Pinsamt värre.

Vi hade en intressant och rolig föreläsning idag där vi lite snabbt kom in på det här med att man tycker det är pinsamt om man drar i en dörr man ska passera när man i själva verket egentligen ska trycka för att dörren ska öppna sig, och nu står en hel busshållplats med människor och har roligt åt situtationen. Givetvis står inte alla människor och tycker det är roligt, förmodligen tänker de inte ens på ditt klavertramp men det enda du har i huvudet är "usch, tänk om någon såg mig?". En annan situation är när du är ute och går på stan en lördagförmiddag, med mycket folk i rörelse, och kommer på att du glömt, säg, plånboken hemma. Du måste göra en 180-graders vändning i folkvimmlet och hur märkligt är inte det?! "Dom måste tro att jag är dum i huvudet om jag plötsligt vänder mig om nu...", liksom.

Ni förstår nog känslan jag försöker beskriva.

Garanterat har nästan alla människor kommit i liknande situationer någon gång under sitt liv. Själv händer det, om inte dagligen, relativt ofta. Och det är här min värdelösa mobil kommer till perfekt användning: Vi kan ta den där vårdagen för ett halvår sen ungefär som exempel. Jag skulle en sväng till Stockholm för att lyssna på Love Olzon (visst är hans hemsidag fin föresten? härliga nittiotal) med en vän. Självklart fick hon förhinder, vilket kastade mig in i en pinsam situation bara det (för svensk som man är har man en spärr som säger att man är mobbad eller allmänt konstig om man går på en konsert, tar en öl eller fika alldeles själv). Okej, jag letar upp fiket på söder där spelningen ska äga rum. Nu kommer det riktig jobbiga: Det är massa människor på kaféet och jag ser ingen scen. Eftersom jag är själv skulle det se, minst sagt, märkligt ut om jag gick in på det fullsatta fiket, vilsen letandes efter scenen. ALLA skulle ju verkligen tro något i stil med: "Vad är det där för mobbad bonde från småstan som kommer hit alldeles själv?!". (Nu kanske den där beskrivningen inte är helt fel på mig, men det hör inte riktigt hit tycker jag). Så vad gör jag?! Jo, jag drar fram min räddare i nöden, min mobil, och slår numret till lillesyrran. Det finns förövrigt två vägar man kan ta här. Antingen gör man som jag gjorde i just den här situationen; ringer till en riktig, levande, person eller så låtsas man helt enkelt att man ringt upp en vän (enormt viktigt att man slår på ljudlös om man väljer det senare alternativet, för om man inte gör det och det ringer när man låtsas "prata" med sin vän är man bränd för alltid i staden. då kan du lika gärna dra på en gång). Men i mitt fall har jag alltså slagit numret till lillasystern min, varpå hon svarar och jag berättar läget när jag står utanför fiket (viktigt det där med, annars kanske någon hör dig när du förklarar vilket jobbigt läge du är i - pinsamt). I alla fall, vips så är du inte konstig längre eftersom du har din mobil att prata i när du kliver in på fiket och, till exempel, låtsas leta efter kompisen du pratar med. I mitt fall låtsades jag att jag allmänt pratade med en vän och medan jag gjorde detta fick jag klart för mig att fiket hade en bottenvåning där spelningen skulle äga rum. Mission completed.

Nu är jag säkert löjligt skum i såna här situationer, men du känner kanske igen dig lite grann i alla fall? Jag försöker ständigt träna bort de där känslorna och det går framåt. Men segt.

Ni får gärna kommentera och berätta lite egna pinsamma eller jobbiga situationer ni kommit i. Jag finner det väldigt humoristiskt (speciellt när jag själv inte är inblandad) och det är därför jag skrivit i min blogg om det här istället för att läsa kursböckerna, som jag verkligen skulle behöva.

Ikväll ska jag se Damien Jurado på Bongo. Det kommer, med största sannolikhet, bli riktigt, riktigt bra. Och du, jag har sällskap av ett gäng vänner så du behöver inte göra dig besväret att ta dig dit för att "sätta dit" mig.

På återseende.