.

(Jag fick åtminstone ett varmt välkomnande när jag kom innanför dörren; en rykande färsk Cap&Design och en tjock-tjock Bon.)