Mina skor.

Nu måste jag kort få ventilera mina tankar kring fenomenet drömmar. Sådana man har på natten, och inte på dagen, alltså. Kan drömmar kopplas ihop med att se in i framtiden? Normalt skulle jag skratta åt det löjliga påståendet. Men inte efter i natt.

För några månader sen köpte jag nya skor; ett par som bäst beskrivs som en fusion mellan ett par klassiska sneakers och ett par "finare" alternativ. Sådana man bär när man söker jobb, träffar hennes föräldrar och så vidare. De är snygga. Och förbannat hala. Sulan är ungefär lika slät som en barnrumpa. Minst.

Ni förstår nog att jag fått vila skorna under snöperioden. Det är livsfarligt med isfläckarna. En dag kunde jag dock inte hålla mig, vilket kvickt resulterade i en gedigen vurpa och en spricka i vår - min och skornas - vänskap. Men det är glömt nu.

Okej. Det var lite bakgrundsfakta det. Åter till nuet.

Senaste veckan har jag - lite försiktigt - haft nypremiär med skorna (utan röda mattor, champagne och vimmelfotografer). Det har gått prima. Plusgraderna gillar skorna, skorna gillar isfria gator och någonstans i mitten står jag och bara gillar läget, som Ledin skulle sagt.

I natt drömde jag om skorna. Och om plusgraderna som uppenbarligen försvunnit och blivit till minusgrader i stället. I drömmen stod jag i en backe utanför ett stort hus. Det var mörkt ute. Inga människor syntes till, åtminstone utomhus. Inne i huset var det däremot fullt av ljus, vänner och värme.

Huset var mitt mål. Min slutdestination. Jag kände det i hela kroppen - i drömmen alltså. Mina vänner, vänta, jag är på väg! Men jag kom ingenstans. Mina rörelser påminde om Bambi, fast med två ben. Jag försökte och försökte. Men ingenting hände.

Backen - som inte alls var särskilt brant - var helt enkelt för hal för mig och mina skor. Gång på gång halkade jag, och gång på gång skrek jag ut min frustration över skornas friktionsfria förmåga.

Men vad har det här med Saida att göra? Jo. I morse när jag vaknade var det minusgrader ute. I samma stund som jag noterade temperaturen påmindes jag om drömmen och debaclet med skorna.

Jag vågade inte chansa, utan drog fram mina greppvänliga skinnconverse och lämnade lägenheten.

Lite bitter, mycket konfunderad.