Ingenting att bry sig om?

Jag är en dålig människa; sittandes i soffan, lutandes mot lillasystern som sover, marabouchokladen på bordet och slutscenen i Notting Hill på kanal tre rullandes kommer jag på mig själv med världens största leende. Ett sånt patetiskt förutsägbart slut ska man bara inte le åt.

Det finns liksom bara två alternativ: Antingen älskar du såna där filmer (nåja, Spike är en rolig rollfigur men så mycket mer är det inte) eller så tycker du dom är... mindre bra. Jag trodde jag tillhörde den senare gruppen, men nu är jag plötsligt osäker. Funderar starkt på att genast kolla igenom You've Got Mail för att få ett definitivt svar. En fullständig dom. Om det visar sig att jag är sucker för filmgenren jag föraktat under hela min tid som filmintresserad är jag bränd.

Det riktigt jobbiga är att om så är fallet, kanske detta bara är början? Tänk om slutscenen i Notting Hill på kanal tre, den 30:e oktober på Vattengränd 7, är början på mitt nya, riktiga, jag? Den Petter som liksom så länge velat ploppa upp ur jorden, men, på grund av flera orsaker, inte haft orken att göra det. Vem vet, kanske fäller jag en tår åt en Celine Dion-låt i morgon? Kanske börjar jag hyperventilera åt en reklamaffisch som säger att Jimmy Janssons nya album snart finns att köpa i min närmaste skivbutik?

Jag är rädd. Måste lugna ner mig lite; Sigur Rós - Vaka (untitled 1).

Treehouse

Nu känns allt sådär riktigt bra som det bara gör mest sällan; kursen är slut vilket är lika med ledig helg från skolan, lillesyrran kommer hit imorgon och stannar tills måndag, I'm from Barcelona växer och växer (Treehouse är smått fantastisk), Oasis spelning i Köpenhamn var verkligen bra (nu när man fått lite distans till den) och jag kan imorgon sova tills jag inte vill sova längre. Eller vänta, tvätten var det ja. Okej, jag kan sova till en elva i alla fall och det kommer jag, garanterat, klara av alldeles utmärkt även fast jag inte har en Hästenssäng att tillgå. Grupparbetet har nämligen tagit all dag- och nattetid senaste dagarna. Men vi har haft det så extremt roligt stundtals, så det har klart varit värt det. Presentationen idag var även den extremt rolig att göra - att få in Darin, Dr Alban, Bamse, julskinka och köttbullar, Wacko Jacko, I'm From Barcelona, Sonic The Hedgehog, Gudrun Schyman mm i en presentation om handdatorer för en restaurangs servitriser är bara det humor och kärlek på hög nivå. I fuckin' love it.

Visste ni att det finns en kvinna i Sverige som har Björn som tilltalsnamn? Fyra män heter å andra sidan Annika. Varför följa strömmen...

Kvällens låt: Sigur Rós - Hjartao Hamast (Bamm Bamm Bamm)
Mindre än en vecka kvar nu. Kan knappt förstå att det är sant.


Kvällens Rocky-strip:

Köpenhamn

Så var man hemma efter en fantastisk helg i Köpenhamn - en helg som innehöll det mesta.
Började med tidigt tåg, fredag morgon. Det var så trevligt som det kan vara på tåg - något
man gärna slipper alltså. Men efter kanske tre timmar ungefär var vi (Micke, Robban, Jonas
och jag) framme i Tuborgland. Vandrarhemmet var över förväntan och redan där sattes liksom
gränsen för hela helgen kändes det som. För det som komma skall var riktigt, riktigt bra.

Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om hela helgen, men det skulle bli för mycket
av det goda så att säga, så jag skriver lite kort om en del av trevligheterna.

- Spelningen! Visst, jag erkänner; jag lyssnar inte lika mycket på Oasis längre som förut.
Finns så mycket annan bra musik att upptäcka. Men när man står genomblöt av svett och öl
(folk kastade) och hör Champagne Supernova, då finns det liksom inga tvivel. Just då, och
under resten av spelningen för den delen med, är Oasis världens bästa band. Det är svårt
att beskriva med ord hur stämningen var - man behövde helt enkelt vara där för att förstå.
Spelningen får 5 adamsäpplen av 5 möjliga. Lätt.

- Lördagen. Pölse och Tuborg till frukost - kan det bli bättre? Skulle inte tro det. Efter
lite kikande i olika butiker: Kaffe och wienerbröd. Sen drog Jonas och jag på liten
vandring i utkanten av City (medan Micke och Robban fortsatte jakten på den perfekta
Hummel-tröjan). Det härliga med Danmark är att man kan gå omkring med en Tuborg i handen utan att folk kollar på en som om man är dum i huvudet eller något, och detta tog vi så klart
konstant vara på. På kvällen blev det käk på KFC följt av några lugna timmar på rummet varpå
vi fick den briljanta idén att glida ut i Köpenhamns nattliv med fantastiska backslicks.
Robbans var riktigt grym, likaså Jonas och min egen var nog helt okej. Efter frisyrfixandet drog vi på överklassblicken (hakan alltid uppåt mot himlen) och begav oss ut. Ärligt talat så kände
jag mig lite obekväm i min nya stil, men den funkade bättre än mitt vanliga jag. Kanske. Den
kvällen stötte vi i alla fall på Burger Kings skönaste medarbetare. Säger bara "and i'm going
meeega", "suckpape", "kraam" - stämningen och humorn var på topp!


Kortisar:

- Danska är sanslöst svårt att förstå.
- Köpenhamnsborna följde slaviskt "röd gubbe" vid övergångsställen. Vi bröt, stressade svenskar som vi är, trenden.
- Varför ha så onödigt mycket valörer i mynt?! Danskar...
- Brandalarm kl. 06.00 dagen efter en krävande spelning är inte något man önskar sig precis, men vad ska man göra...
- Visdoms Bögerne... (alltid lika roligt)
- Robban på tåget hem. Det räcker så.

Finns mycket mer att berätta, men jag tänkte sova några timmar nu innan grupparbetet imorn bitti. Bjuder till sist på ett par bilder från fredagen.

Veckans Rocky-strip!

Tryck här för veckans strip!

I min iPod just nu:

The Radio Dept. - Bad Reputation
The Legends - He Knows the Sun
Jettie - At the Cross
Sigur Rós - Agaetis Byrjun
Mojave 3 - Mercy

Boo.com - en reflektion

Spendera 135 miljoner dollar på 15 månader – en svindlande tanke som tre unga svenska människor verkade ha gett sig sjutton på att klara av. Och de lyckades.

Boo.com handlar om Ernsts, Kajsas och Patriks dotcom-företag ”boo.com” – från brainstormingen på det lilla kaféet i Stockholm år 1998 till sista festen i London 2000. Historien känns både absurd, komisk och tragisk och då tänker jag speciellt på Kajsas och Ernsts handlingar. När Patrik lade fram under en flygresa att han tyckte företaget hade på tok för dålig koll på den ekonomiska biten och att han absolut ville ha ändring på det fick han till svar från Kajsa ”Det här bolaget ska inte drunkna i en massa administration. Boo.com är ett designlett företag!”. Om man leder ett företag med sådana här naiva åsikter säger det sig självt att det slutar illa.

Att investerare satsade ofantliga summor i ett företag (och bransch) som var väldigt osäkert och oplanerat kan te sig tämligen märkligt. Men tänk dig själv; du har möjlighet att tjäna stora pengar på väldigt kort tid - om du ska vara med från starten på den nya revolutionen så är det nu du har din chans. Klart du tar den.

Självklart var deras hippa och ostrukturerade stil förödande för företaget på alla sätt och vis. Man har verkligen svårt att förstå hur de tänkte i vissa lägen, men samtidigt är det klart imponerande att de fick med sig så pass välkända investerare på deras idé. Självklart gjorde den rådande tiden sitt, men de måste ändå ha varit väldigt övertygande.

Internet gav chansen att tjäna pengar på nästan vilken idé som helst – bara det hade just någonting med Internet att göra. Frågan är nu när nästa liknande tillfälle kommer och då gäller det att vara steget före alla andra.

Fruktansvärt - sånt här gör mig riktigt förbannad!

Har egentligen inte tid att skriva i bloggen i dessa läs- och återinsparktider, men jag kan bara inte låta bli. Läste nyss en artikel i Expressen som fick mig verkligen att må illa. Barn är verkligen sanslöst elaka mot varandra. Bara högstadiet tycker jag kan beskrivas som en sjukt hård värld där det gäller att passa in och följa med strömmen. Om du sticker ut får du skit på en gång. Du får inte vara för "bra", då blir du mobbad för det, och du får inte vara för "dålig" för då blir du mobbad för det. Rena rama utstuderade tortyren är vad det är.

Mobbningen av Måns Jenninger finns dokumenterad på ett kusligt sätt av de två skolorna där han gick, Almekärrsskolan och Torpskolan i Lerum
utanför Göteborg. Nästan 100 sidor fulltecknade med beskrivningar hur den verbala och fysiska misshandeln gick till.

Ja, vad ska man säga? 100 sidor?! Sjukt att inte skolan gör mer. Skyfla bort mobbarna - det är knappast offret som ska få flytta på sig hela tiden.

Jag har själv varit den som mobbar och även, såklart, den som blivit mobbad. Därför är jag tacksam till att jag ej längre kommer hamna i liknande situation (visst kommer jag hamna i andra mobbningssituationer i mitt vuxna liv, men just den här typen slipper jag förhoppningsvis). Nu bävar jag istället för hur mina egna barn (om det blir några) i framtiden kommer tackla skolgången. Hemsk värld kan det vara...

Att adoptera en 30-åring...

I en av mina pauser från boo.com-läsandet slösurfade jag runt på nätet och hittade en artikel från Expressen i somras som jag minns med... "ska man skratta eller gråta"-feelings. Artikeln handlar om "Club Goa"-Nalle som adopterat (eller ja, är på god väg i alla fall) en 30-årig, indisk, man. Okej, jag erkänner att jag inte är jättehemma i ämnet adoption men visst låter det märkligt, för att inte säga komiskt, att Nalle, snart pensionär, adopterar en 30-årig indier. För mig känns den här händelsen som ett manus från en Killinggänget-sketch.

Kort paus, dax för mer bokläsande...

Nille Perned, klapp klapp klapp!

Läste idag på Kents hemsida att de släpper en ny ep den 2:a November. Det kommer, givetvis, vara bra låtar på ep:n, dock känner jag inte direkt någon extas inför datumet (Radio Depts släpp i vinter känns tusen gånger intressantare). Men ep:n, som ska heta The Hjärta & Smärta EP, produceras av Nille Perned (han var med och producerade bandets två första skivor), vilket får mig att hoppas på något extra ändå. Tänk om man får höra en ny Ingenting Någonsin?! Kan bli intressant.

Igår var jag på fest hos Jonas. Det var roligt - istället för krogen slutade det med introtävlingar. Underbart. Han fick en Arcade Fire skiva (första, dock nysläpp men bättre än inget i guess). Tror han gillar den.

Blivit lite annat shoppande också. Ett par läderconverse (åt Lina som beställt skönheterna), en kofta och något mer tråkigt (för er att läsa om alltså).

Det är rätt skönt att vara hemma. I alla fall rent matmässigt. Men nu ska jag nog göra något vettigt. Kanske käka vindruvor och kolla på kanal fem. Intressant va?

Mycket just nu.

Är lite småstressad. Ska hem till Västerås i helgen för att fira Jonas som fyller år m.m. Tåget går om ett par timmar och innan dess ska jag hunnit tvätta, städa, laga mat, äta mat, packa, köpa bok, dra över låtar till iPoden och säkert något mer jag inte kommer på just nu. En del grejer alltså, men likt förbannat sitter man här och kan dels inte bestämma sig för vilken låt man ska lyssna på och dels inte avgöra vilken rockystripp som jag ska ha som Veckans Rocky-strip, ett återkommande inslag här på bloggen min (är det tänkt i alla fall).

Satt uppe till fyra i skolan i morse. En liten skoluppgift med webkamera där man skulle... MEN! Jag kan verkligen inte strukturera upp mina få timmar jag har kvar innan avfärd. Får berätta mer sen när jag har tid.

Veckans Rocky-strip:

Blogger.com krånglar järnet (som vanligt), får länka till bilden så länge.

(oj, nu fick jag sån där "och som vanligt är det inte personen i filmen som har skrivit brevet"-känsla. härliga tider.)

trevlig helg!

Livet är en fest (?)

Okej, det var inte oväntat. Alla visste, jag visste, men det känns ändå rätt surt nu när det är fakta. VSK åker ur Superettan och får därmed slåss mot andra lokala lag som VIK m.fl. Jippie. Men jag är inte ett dugg förvånad. Om man som styrelse byter tränare varannan månad och därtill gör den ena idiotiska grejen efter den andra hör man hemma i gärsgårdserien. Sen att jag själv lade skorna på hyllan för x antal år sen har nog en hel del med degraderingen att göra. Allvarligt.

Men nej, jag är inte bitter. Inte bitter alls.

Jag var faktiskt och såg Dolorean samt Damien Jurado igår kväll. Det var verkligen fint. Dolorean överraskade och visade sig vara väldans goa. Jurado var även han väldigt rolig att se. Bäst under hans konsert var nog småsvängiga Honey Baby och den avslutande, alltid lika fantastiska, Ohio. Trist för er som missa denna fina kväll på Bongo. Hade hoppats att några bilder skulle cirkulera på nätet vid det här laget, men det verkar segt med det. Återkommer givetvis med den biten om det blir tillfälle för det.

Idag fyller min goda vän Jonas 23 fantastiska år - ett stort GRATTIS! Och det bästa av allt är att jag kan vara med på födelsedagsfesten på lördag kväll (i Västerås). Kommer bli precis hur roligt som helst.

Har förövrigt pluggat en hel del idag. Kommer bli mer av den grejen även i morgon. Visst är jag duktig? Hann även med att smaka av Mackmakeriets skagenbaguett - mucho bien!

Just ja, råkade kläcka ur mig en liten grej om The Radio Dept. vs. Kent, men jag sparar på det klassiska uttalandet ett tag. Det kommer släppas här på bloggen när jag känner mig mogen för det.

Nu ska jag fixa en skiva åt en klasskompis och sen... sova? Tja, varför inte. God natt.

Nattens låt: Sigur Rós - Svefn-G-Englar.

På begäran: Listor

Trycket från allmänheten har varit enormt de senaste dagarna, så här kommer, på begäran från Er, Petters listor (som, kanske ska tilläggas, ändras lite då och då, speciellt skivlistan):


Tre skivor:
1. "Definitely Maybe", Oasis. Debutplattan med de brittiska brorsorna Gallagher fullkomligt skriker ung, hungrig rock'n'roll. Fantastisk på alla sätt och vis.
2. "Lesser Matters", The Radio Dept. Förmodligen den bästa popskivan som gjorts i Sverige (världen?) och om du vill ha mer finns två ep:s med minst lika bra låtar. Say no more.
3. "Isola", Kent. Kent med Depeche Mode-feelings. Skört och förbannat vackert - lyssna bara på OWC till exempel.

Tre böcker:
1. "Illusionernas bok", Paul Auster. Fantastisk bok om två män från olika tidsperioderunder 1900-talet. Mystik blandat med sorg och hopp.
2. "Rocky 1", Martin Kellerman. Samtidsskildring när den är som bäst. Börja med volym 1.
3. "Bröderna Lejonhjärta", Astrid Lindgren. Ses i Nangijala!

Tre filmer:
1. "Amelie från Montmarte", Jean-Pierre Jeunet. En fransk film som man bara kan älska. Detaljrik och alldeles underbar.
2. "Gudfadern I", Francis Ford Coppola. Behöver knappast skriva så mycket om den här filmen. Uppföljaren är minst lika bra.
3. "En kärlekshistoria", Roy Andersson. Roys Anderssons debutfilm om ung kärlek. Manuset, klippningen, stämningen - ett mästerverk.


Som sagt; listorna är aldrig, och kommer aldrig vara, permanenta.

Ett senare inlägg berättar lite om måndagskvällen (som var fin). Nu ska jag äta.

Pinsamt värre.

Vi hade en intressant och rolig föreläsning idag där vi lite snabbt kom in på det här med att man tycker det är pinsamt om man drar i en dörr man ska passera när man i själva verket egentligen ska trycka för att dörren ska öppna sig, och nu står en hel busshållplats med människor och har roligt åt situtationen. Givetvis står inte alla människor och tycker det är roligt, förmodligen tänker de inte ens på ditt klavertramp men det enda du har i huvudet är "usch, tänk om någon såg mig?". En annan situation är när du är ute och går på stan en lördagförmiddag, med mycket folk i rörelse, och kommer på att du glömt, säg, plånboken hemma. Du måste göra en 180-graders vändning i folkvimmlet och hur märkligt är inte det?! "Dom måste tro att jag är dum i huvudet om jag plötsligt vänder mig om nu...", liksom.

Ni förstår nog känslan jag försöker beskriva.

Garanterat har nästan alla människor kommit i liknande situationer någon gång under sitt liv. Själv händer det, om inte dagligen, relativt ofta. Och det är här min värdelösa mobil kommer till perfekt användning: Vi kan ta den där vårdagen för ett halvår sen ungefär som exempel. Jag skulle en sväng till Stockholm för att lyssna på Love Olzon (visst är hans hemsidag fin föresten? härliga nittiotal) med en vän. Självklart fick hon förhinder, vilket kastade mig in i en pinsam situation bara det (för svensk som man är har man en spärr som säger att man är mobbad eller allmänt konstig om man går på en konsert, tar en öl eller fika alldeles själv). Okej, jag letar upp fiket på söder där spelningen ska äga rum. Nu kommer det riktig jobbiga: Det är massa människor på kaféet och jag ser ingen scen. Eftersom jag är själv skulle det se, minst sagt, märkligt ut om jag gick in på det fullsatta fiket, vilsen letandes efter scenen. ALLA skulle ju verkligen tro något i stil med: "Vad är det där för mobbad bonde från småstan som kommer hit alldeles själv?!". (Nu kanske den där beskrivningen inte är helt fel på mig, men det hör inte riktigt hit tycker jag). Så vad gör jag?! Jo, jag drar fram min räddare i nöden, min mobil, och slår numret till lillesyrran. Det finns förövrigt två vägar man kan ta här. Antingen gör man som jag gjorde i just den här situationen; ringer till en riktig, levande, person eller så låtsas man helt enkelt att man ringt upp en vän (enormt viktigt att man slår på ljudlös om man väljer det senare alternativet, för om man inte gör det och det ringer när man låtsas "prata" med sin vän är man bränd för alltid i staden. då kan du lika gärna dra på en gång). Men i mitt fall har jag alltså slagit numret till lillasystern min, varpå hon svarar och jag berättar läget när jag står utanför fiket (viktigt det där med, annars kanske någon hör dig när du förklarar vilket jobbigt läge du är i - pinsamt). I alla fall, vips så är du inte konstig längre eftersom du har din mobil att prata i när du kliver in på fiket och, till exempel, låtsas leta efter kompisen du pratar med. I mitt fall låtsades jag att jag allmänt pratade med en vän och medan jag gjorde detta fick jag klart för mig att fiket hade en bottenvåning där spelningen skulle äga rum. Mission completed.

Nu är jag säkert löjligt skum i såna här situationer, men du känner kanske igen dig lite grann i alla fall? Jag försöker ständigt träna bort de där känslorna och det går framåt. Men segt.

Ni får gärna kommentera och berätta lite egna pinsamma eller jobbiga situationer ni kommit i. Jag finner det väldigt humoristiskt (speciellt när jag själv inte är inblandad) och det är därför jag skrivit i min blogg om det här istället för att läsa kursböckerna, som jag verkligen skulle behöva.

Ikväll ska jag se Damien Jurado på Bongo. Det kommer, med största sannolikhet, bli riktigt, riktigt bra. Och du, jag har sällskap av ett gäng vänner så du behöver inte göra dig besväret att ta dig dit för att "sätta dit" mig.

På återseende.

Ride - Seagull

Now it's your turn to see me rise,
You burned your wings, now watch me fly,
Above your head.
Looking down I see you far below,
Looking up you see my spirit glow.

Vilken låt. Vilket band.

Sorry Barcelona...

Jag har gjort en liten missbedömning (jag var lite väl hård när jag droppa Smash Mouth-referenserna): I'm From Barcelona, Jönköpings mest hypade band för tillfället (trea på Virtanens innelista), är ju rätt trevliga ändå. Kika in på deras hemsida och tanka genast hem We're From Barcelona. Svängigt värre! Lite synd att man missar deras spelning innan Laleh (Oasis i Köpenhamn samma kväll), men man får ta igen det vid ett anna tillfälle helt enkelt.

Angående Virtanens lista: v-ringstshirt-mypys-martin (martin björk alltså) etta på utelistan - tack Gud!

Annars händer inte sådär jättemycket. Handlade väldans massa mat igår. Sen fastna jag i ett litet Bad Cash Quartet-träsk och fick flashback, på flashback från gymnasietiden. Ack så underbara minnen men samtidigt jobbigt... på något sätt.

Min klasskompis Jocke skrev ett inlägg i sin blogg som fått en del kommentarer, kika in dem här och skriv ett eget vettja! Åsikter är alltid intressanta.

Na-na-na-na-na...