Ingenting att bry sig om?

Jag är en dålig människa; sittandes i soffan, lutandes mot lillasystern som sover, marabouchokladen på bordet och slutscenen i Notting Hill på kanal tre rullandes kommer jag på mig själv med världens största leende. Ett sånt patetiskt förutsägbart slut ska man bara inte le åt.

Det finns liksom bara två alternativ: Antingen älskar du såna där filmer (nåja, Spike är en rolig rollfigur men så mycket mer är det inte) eller så tycker du dom är... mindre bra. Jag trodde jag tillhörde den senare gruppen, men nu är jag plötsligt osäker. Funderar starkt på att genast kolla igenom You've Got Mail för att få ett definitivt svar. En fullständig dom. Om det visar sig att jag är sucker för filmgenren jag föraktat under hela min tid som filmintresserad är jag bränd.

Det riktigt jobbiga är att om så är fallet, kanske detta bara är början? Tänk om slutscenen i Notting Hill på kanal tre, den 30:e oktober på Vattengränd 7, är början på mitt nya, riktiga, jag? Den Petter som liksom så länge velat ploppa upp ur jorden, men, på grund av flera orsaker, inte haft orken att göra det. Vem vet, kanske fäller jag en tår åt en Celine Dion-låt i morgon? Kanske börjar jag hyperventilera åt en reklamaffisch som säger att Jimmy Janssons nya album snart finns att köpa i min närmaste skivbutik?

Jag är rädd. Måste lugna ner mig lite; Sigur Rós - Vaka (untitled 1).