Dubbelkalas och en usel deal

Det är nyårsafton.

Jag sitter i min randiga sjuttiotalsfiltkostym (med tillhörande väst) och myser. Den är sanslöst varm.

Snart är det dags. Snart är timmen slagen. Snart firar jag.

Sjuttiofemårskalas.

Min mormor fyller nämligen år.

Senare i kväll blir det ytterligare firande; nya året. Tror dock att jag inte vågar ha filtkostymen då. Den sticker nog för mycket i ögonen på vissa. Och det vill jag ju inte. Det är bara nyårsafton en gång per år...


Nu ska jag avsluta 2006 års bloggande med att berätta om årets mest komiska nätauktion. Det är min far som står för den.

För herrans massor med år sen fick han, min pappa, en rak altsaxofon (musikinstrument, alltså) i födelsedagspresent. Saxen hade en speciell patina, det kan jag inte förneka, men den var dessvärre knappt spelbar.

Så. I lika många herrans år stod den och dammade i ett hörn. Tills den dag då den auktionerades bort på den svenska nätauktionssajten blocket.se. Köparen var en amerikan. Som var bosatt i Japan. Bara det är ju jätteroligt. Men det slutar inte där.

Pappa fick runt 5000 kronor för den, vilket då kändes kanon eftersom alla andra bud låg runt 1500-2000 kronor. Men - i dag känns affären inte lika god längre.

Varför? Kika själva här.

Till er som inte orkar kolla kan jag sammanfatta diskussionstråden på saxforumet:

En kille från Sverige skriver och frågar (han har sett blocketannonsen, och länkar även till den) om det verkligen är en rak altsax. Han har aldrig sett en liknande tidigare. Amerikanjapanen (han som till slut köpte saxen) svarar då - det här är efter avslutad affär - och skriver att det stämmer, och att han har den i sitt hem.

Sen skriver han ytterligare ett inlägg där han förklarar att han fått svar från högsta chefen för själva märket på saxen (Rampone); de är alltså fortfarande en producent av saxofoner. Chefen berättar att det är en extremt ovanlig sax, att den gjordes 1928 med mera. Han vill även köpa saxen av amerikanjapanen.

Då kommer en tredje forumskribent in i diskussionen. Han säger till amerikanjapanen att han bör kräva minst 20 000 dollar för den, om han nu tänker sälja. Typ 150 000 kronor alltså.

5000 < 150 000. Det har jag fått lära mig i skolan.

Nåja, saxnörden blev i alla fall riktigt glad hoppas jag.


Gott nytt år på er!

Någon som känner igen sig?

Ser du förlorarna? - ett utdrag ur "Erik och Sigge"

Fortsätter med att lufta lite gamla grejer. Den här gången blir det ett utdrag ur en fiktiv historia ("Erik och Sigge") jag skrev under ... gymnasietiden, tror jag.


Erik tittade upp mot honom. De båda hade så mycket att säga, men deras känslor var starka nog att påverka dem åt det andra hållet. Andetagen var långsamma och avvaktande, nästan högtidliga.
"Ser du förlorarna?", viskade plötsligt Sigge.
"Nej, borde jag det?", svarade Erik medan han snabbt släppte blicken från sin vän för att se bort mot bilvägen.
"Det är vi, du och jag Erik", ett ljud från en bil bröt den påtagligt spända tystnaden, "det är vi som är vinnarnas ständiga offer."
"Jag tror dig inte." Erik ville inte höra på. Han visste ju redan hur Sigge tänkte. Det var inget nytt, och inte sant heller för den delen. Blir det aldrig bättre än så här? Är det allt livet har att erbjuda? Ju mer Erik funderade, desto större blev ilskan. Sigge hade inte förändrats ett dugg sedan förra gången. Men det var inget Erik hade trott ändå.
"Varför håller du på så här?", Erik suckade och tog upp några stenar från vägen. "Va?"
"Vad menar du?"
"Du vet vad jag menar, och jag undrar precis som alltid; varför?" Billjudet kom närmare och närmare. Sigge hörde att det var en äldre Volvo. Han var bra på sånt, gamla bilar och så.
"Kommer dom för att hämta mig nu?", frågade han.
"Ja. Som alla andra gånger när du kommit hit."
"Jag förstår. Men varför?"
"Därför att du är som du är Sigge, och det vet du", Erik kunde nu se bilen som den här gången var mörkblå till färgen.
"Därför att jag är so...", började Sigge upprepa när Erik tvärt avbröt honom.
"Har du tatuerat dig?"
"Ja, fint va?"
"Men ... hur", Erik var så konfunderad att han nästan stammade, "vem gjorde skiten?"
"Hörru, jag råkar gilla den. Och det var Ola som hjälpte mig, så klart."
"Ola! Du skämtar? Har du fortfarande tillåtelse att träffa den där idioten?"
"Klart jag har. Varför skulle jag inte ha det?" Nu var billjudet alldeles bakom dem och Sigge vände sig om för att kika efter vem det var som kom i Volvon.

Rock'n'roll-pappan

Min far har The Hives på sin iPod. Och Oasisbootlegs med dålig ljudupptagning. Och obskyr japansk musik med titlar som ingen kan uttala.

Han är cool. Han är rock'n'roll och pop'n'soul.

Jag har lärt honom.

Shit vad retro

Jag fann en helhärlig gammal digital vän i dag.

Vi hoppar ett gäng år tillbaka; hösten 2003 för att vara mer precis.

Jag ligger hemma och är dundersjuk. Det är inte enligt planerna. Men ljusare tider var på intåg. Och i samma takt som körtelfebersymptomen försvann, närmade sig den uppskjutna folkabussresan. Under tiden fick vi nöja oss med att längta, och det gjordes med hjälp av de här pojkarna:

VW-RESAN

2003 års webbsida, om jag minns rätt ;)


Och ja, vi kom till slut iväg på vår egen VW-resa.

Fredagkvällen för alla...

... Svennebananer (manliga):

1. Kommer hem från jobbet
2. Sätter på Rix Fm, alternativt en Iron Maiden-skiva, och hoppar sen in i duschen
3. Snackar på msn och bestämmer kvällens hållplatser
4. Tar bussen hem till bira-bira-bira-bärs-bärs-bärs-polaren
5. Lyssnar på Björn Rosenström och dricker billig bolagetbärs
6. Tar sig ner mot krogen
7. Ställer sig i kön och börjar direkt flörta med allt och alla
8. Ölburken, som fått hänga med från förfesten, är nu schlut
9. Betalar inträde, hänger in jackan och snubblar vidare till baren
10. Beställer en stor stark
11. Varvar dans till schlagerhits med "seriösa" snack med polarna
12. Och lite fulraggande
13. Går till McDonald's för fyllekäk
14. Flörtar med tjejen i kassan
15. Käkar mat - på ett mindre tilltalande sätt
16. Tar sig hemåt - själv
17. Eller med ful/snabbragg
18. Somnar med strumporna på och en trevlig hinna över tänderna

(Alternativt slutar kvällen redan efter punkt fem, och att man därefter vaknar upp runt sextiden med en nerklottrad balle på pannan.)

... Indienördar (kvinnliga/manliga):

1. Kommer hem från jobbet
2. Sätter på Morrissey, alternativt Hellström/Broder Daniel/Honey Is Cool, och hoppar sen in i sminklådan
3. Snackar på msn och bestämmer kvällens musik
4. Tar cykeln till förfesten
5. Lyssnar på kvällens valda musik, som nu fått inslag av jätteironiska låtval som till exempel Boten Anna, och dricker billig bolaget- eller ICA-öl/tetravin/äckliga, starka "drinkar"
6. Ramlar ner mot krogen
7. Ställer sig i kön och börjar direkt diskutera senaste Cheap Monday-jeansen med närmaste granne
8. Ölburken, som visst hängt med i jackan ända sen förra festen, tar slut
9. Betalar inträde (oftast), hänger in det tomma gitarrfodralet och snubblar vidare till baren
10. Beställer öl på flaska
11. Varvar dans till indiehits med "seriösa" snack om kultur, politik och kärlek med polarna
12. Och lite fulraggande
13. Går först till McDonald's, men ångrar sig och drar i stället vidare hem till någon för fyllekäk
14. Kollar in dennes skivsamling
15. Diskuterar den senaste Sofia Coppola-filmen
16. Tar sig hemåt - i klunga
17. Med sitt ful/snabbragg - eller utan, det spelar ingen roll
18. Somnar in till ett av sina lugna blandband

(Alternativt slutar kvällen redan efter punkt ett, då man inte känner för något alls och det "ju ändå går Musikbyrån på tv i kväll".)

Som sig bör

Jag har efter många veckors velande äntligen köpt en jacka. Och så vet jag fortfarande inte vad jag ska göra på nyårsafton.

Allt är precis som vanligt, med andra ord.

I morgon årets sista "årets".

Årslistan: Årets (populär)kulturkonsumtion

2006 var ett år där min konsumtion av populärkultur kan betraktas som relativt fattig. Många tentor och uppsatsskrivande är boven i dramat (och tröttheten som infunnit sig mellan dessa). Men lite har det blivit.

Jag har valt att dela in kategorierna årets skiva, årets låt, årets konsert, årets film, årets bok, årets blogg, årets magasin, årets tv-serie samt årets podcast i, den mån det varit möjligt, två klasser; Peter Swartling (enbart nytt från 2006) samt Robinson-Robban (sådant jag upptäckt 2006).


Peter Swartling:

Årets skiva: Pet Grief – The Radio Dept.
Jag är svag för band som musikaliskt klarar av den positiva utveckling som krävs för att kunna behärska flertalet (sub)genrer, men utan att för den skull tappa sin integritet. En av mina all-time-favoriter, Oasis, misslyckades fatalt med just detta. The Radio Dept. gjorde precis tvärtom. Lesser Matters, deras debut, andades indiemespop (i positiv bemärkelse) blandat med shoegazegudarna My Bloody Valentine i lightförpackning. De levererade fantastiska, sköra melodier med hjälp av distade gitarrorgasmer, syntar, trummaskin och en viskande Johan Duncanson. Jag blev kär. Därefter släpptes först ep:n Pulling Our Weight (där man anammade samma ljudidentitet som debuten) och sen ep:n This Past Week (med vilken de började röra sig mer och mer åt mjukelektronikahållet, men fortfarande med de karaktäristiska Radio Dept-vibbarna).

2006 kom så deras andra fullängdare – Pet Grief (det var även året då jag närvarade när bandet hypnotiserade en hel Popadelicapublik). Nu var syntmattorna the shit, medan gitarrerna fick agera i bakgrunden. Och så bra det blev! Redan när jag hörde singeln, The Worst Taste In Music, förstod jag att något stort var på gång, men aldrig att hela skivan skulle komma upp i Lesser Matters-klass. Det gjorde den – nästan. Deras skapelse är den här gången kusin med skivor som Behaviour med Pet Shop Boys och, så klart, deras egna ep This Past Week.

Nu ska jag inte bli för långdragen. Köp i stället skivan (79 kronor på cdon, förslagsvis) och bli förförd på ett sett som bara radioavdelningen klarar av. Pet Grief är 2006 års skiva.

Årets låt: Silent Shout – The Knife
Den här låten har ni nog alla hört ett gäng gånger vid det här laget. Ett mörkt, suggestivt monster som direkt etsar sig fast likt julkänslan klockan 19.00 på Svt på julafton – så kan man beskriva Silent Shout. Eller så här: Årets låt.

Årets konsert: The Radio Dept. – Popadelica, våren 2006
Det räcker så.

Årets film: Little Miss Sunshine
År 2006 var ett trist år rent filmmässigt. Få bra premiärer, och lite tid över för filmtittande är en kombination jag gärna slipper framöver. Men ett undantag var amerikanska Little Miss Sunshine. Galen humor med en seriös underton har tidigare fungerat väl, och gör så även i det här fallet. Alldeles förträffligt. Mina tågresenärer undrade nog vad det var jag satt och fnissade åt i 90 minuter. Typ.

Årets bok: Kurslitteratur? Nej tack.

Årets blogg: Att vara Alex Schulman - stureplan.se/blogs/alex
Ibland (läs ofta) är det skönt att läsa mindre politiskt korrekta bloggtexter. Då är Stureplansnissen Alex Schulmans blogg ett utmärkt val. Läs, skratta, njut.

Årets tv-serie: Musikministeriet – Svt
Jag missade tyvärr Musikministeriet när det sändes i höstas. Men med dagens teknik är det ju lätt att åtgärda. Sagt och gjort; under en vecka avnjöt jag fantastisk, grävande musikjournalistik. Eller vad man ska kalla det. Nu hoppas jag på en fortsättning.

Årets podcast: Christer i P3
Jag har alltid gillat Christer i P3. Dock har sändningstiderna gjort att jag mer än ofta missat radioprogrammet. I år kom räddningen. Varje vecka släpps en sammanfattning av de bästa bitarna från hela veckan. Bara att föra över till iPoden och lyssna medan man promenerar till skolan/jobbet. Perfekt.


Robinson-Robban:

Årets skiva: The Stone Roses – The Stone Roses
Manchesterbandet Stone Roses lade grunden för mitt, som jag tidigare nämnt, gamla favoritband Oasis. Tack för det, lads. Det dröjde dock femton år innan jag helt fastande för deras egna, självbetitlade debutskiva. Men det var det värt, för när den satte sig, då gjorde den det med en oerhörd käftsmäll. Mina två favoritspår, I Wanna Be Adored och I Am The Resurrection borde ingå i allas lista över mest uppskattade låtar. Det är så förbaskat bra.

Madchesterscenen i sitt esse.

Årets låt: Vi är värda så mycket mer – Tomas Andersson Wij
Om 2004 var året då Tomas Andersson Wij presenterade sig för mig, och 2005 året då han golvade mig var 2006 året då han blev en av de viktigaste personerna i mitt liv. Om en person man inte ”känner” nu kan vara det. Vi är värda så mycket mer är min absoluta favorit med geniet. Svensk musik när den är som allra vackrast.

Årets film: The Squid and the Whale
2005 släpptes en amerikansk inderulle med namnet The Squid and the Whale. En vän till mig tipsade om filmen i våras, men det dröjde säkert ett halvår innan jag gjorde slag i saken och såg den. Tur att det inte tog längre än så.

Fantastiska karaktärer, perfekt gestaltade i en historia som tar upp konsekvenserna av en skilsmässa. (Bonus med filmen var att jag upptäckte en fin Pink Floyd-låt.)

Årets bok: Reklown av Jan Cederquist
Reklamlegenden Jan Cederquist berättar i sin självbiografi om sin lite speciella karriär. Intressant, och då inte bara för reklamintresserade (även om det så klart underlättar). Finns nu i pocketversion för en billig penning.

Årets blogg: Ett liv i exil - saintkildaroad.blogspot.com
Så har det skett. Jag har fastnat, som alla andra, för Silverfiskens skildring av sitt liv i exil i Australien.

Årets magasin: Bon
Intressanta artiklar (oftast) i en stilig ”ligga framme på soffbordet”-tidning. Det blir nog fortsatt prenumeration.

Årets tv-serie: The Office (brittiska)
Jag hade en intensiv The Office-period i somras. När syrran nu i jul köpte dvd-boxen fastnade jag återigen i David Brent-träsket. Med glädje. Ni som missat den här rakt igenom underbara, bisarra ”dokumentärserien” har missat allt ni inte borde missat de senaste åren. Och lite till.

Jag är int bitter

Tyvärr blir det ingen liten apa. Och inget badhusbesök heller; jag har glömt badbyxorna i lägenheten.

Men jag hade trevligt. Och för första gången var jag - så gott som - helt nöjd med mitt spel. Sen att det finns idioter som inte borde ha tillåtelse att vistas på ett casino eftersom de inte har en aning om hur man spelar är nog ofrånkomligt. Tyvärr.

Låter jag bitter? Det är helt objektivt i så fall. Objektiv bitterhet är klart okej.

Och nu lyssnar min syster på idollåten. Repeat. Den är jag också bitter på.

Men det är nog mer subjektivt (om man kikar på försäljningslistor och så).

Möjligheten finns

Om allt går enligt planerna så anställer jag en liten apa som kommer att skriva tio blogginlägg per dag.

För det är sånt man gör när man vunnit mycket pengar. Det och besöka badhuset - så klart.

Första kärleken

Hennes fönster är släckt. Hon sover nog.

Vi "var ihop" under fem-sex år under ungdomen. Jag var hennes granne. Och hon var min - eller fortfarande är min, om de "uppgifter" jag fått stämmer. Men dessvärre vågar jag inte ta kontakt med henne. Det känns som att då var då, och att nu är nu. Har jag fel? Tror inte det. Allt har sin tid, på ett eller annat sätt.

Men fortfarande: Om hon skulle komma fram till mig i kväll och säga "hej Petter, lust att ta en fika?", skulle jag tveklöst tacka ja. Vi har mycket att ta igen. Blev tjugoårsåldern som hon önskade, och så vidare?

Dock är rädslan för stor att scenariot blir det motsatta, att jag frågar och hon tackar nej.

Jag är feg.

Djupa tankar

Jonas ligger och sover i soffan. Whiskyflaskan står på bordet.

Ja, det kostar att ligga på topp, i guess. Men jag är då på g; lyssnar på Jettie och romantiserar på förväg om cykelturen hem till min säng.

Kanske dags nu.

Min iPod får agera sällskap. Kram.

Årslistan: Årets solbränna

Alldeles snart ska jag cykla (första gången sen i somras) iväg till Jonas där det ska umgås med vin, glögg och populärkultur i form av musik och tv-spel. Det blir grrreat.

Men först lite annat.

I somras var jag iväg till Öland en vecka med ett gäng vänner. Resan var lyckad på alla sätt och vis, och vädret var fantastiskt. Sol och regnfritt (så när på molnfritt till och med) - alla dagar. Jag gjorde en omvänd Wacko Jacko, och således även årets solbränna.

Och ja, titeln/kategorin är riktigt illa (typ "hej, jag kom precis hem från min sup- och knullarresa på Kos - titta på min vackra, gyllenbruna hy). Men nu är det ju så att det är vinter och julen är snart förbi. Vad har vi då kvar? Inte mycket, förutom ännu intensivare längtan till sol och värme. Då bidrar den här kategorin, i alla fall för mig, till positivare tankar, till att det faktiskt finns soligare dagar att vänta.

Sen är jag också snygg som en plastikopererad hollywoodaktör.

I morgon: Årets skiva och film.

Och turnering på Casino Cosmopol i Stockholm. Intressant!

Kulturinjektion för er med darrig kropp

I dag är jag snäll. Speciellt mot er bakfulla, juldagen-ångerfulla stackare (?). Därför påminner jag om att den Oscarsvinnande Bergmanfilmen Fanny och Alexander rullar för fullt på svt2. Det är femtimmarsversionen som visas, så ni har god tid på er att återfå krafterna medan denna überklassiska mastodantfilm förför er.

Varsågod!

Större än livet

Nu slår vårens första regn emot taken
jag står vid fönstret, som en vålnad
Den här stan är som ett pålagt skratt
lika död, lika punktlig och lånad
En gång hade jag mitt kort i baren
i slippen mellan framgång och undergång
Mitt i ängslighetens största seger
samförståndet och skvallrets knägång

Du drar mig till soffan
vi lägger oss ner, och du viskar
Den här stan är för sorglig
vi är värda så mycket mer

Vår klass är inte första klass
när blodet stiger slinter kniven
Den kränkte vill ha sanning till varje pris
men slåss med en egg som är sliten
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
vi kan reglerna, men kan vi spelet
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan fölorat och vet det

Det är det raka, det äkta
i dig som jag ser
Men hur många kors ska du dö på
du är värd så mycket mer

Du säger livet är en enda kamp för värdighet
jag tror jag förstår vad du menar
En kamp för kärleken, guden inom oss
en kamp för det som lyfter, förenar
Politiker, media, kanaler utan vatten
allt har ett pris, allt saknar värde
Från kyrkan på berget strömmar toner
det är sången vi en gång lärde oss

Om en rikedom större
än den här världen ger
Vi visste det då
vi är värda så mycket mer

Nu slår höstens första regn
mot vår motorhuv
När du somnat såg jag gränsen
vi är över den nu

- Tomas Andersson Wij - Vi är värda så mycket mer

Årslistan: Årets person

Tidigare i kväll kom jag hem från Täby där jag hälsat på Tova med familj. Att en dag med en liten tjej på två år resulterar i mer glädje och hoppfullhet än vad treackordspoplåtar, The Office-Ricky Gervais och ost och vin gör är ett mysterium.

Eller inte, nu när jag tänker efter.

Hur som helst är hon utan tvekan årets person. "Pättej!".

Jag hoppas på mandelfri gröt i år

God jul käre vän! (Och så vidare och så vidare.)

I morgon ska jag äta julmat. Mycket julmat. Men nu ska jag somna, och det till... tja, varför inte Damien Rice.

Årslistan: Årets kräftskiva

Trots att jag inte finner hela suga-saft-och-kött-från-skaldjur-grejen särskilt tilltalande är kräftskivor mycket trevliga som social företeelse. Därför känns årets kräftskiva som en given punkt på min årslista. Jag skrev tidigare på bloggen om den vinnande kräftskivan, så nu väljer jag att bjuda på en bild i stället.

Värt att notera: Tummen upp (det var ball på den tiden), min då nyköpta eBay-adidasjacka samt hur bra jag och Jonatan faktiskt passar i strutformade kräfthattar.

Julefrid i juletid

Det är inte ens tjugofyra timmar kvar till julafton. Och jag är inte helt på det klara med att alla klappar är fixade (att splitta har sina nackdelar det med). Hur bra är det? Men jag tror - och hoppas - att allt är grönt och i sin ordning. Det visar sig i morgon om inte annat.

I dag slappar jag. Jättemycket. Har hjälpt till lite med julstädning, läst några kapitel ur min julbok (Handbok i svenska - sexigt va?) och tittat på reprisen av ett naturprogram från Lappland (från mina kusiners hemby till och med).

Druckit kaffe har jag också gjort. Men inte julkaffe, som i går.

Det får bli senare i dag.

Årslistan: Årets far och son-stund

Ända fram till det nya året ska jag ge mig på att kora "årets X" (där X står för en viss kategori). Varje dag (typ) kompletteras årslistan med text och/eller bild.

Först ut är "Årets far och son-stund".

Min käre far kom på besök under en intensiv helg i våras. Det var najsprajs. Given vinnare i den här kategorin. Här visar jag Jönköping city, grymt:

Nötter.

Jag äter cashewnötter och dricker pilsner. Jag har upptäckt att jag verkligen gillar dem. Nötterna alltså. Det borde jag haft med på min jag gillar/jag gillar inte-lista. Men jag glömde, det är lätt hänt. Förlåt mig. Jag gillar även andra nötsorter. Som mandelnötter till exempel. Glöggen smakar så mycket bättre när mandelnötterna finns representerade i glöggkoppen. Och russin, så klart. Men det är ju inga nötter.

Nötter ska enligt säkra källor vara nyttigt också. Det har jag hört att hon "du blir vad du äter"-tjejen påpekat flera gånger. Inte mig emot.

Jag kanske borde starta en "nötter åt alla"-kampanj. Eller "nötter är vi alla". Nej, den var dålig.

Det här tangentbordet - jag sitter i lillesyrrans rum - är lite svårmanövrerat. Därför är det inte alltid mitt fel om jag stavar knasogt. Förresten, ni kollar väl på nazi tv? Crillan ska ta de första stegen på månen, förlåt jorden, alldeles nu. Spännande värre.

Nu minns jag

Första dagen i hemstaden. Människorna är galet stressade. Det verkar som att de flesta blivit hastigt påminda om att det faktiskt är julafton på söndag. Alla med samma tanke: julklappar! (Jag själv inkluderad.)

Första dagen - och direkt minns jag varför jag lämnade stan. Det dröjer inte många sekunder innan jag stöter på gamla bekanta som man helst av allt bara vill glömma, helst av allt vill låtsas som att de inte existerar. Ett allt annat än kärleksfullt "hallå, allt bra?" räcker gott och väl egentligen. Men så fortsätter man. "Varför bor ni kvar?", tänker jag medan jag småler åt dem och ber dem att hälsa han, och hälsa hon, och bla bla bla.

Undrar om falskhet är något uppenbart.

Där har ni förresten en av anledningarna till att jag bara måste ta mig till en storstad efter studierna. De mindre äter upp en. Förr eller senare, akta er!

Komiskt nog träffade jag på en nyss hemkommen klasskompis från Jönköping som även han gått och stört sig på samma fenomen, samma känsla. Vi skrattar åt det, önskar varandra god jul och så vidare och så väljer jag ut en fin Tigerväska - jätteimpulsivt - som jag helst ska glömma till på söndag. Det blir liksom lite roligare då.

Hemstäder är så paradoxala. Kärlek och förakt, hand i hand. Men kanske är det bara så att gräset är grönare...

Möjligt.

Så här kan man också inleda ett jullov

Västerås.

Vitt på backen (!).

Julstämning.

Lillasyster i farbror Barbro-klädsel.

Far står nere i köket och fixar iordning hemmagjord pizza. Med julskinka.

Helt okej välkomnande.

(Little Miss Sunshine, som jag blev tipsad att se under tågresan, var fantastisk!)

Klassas jag som dåre nu?

Ett ord räcker gott och väl

Måste bara få beskriva min glädje över att ha klarat terminens sista tenta, och det faktum att jag i detta nu kliver in ett jullov med löjligt lite plugg och jobb.

"Jippi".

Så där.

Tipsa mig!

Jag behöver förslag på film som jag kan se på iPoden medan jag åker tåg i morgon.

Shoot!

Det är mycket nu

Jag hade tänkt skriva om det humoristiska fenomenet, och kommunikationsmedlet, msn-eftertexter. Men jag hinner nog inte i kväll. Packning och tentaplugg tävlar om min uppmärksamhet i stället.

Tågbiljett? Check. Julklapp till mor och far? Check. Till syrrorna? Check. Ett gäng jeans? Check.

Nu ska jag koppla av ett par minuter med ett glas Balvenie. Det är jag värd.

Förlåt mig!

Jag råkade stöta på mina favoriter igen. Fast nu digitalt. Med fel storlek. Och fel pris. Och fel... usch.

Har fortfarande ångest för den där dagen i Göteborg...

Ni vet ingenting om mig

Jag är kär.

Dom vet ingenting om oss med Pengabrorsan har - lite senare än hos alla andra - golvat mig. Totalt. Vilken värme! Kunde inte komma mer lägligt. Tack, brorsan.

I dag är det sista dagen i Jönköping, sen blir det ett par veckors julvilande. Också lägligt. Min kropp skriker efter en välbehövlig paus.

Jag ser fram emot att inte göra ett skit.

Men det är ett hinder kvar; tentan i morgon. Hej roliga dag med plugg, tvätt och packning.

Sketcher från Hey Baberiba-Peters kommande humorprogram "läckta"

I vår börjar Peter Magnussons (ni vet han från Hey Baberiba) nysatsning till humorprogram - Situation Magnusson - att sändas. Men redan nu har inslag från vissa sketcher "läckts" ut på YouTube. Bakom läckningen står användaren dannebanan, som varit medlem på sidan i ett dygn.

Tillfällighet? Knappast. Filmen har redan genererat PR i form av publicitet; bland annat en artikel i Aftonbladet med rubriken "Peter hånar Borat i tv".

Jag gillar avslutningen på artikeln:

På TV 4 är man inte särskilt bekymrade över att sketchen har läckt ut.
– När det gäller just det här programmet så har vi gjort bedömningen att det är okej, säger presschef Jennifer McShane.

Haha, "... har vi gjort bedömningen att det är okej".

Videon har redan visats knappt 17 000 gånger. Och i dag är den med på "Most viewed"-listan på YouTube. För att inte nämna hur många bloggar som kommer att ta upp ämnet (jepp, jag är skyldig) och sprida buzz. Hur mycket skulle motsvarande effekt kosta i traditionell reklamväg? Inte skulle det vara gratis i alla fall.

Jag minns vagt ett liknande fall när Red Hot Chili Peppers skulle släppa en ny musikvideo, och den då läcktes ett par dagar (?) tidigare. (Rätta mig om jag har fel.)

För att bara nämna ett av många exempel.

Good shit

Hej. Jag heter Maximilian Hecker. Det sägs att min musik är utomordentlig som harmoniinjektion för Petter.

Vem vet, kanske är det du som står på tur?

Och ja, det är bara ketchupblod. Eller nått.

Gillar du också Kjell?

Mitt flitiga tentaplugg står mig upp i halsen just nu. Så ni vet.

Läser på Resumé.se att Ett Herrans Liv noterat fina tittarsiffror (för att vara femman). Igen. 410 000 personer såg intervjun med Persbrandt i går. Jag var en av dem.

Fast jag förstår verkligen dem som tröttnat på den där duon; de är lite väl hetsiga ibland.

Men - jag håller mig kvar. Deras grej är ju att vara på gränsen, på alla sätt och vis. Bara att köra på tills det tar tvärstopp (vilket lär ske förr eller senare), för dem.

Det jag gillar så förbaskat mycket med Ett Herrans Liv är programmets gäster.Titta bara på dem som är kvar:

Victoria Silvstedt
Bert Karlsson
Jan Guillou
Mark Levengood
Arne Weise
Kjell Bergqvist

Kjell! Hur bra blir inte det?! Sveriges intressantaste skådespelare. (Här kan du lyssna när han utsätts för moraltestet i Christer i P3.)


Sa jag förresten att skolan är oball just nu?

Recept för att klara av skiten

1. Lägg undan böckerna.
2. Lägg undan anteckningsblocken.
3. Och pennorna.
4. Starta datorn.
5. Sätt på en lugnande låt (förslagsvis Pink Floyd - Comfortably Numb).
6. Välj alternativet repetera låt.
7. Bränn på lite kaffe.
8. Ta fram mörk choklad.
9. Slå dig ner i favoritfotöljen/soffan.
10. Blunda.

Lista: Saker jag ogillar och gillar

Jag gillar listor. De gör mig liksom tillfreds. Och ibland behöver man bli tillfreds. Som nu.

Här är en lista på saker jag direkt ogillar:

– Kamouflagetextiler
– Fantasy (filmer och böcker)
– Jack&Jones
– Shirley Clamp
– Dunvästar
– Sushi
– Gå på toaletten under ett badhusbesök
– MSN-eftertexter
– Verbet "parta"

Och här saker jag gillar:

- Doften av fräsande gul lök i stekpannan
- Lypsyl
- Listor
- Ljud
- Bokstaven "L"
- Verbet "flanera"
- Och "spatsera"
- Vemod (i lagom mängd)
- Fetaost
- Tolka Ted Gärdestad-låtar – i duschen
- Pianointrot till Sigur Rós låt Viðrar vel til loftárása


Så. Nio saker ogillar jag, och elva gillar jag. Fint. Det omvända hade varit lite tokigt.

Jag är tillfreds.

En mycket elegant (exklusiv, alltså) sidenslips

Titta på annonsen till höger. Den drog till sig min uppmärksamhet när jag slentriansurfade på Manolo.se. På många sätt känns den extremt genomtänkt och väl utförd, men jag fastnade speciellt för adjektivet exklusiv. Varför finns det där? Och vad, mer exakt, betyder ordet? Vi tar en titt i Norstedts svenska ordbok.

- Tillgänglig endast för ett fåtal (utvalda)
- Ensam i sitt slag
- Högklassig och mycket elegant.

Okej, vi kan direkt välja bort "tillgänglig endast för ett fåtal (utvalda)" samt "ensam i sitt slag"; slipsen går att beställa hem till varje hushåll i hela Sverige (inte direkt ett fåtal alltså). Förvisso står det på själva kampanjsidan (som man kommer till efter att ha klickat på annonsen) att erbjudandet endast gäller för personer över 18 år, vilket betyder att den är exklusiv i den bemärkelsen att de yngre, tyvärr, inte kan beställa denna fabulösa sidenslips. Men det är inte exklusivt nog, tycker jag. Man måste exkludera en större grupp människor än så.

Då har vi en definition kvar att analysera; "högklassig och mycket elegant". Hmm, det här är ju en beskrivning av delvis subjektiv art. Vi kan i alla fall börja med att bestämma slipsens kvalitet till… mindre bra (eller som bäst okej - och då är jag snäll). Det är det man får för 19 kronor, nämligen. Så "högklassig" vete sjutton. Däremot kan sidenslipsen, rent teoretiskt, klassas som "mycket elegant" (eftersom "elegant" till stor del är en subjektiv åsikt då det handlar om utseende). Ja, så måste det vara. Där har vi det! För man får ju inte ljuga i reklam.

Ibland är det bra att överanalysera.

Speciellt när man egentligen har kräkmycket tentaplugg.

Lika som bär?

Peter Jihde? Den där Bonde Söker Fru-tjejen? Vem är vem?

Ähum. Vid närmare eftertanke är det nog bara jag som är trött. God natt.

Minns ni?

Söndagsreflektion: Reklambyråerna struntar i sin egen image

På ett företag fungerar ju varje anställd – oavsett titel - som en slags ambassadör för företaget. Alla är med och bidrar till hur företaget uppfattas ute hos allmänheten. Därför, och nu pratar jag utifrån egna erfarenheter, är det märkligt att det inte läggs mer krut på att utbilda och informera alla anställda om detta.

De arbetsplatser och företag jag jobbat på (vi behöver inte nämna några namn) har sannerligen haft problem med den här biten. Till exempel förklarades det till oss, som nyanställda på ett ställe, att vi inte fick bära kläder med företagets logotyp utanför arbetet. Och det är ju bra. Men varför var det ingen som klargjorde, vilket är mindre bra. Det enda man slött hänvisade till var företagets policy. Ett utbildningsmöte där man grundligt förklarar hur pass viktigt det är med en enhetlig profil, och framför allt att just du är med och påverkar denna profil och sin tur företagets image borde väl inte vara för mycket begärt? Då finns det liksom en förklarande anledning till att man får göra si, men inte så.

Ett ännu större problem är de arbetsplatser där det snackas om hur värdelöst, trist och jobbigt det är att jobba just där. Visst, skitsnack förekommer på de flesta ställen men om de som jobbar med de här frågorna inte har någon som helst koll på snacket, vilket är mer än vanligt skulle jag tro, är det förödande. Som på ett annat ställe jag har erfarenhet ifrån. Där snackas det frekvent om vilket skitställe det är, och hur gärna man vill byta arbete men aldrig orkar göra slag i saken. Hur bra är det här för företagets image? Det är inte allt för svårt att tänka sig hur snabbt dålig word-of-mouth (ryktesspridning, snacket på stan - typ) om företaget sprider sig. Speciellt när det handlar om en arbetsplats med en stor del arbetande ungdomar, eftersom man har större umgängeskrets som ung än som vuxen ( = stora sociala miljöer för ryktesspridning).

Och det är inte bara företagets rykte som skadas. Även produktiviteten lär med största sannolikhet försämras. En arbetsplats med nöjda anställda fungerar bättre på alla sätt och vis, det säger sig självt. För att vända allt det negativa till något positivt behöver man få de anställda att känna sig mer delaktiga på något sätt. Och det är inte det lättaste, men kanske ett måste.

Vidare har jag gång på gång stött på märkliga första kontakttillfällen med företag. Till exempel verkar det som att en del företag struntar i att utbilda sin telefonväxelpersonal i hur pass stort inflytande de faktiskt har på företagets image. Ett snäsigt mottagande bidrar knappast till bra associationer, vilket i sin tur – i värsta fall – gör att jag ringer konkurrenten nästa gång. Tack ska ni ha.

På ett studiebesök för några veckor sen på reklambyrån Miami diskuterade vi just det här. För det är lite komiskt; i reklambranschen, där kommunikation (extern som intern) bör vara något självklart eftersom det är just det man jobbar med, är bemötandet på många ställen katastrofalt. Verkligen uselt. För det mesta är det helt omöjligt att nå människor, och när man väl får tag på den man söker (eller bara någon på byrån för den delen med) får man i 9 av 10 fall höra att "jag har mycket att göra just nu, men ring tillbaka om ett par veckor så kanske jag har några minuter över". Ibland har svarsmejl kommit in uppemot två månader efter det att man skickat iväg sitt eget mejl. Och då är det ett ointresserat, minimalt svar man fått i sin inkorg. Vilka signaler ger det här? Inte är det bra sådana i alla fall. Man verkar glömt bort att man själv har en image att tänka på. Bör man inte som ett företag med kommunikation som specialområde satsa ännu mer på de här bitarna? Jag har full förståelse för att man har mycket att göra – men hey, hur många minuter tar det att ringa ett telefonsamtal eller att skriva ihop ett okej mejl? För vem vet, kanske är det just jag som sitter på ett stort företag och har hand om marknadsföringen om ett gäng år. Inte kommer jag då ta kontakt med den där byrån som aldrig hade ett par minuter över för min skull.

Garanterat så sprids i alla fall negativ word-of-mouth. Och det är ju olyckligt, speciellt om det hela hänger på ett litet mejl, till exempel.

Allt ett företag och dess personal gör och utstrålar – vare sig det är skriftligt, verbalt, visuellt eller vad det nu kan tänkas vara – registreras i huvudet hos mottagaren. Sen är det upp till varje företag att bestämma vilken hög man vill hamna i – den positiva eller den negativa.

Högen med positiva associationer har i vilket fall ett klart försprång. Men det verkar många egendomligt nog ignorera.

Kaahlla mig

Glögg, julmusik och pepparkaksbakning - då kan det bara sluta på ett sätt. Och ni får gärna kalla mig nörd slash köpt, gör det. Hellre varumärken än gubbar, gummor och grisar. Det blir liksom lite roligare, lite mer wild and crazy, så att säga.

Nattens låt: Bob Dylan - You Ain't Goin' Nowhere

Rocky III

(Klicka för större skala.)

Jag bjuder

Just ja, det var ju tvättid nu. Sömnen får vänta.

Och tentan gick okej. Tror jag.

Droppar lite trevlig helgläsning:
Intervjun: Lasse Collin
Lär dig nyheterna i Photoshop CS3 - Beta
Digfi - Albumlista 2006
Årets PR-flippar 2006
The Arcade Fire - Intervention
49 nygamla krönikor på sajten!
Fibes, oh fibes! från Musikbyrån i går

Ut med Vickan, in med Skurt!

Det luktar glögg i min lägenhet.

Mitt i all tentapanik kom Lina över för att harmoniskt försvinna in i en Skärgårdsdoktorntripp. Ett sommaravsnitt kanske inte rimmar så fint med julvarmdricka och pepparkakor, men bra för själen är det allt. Skärgårdsmiljöerna och den där pianoslingan - behöver jag säga så mycket mer?

Om sju timmar ska jag upp. Om nio skriver jag tenta. Om elva handlar jag mat. Om tolv sover jag.

Såg förresten att Jymden-Christer deltagit i sen egen talkshow. Typ. Och att Vickan var där. Ähum. Jättetrist ju. Jag skiter fullständigt i vad hon tycker om jymdresan. Däremot hade en karaktär som Skurt livat upp stämningen avsevärt.

Titta bara på bilden nedan; valet känns rätt självklart.


Skurt: Heej Chrillan! Hur känns det att vara så jättejättelångt bort från sin säng där hemma i amerikat?
Christer: Hallå Skurt. Jo, det är kanske lite trist men det är också roligt här uppe, förstår du.
Skurt: Ahaaa, ja du behöver inte vara orolig över att jag ska tappa mikrofonen i något viktigt som jag råkade göra när jag besökte ett pappersbruk för många år sen. Du kan vara lugna där uppe.
Christer: Hahaha, ja det är sant du, hahaha, host host, ähähhhäääööö...
Thomas Reiter (jymdkollega): Hey Christer! Are you okay? Nein?
Christer: ...
Thomas: Oh. My. God. I think he's choking big time. Help! Someone?! Should I do the Heimlich? NASA!!!!
Skurt: Okej... Ha det fint nu Christer! Hälsa rymden från mig! Tjarå.

Den där tentadimman

Jag. Vill. Ha. Jullov.

Nu.

Kallas det här terapi?

För ett par dagar sen hittade jag ett gäng gamla texter i datorn; vissa mer fiktiva än andra. Lite roligt är det allt, men samtidigt konstigt och läskigt. Varför skriva om allt som sker runtomkring en? Visst, det är nyttigt och skönt, men allt? Det roliga är att jag förmodligen kommer säga exakt samma sak om ett par år när jag tittar tillbaka på den här bloggen. Shit happens.

Här är i alla fall en bit ur en text jag skrev för kanske tre-fyra år sen. En sån vilsen pojk, stackarn…

-----------------------------------------------------

I går. Igen.

Hon hade en vän med sig den här gången. Typiskt. Jag ogillade henne direkt - vännen alltså. Hon var så beskyddande på något vis, som om jag och resten av gästerna ville X något illa. Så befängt, jag skulle dö för henne.

När klockan närmade sig stängning gjorde vi oss redo. X och hennes vän drack upp sista ölen, och jag samlade mod för att gå fram till dem. Samtidigt som de reste sig från stolarna, slöt jag ögonen och intalade mig själv att det var hur lugnt som helst.

Ren lögn, förstås. Inuti mig var det kaos.

Jag tittade på klockan. Det kanske var för sent ändå. Män som snackar med främmande kvinnor vid den här tiden är ändå bara ute efter en grej. Och även om det finns undantag, även om jag är ett undantag, så… Plötsligt kom jag att tänka på vad jag tidigare lovat mig. "Okej, jag kör. Jag är modig och jag ska inte fega ur", övertygade jag mig själv för en kort stund.

De trettio, fyrtio trevande stegen kändes ofantligt tunga, och om jag ska vara helt ärlig så ville jag ingenting annat än att ligga hemma i soffan och ägna mig åt glassfrosseri framför teven. Den sena reprisen av Kvinnofängelset kändes – på något märkligt vis – som ett mer attraktivt alternativ än X.

En meter kvar. En "snälla snälla, ta mig härifrån"-känsla tog över mer och mer. Jag ångrade mig. Men det var för sent. På tok för sent.

Med min hand knackade jag försiktigt på hennes axeln. Båda vände sig om.

Tystnad. Pinsam tystnad. Och flackig blick.

"Hej", fick jag tyst fram efter en stund som förmodligen kändes längre än vad den egentligen var.

Sexigt värre! Självsäkert intryck, och allt det där.

Hon tittade kyligt på mig med sina mörka ögon. Sen sprang hon och hennes vän fnittrandes iväg. Utan ett ord. Bara fnitter.

Blicken sa det mesta.

-----------------------------------------------------

Jag undrar vad X gör nu. Hoppas hon har det bra. Vem vet, kanske råkar jag på henne igen. Då ska jag lyckas bättre med presentationen.

Och när hon då säger hej tillbaka ska jag fnittra.

Ja, det ska jag göra.

Så det så.

(Klicka på strippen för större skala.)

Lagom-testet - den brutala sanningen

Utan att själv veta det så var mitt förra inlägg väldigt passande i tiden då Fredrik Lindström precis dragit igång sin nya tv-serie, Världens modernaste land. Har inte hunnit se första avsnittet än, tänkte göra det senare i dag, så än kan jag inte uttala mig hur pass bra eller anus serien är.

Men en sak har jag hunnit göra; lagom-testet på programmets hemsida. Hur lagom svensk är du? Testa här. Jag är 81% lagom.

Svennebanan-attribut

Vad utmärker en typisk svenssonfamilj egentligen? Här är ett gäng kännetecken.

- IKEA-möbler i överflöd
- Längtar till "den där Thailandresan"
- Har läst Da Vinci-koden
- "Hon har ju faktiskt en jättebra röst" (om Carola)
- Äter tacos minst en gång i månaden
- Storhandlar på ICA Maxi/Coop Forum
- Rix Fm och MIX Megapol uppskattas
- Kikar på Postkodmiljonären
- Männen handlar på Dressman, kvinnorna på H&M
- Och ungdomarna på Jack & Jones, H&M samt JC
- Älskar fotboll och ishockey
- Diskuterar mer än ofta vädret
- Är, i hemlighet, intresserad av vad grannarna har för sig och smygkikar därför
- Har sett alla Beck-filmer
- Har absolut ingenting emot invandrare (man till och med känner ett par som är väldigt trevliga)
- Tror inte på Gud, men "någonting" annat
- Snusar (männen främst)
- Ogillar folk som sticker ut (utan att man skyltar allt för mycket med det)
- Smyghomofober
- "Man kanske skulle köpa en sån där iPod"


Fyll på, vettja.

Popadelica även 2007?

Jnytt.se skriver att det fortfarande är osäkert om det blir något Popadelica i vår. Pengar - bidrag från Länsstyrelsen och Landstinget - måste in, annars är det kört.

Förmodligen, och förhoppningsvis, kommer jag inte att vara i Jönköping när festivalen eventuellt äger rum (den 5:e maj). Men det skulle vara både bra och roligt för staden om de blev av även i år.

Det var en del riktigt fina akter förra året - The Radio Dept. Jim Reid. Hello Saferide.

Men jag lovar: Om Sigur Rós kommer, kommer jag. Likaså Mojave 3.


Jag vet - jag är realistisk. Som tusan.


(PS! Ingen Hallelujah i kyrkan tyvärr.)

I min iPod just nu

Kyrkbesök med Leonard Cohen?

I dag hade jag två tentor. Förvisso var de två enkla sådana, men ändå. På lördag har jag en tredje, och nästa torsdag min fjärde. Sen är det jullov. Ett litet tag.

Samtidigt försöker jag fixa praktikplats till våren.

Så, jag borde plugga alternativt prata i telefon i stället för att sitta här och skriva värdelös text som ingen ändå bryr sig om. Men Otis Redding trollbinder mig. (Sittin' On) The Dock Of The Bay, liksom. Låter betydligt skönare. Jag är på. Av? På. Punkt.

Jag ska ju ändå till kyrkan om ett par timmar och drömma mig bort till tonerna av ett tåg klätt i vitt. Jag hoppas innerligt på att få höra samma tolkning av Hallelujah som de framförde förra året.

Då blir jag helt harmonisk för en kort stund.

Vardagskomplikationer

(Klicka för större skala.)

Big Brother: NASA edition och lite glädjande Andersson Wij-nyheter

Pappa ringde tidigare i kväll. "Lyssna på p1", sa han. Och det gjorde jag. Det var Tomas Andersson Wij som blev intervjuad. Hann tyvärr inte höra allt, men - och det här visste jag inte - jag hörde att han ska släppa en samlingsplatta i februari. Med nya låtar. Fantastiskt!

Har fastnat framför NASA TV (när jag egentligen borde plugga inför tentan i morgon). Det är som ett seriösare Big Brother. Okej då, ett mycket seriösare Big Brother.

Och nu är det ju till och med spännande. Heja Christer, heja jymden!

De pratar om "the hatch". Lost? Christer bara: "Tyvärr grabbar, promenaden får vänta. Jag måste se slutet på det här avsnittet först."

Rockbjörnen - Aftonbladets tidiga aprilskämt

Rockbjörnen blöder. Svenska folket har skoningslöst skjutit honom med ett avsågat hagelgevär. Rakt i bröstet. Vilken träff! Han kommer förmodligen aldrig att repa sig.

Okej. Jag ska försöka hänga med på noterna. Om jag fick välja utifrån de finalister ni röstat fram, skulle min lista se ut så här.

ÅRETS SVENSKA KVINNLIGA ARTIST:
Agnes
Marit Bergman
Linda Sundblad
Lisa Miskovsky
Anna Ternheim

ÅRETS SVENSKA MANLIGA ARTIST:
Darin
Ola
Lars Winnerbäck
Håkan Hellström
Martin Stenmark

ÅRETS SVENSKA GRUPP:
BWO
ROXETTE
Mando Diao
In Flames
Snook

ÅRETS SVENSKA LÅT:
Boten Anna – Basshunter
7milakliv – Martin Stenmark
Perfect – Darin
Rain – Ola
Come Clarity – In Flames

ÅRETS SVENSKA SKIVA:
Break The News – Darin
Come Clarity – In Flames
Given To Fly – Ola
Ode To Ochrasy – Mando Diao
Changes – Lisa Miskovsky

ÅRETS SVENSKA NYKOMLING:
Ola Svensson
Linda Sundblad
Basshunter
Sebastian Karlsson
Veronica Maggio

ÅRETS UTLÄNDSKA ARTIST:
Justin Timberlake
Pink
Robbie Williams
Christina Aguilera
Paris Hilton

ÅRETS UTLÄNDSKA GRUPP:
Scissor Sisters
Red Hot Chili Peppers
Iron Maiden
Westlife
My Chemical Romance

ÅRETS UTLÄNDSKA LÅT:
Sexyback - Justin Timberlake
Welcome To The Black Parade - My Chemical Romance
The Rose – Westlife
Hurt – Christina Aguilera
Crazy – Gnarls Barkley

ÅRETS UTLÄNDSKA SKIVA:
Justin Timberlake – Futuresex/Lovesounds
Red Hot Chili Peppers – Stadium Arcadium
Iron Maiden – A Matter Of Life And Death
Christina Aguilera – Back To Basics
Pink – I’m Not Dead

Finalisterna för årets svenska låt sätter standarden på hela tävlingen. Heja, heja.

Ponera i stället att ni får välja helt fritt från året som gått. Hur skulle er lista då se ut? Här är min.

ÅRETS SVENSKA KVINNLIGA ARTIST:
Anna Ternheim

ÅRETS SVENSKA MANLIGA ARTIST:
Håkan Hellström

ÅRETS SVENSKA GRUPP:
The Radio Dept.

ÅRETS SVENSKA LÅT:
Silent Shout – The Knife

ÅRETS SVENSKA SKIVA:
Pet Grief - The Radio Dept.

ÅRETS SVENSKA NYKOMLING:
Soul Jacob (lyssna här)

ÅRETS UTLÄNDSKA ARTIST:
The Album Leaf

ÅRETS UTLÄNDSKA GRUPP:
Mojave 3

ÅRETS UTLÄNDSKA LÅT:
Crazy – Gnarls Barkley

ÅRETS UTLÄNDSKA SKIVA:
Puzzles Like You – Mojave 3

Såja, nu blev det genast lite bättre. Vad har förresten broder Håkan gjort i år egentligen? Kom inte senaste samlingsplattan förra året?

Julklappstips för den som bryr sig

Den där ska jag trycka till min vän. Jag hoppas att han kommer gilla den.

Nu ska jag bara hitta på ett julrim också.

Stad i ljus - äntligen

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Jag förstår verkligen inte vad det är som händer. Det har regnat i två-tre veckor nu. I sträck. På riktigt. Om det hade varit lite kyligare hade eskimoskorna (?) fått åka fram för att klara av all snö. Så mycket har det regnat. Och till råga på allt: I dag trodde jag att "Gudrun - återkomsten" var på ingång. Det stavas Jönköping, och jag hatar skiten (till och med så mycket att jag inte kursiverar namnet). Förmodligen har det med hemlängtan att göra. Men jag försöker intala mig att så inte är fallet.

Men egentligen, om jag tänker efter noga, handlar det nog om prestationsångest. Dagligen - på ett eller annat sätt - påminns jag om hur svårt det är att få jobb inom branschen jag siktar på. Och det tär på kropp och själ. Det äter successivt upp mig inifrån.

Rädsla.

Det skulle vara så mycket enklare om man nöjde sig någon gång.

"Du är värdelös, du kommer aldrig att klara det så stick tillbaka till ditt gamla skitjobb din idiot", ekar inom mig som ett destruktivt mantra.


Vilket deprimerande inlägg det blev. Förlåt.

Kvällens låt: Sigur Rós - Nýja Lagið

Ett brev från chefen

Helt otroligt det här.


Medarbetare!

Ibland är det svårt att urskilja det bra från det mindre bra, det rätta från det felaktiga. Du tror att du kanske har svaret, men glömmer oftast att tänka efter en extra gång. Precis som Johan kanske du tror fullt ut att du är på rätt väg – den välbetalda vägen. Johan var it-pionjär i ett trasigt tjugohundratalssverige. Han menade att världen inom ett par år skulle befinna sig på den där vägen, Johans väg. Han trodde det så pass mycket att han glömde stanna upp och reflektera, glömde att titta i backspegeln snarare än i siandets frestande nyckelhål. Johan förlorade, hans profetia gick aldrig in. Men, vi kan lära av Johans debacle.

Tänk efter en extra gång innan du säger upp dig. Det gynnar mer än det skadar.


Tack. Då vet jag.

Jag tror det kallas juletider

Mannen som gör väntan lång

Det här är dagens absoluta favorit.

Nu har Tomas fyllt på sin vårturné med spelningar i Västerås, Uppsala och Örebro vilket ger mig möjligheten att se honom vid hela fyra tillfällen i vår (premiären i Stockholm redan bokad).

2007-03-07 Stockholm Rival
2007-03-17 Uppsala Katalin
2007-03-29 Västerås Village
2007-03-31 Örebro K5

Ja det var länge sen tanken föddes
att alla ska ha samma chans
och vi stiftade nya vägar
tills fattigdomen inte fanns
men då sitter vi runt bordet
dukat med allt det bästa i världen
och några tar vad dom vill ha, medan andra
inte förmår att lyfta armen

Det här är fin söndagshumor

Söndagsrocky

(Klicka för större skala.)

Tja, ska vi lira lite dota?

Det blev film i stället för sömn. Jag ångrar mig lite.

Dreamhack har tydligen huserat här i stan rätt nyligen. Och ja, det är precis så som man tänker sig att det är. I alla fall om man analyserar bildspelet på jnytt.se.

Det är alltid lika roligt när ens fördomar slår in.

Kika bara på den här bilden.



Hej Jolt Cola! Hej vi-bygger-gubbar-och-robotar-med-våra-colaburkar! Hej?

Gudrunx2

Så var man tillbaka efter ett par intensiva dagar i ett blåsigt och regnigt Göteborg.

På den lilla gerillabyrån Miami lärde jag mig bland annat att relevans är a och o för en kampanj, att uttalade arbetsmodeller ibland bara är en pretentiös fasad och att Gudrun Schymans argsinta uttalanden ger bra PR för H&M.

Hos reklamjätten Forsman & Bodensfors fick jag bekräftat att de dyra och "fina" reklamskolorna i Stockholm klingar vackrast (de enda som klingar?) ute i reklamsverige. Och det förstår jag; duktiga föreläsare och fina rykten genererar så klart en viss fördel men jag tycker ändå att man får passa sig lite. Mångfald är en viktig faktor och fortsätter den här centraliseringen försummas den.

Hur som helst.

Vi övernattade på ett idylliskt vandrarhem vid namn Dalagärde. Det var fint på alla sätt och vis, vilket de kvickt klargjorde med en upptejpad lapp på väggen mitt emot receptionen.

Klicka här för att se lappen som de så klokt skrivit ut och tejpat upp.

Redan där sattes standarden på något sätt. Och med grabben som var låten "Vi sitter i Ventrilo och spelar lite dota" personifierad var de fem stjärnorna från den utskrivna lappen helt och hållet berättigade. Den ryska miljön runtomkring var inte heller helt dum. För att inte tala om Euro Shopper-juicen på frukosten. Mumma. Fast jag var mer fascinerad över att alla orkade upp till den. Nefertiti och vimsiga taxichaufförer ger lite tid åt sömn, nämligen.

Nu - däremot - väntar just sömn, sömn och sömn.

Göteborg nästa

I morgon klockan 7.00 ska jag stå redo att åka till Göteborg. Vi ska hälsa på ett par reklambyråer, äta gott och ha en trevlig utekväll. Det blir nog jättebra.

Men - inget bloggande på några dagar. Saknar det redan. (Hjälp vad sorgligt.)


Och ja, jag måste skaffa glasögon. Definitivt. Jag hade liksom svårt att fixa det obligatoriska syntestet för körkort. Att synen kan bli så pass mycket sämre på så kort tid. Det är en fascinerade skapelse, vår människokropp.

Glasögonorm? Ähum, stilikon snarare

(Min iPod fungerar igen.)

Nu ska jag promenera till Synsam. Det slutgiltiga testet äro här.

Glasögon is the shit, intalar jag mig själv. Dessvärre kommer jag antagligen aldrig att hitta några som jag känner mig helt nöjd mig. Och så har jag bara den där apdryga Synsam-mannen i huvudet.

Boom.

iPodnjutning - i en månad

Nu är jag mest förbannad. Min iPod har "fastnat" i ett läge där varken manuell omstart, laddning via datorn eller via eluttag fungerar. Måste jag vänta på att batteriet ska dö? Verkar så.

En månad - mer fixade den inte. Min gamla höll i tre år utan problem. Heja heja.

Skärgårdskalas (?)

Kalas är trevligt. Speciellt när man har kolossalt med ångest och i princip enbart mår bra av kombinationen skärgårdsmiljö/vinjettmusiken till Skärgårdsdoktorn.

Nu ska jag på ett. Kalas alltså.

Så pratar män av sig

(Klicka för större skala.)

Hobbypsykologi: Låtsasprata i mobilen

Jag är rätt löjlig ibland. Som att jag är livrädd för ormar fastän jag nästan aldrig sett en. Eller att jag då och då struntar i att svara i telefonen när en vän ringer eftersom "de ringer säkert snart igen" (så, nu vet ni det). Det där med telefonsamtal är rätt intressant, och då främst med yuppienallen (vilket ord). Särskilt om personen på andra änden inte är någon person, om andra änden inte är någon ände överhuvudtaget.

Där kan jag vara rätt löjlig. Och nej, jag är inte speciellt narcissistiskt lagd. Låt mig förklara.

Jag är svensk. Alltså ogillar jag att gå helt ensam till ställen som restaurangen, puben, bion, fotbollsmatchen, fiket – ja, ni fattar grejen. Ni är säkert likadana. Det är en nedärvd känsla vi pratar om. Inget konstigt med det. Men - hur man löser en sån situation (om den redan uppkommit och chansen för "återvändo" är lika med noll) är antagligen olika från person till person. Och det är där, i själva handlandet, som jag är rätt mesig. Om jag nu ska vara ärlig.

Vi kan ta ett exempel.

För några år sen var jag på en spelning i Stockholm. Lokalen var ett litet fik på söder, och jag hade aldrig varit där förut. Jag visste bara var stället låg och vilken tid det började. Till slut kom jag fram till fiket. Jag var lagom i tid. Jag försökte kika in genom de stora fönsterna som vette ut mot gatan. Det var mycket folk; nästan knökfullt. Men dessvärre såg jag inte skymten av något som liknande en scen. Inte ens en gitarr. Var jag rätt? Jag tog upp lappen från fickan och tittade. Jo då, det här var rätt ställe.

Hur skulle jag hantera läget?

Jo, genom att använda mig utav min geniala tillika universala lösning på situationer som denna. Jag tog upp mobilen och satte den på ljudlös (jag kan inte poängtera nog hur viktigt detta är). "Tja, det är jag. Var är du? Okej. Jag går in och kikar".

Jag pratade - med mig själv.

Medan mitt egoistiska samtal pågick äntrade jag lokalen. "Vad hette fiket sa du nu igen?". Efter en kvick analys insåg jag att det fanns en källarvåning. "Jo, men du är på undervåningen va?", frågade jag mig själv i mobilen. Halvvägs ner i trappan såg jag scenen, och i samma stund – när ingen såg mig – avslutade jag kvasisamtalet.

Utan att bli tagen för en vilsen gröngöling lyckades jag lokalisera mitt mål.

Jag beställde min baguette och mitt kaffe med ett "det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal"-leende.

Förnekelse, tror jag de kallar det.

Ultratunn MacBook Pro? Ja tack!

MacScoop bjuder i dag på ett mumsigt rykte. En ultratunn MacBook Pro sägs vara på gång, och jag jublar förstås!

MacWorld har skrivit mer om nyheten här.

Kan du räkna till 100?

Som avslutning på den här mjuka kvällen bjuder jag på en underbar rockystripp. (Klicka på bilden för full skala.)


Nu ska jag se färdigt på Mary Antoinette.

Linda Rosing rockar fett (som man säger)

I fredags uppträdde Linda Rosing, eller Bionda som hennes artistnamn är, på Rolling Rock Club i Eskilstuna. Enligt VLT var hon tydligen ingen jättehit.

Klockan har passerat tolv när en liten dörr öppnas bakom Rolling Rock Clubs scen i Eskilstuna.
Två körsångerskor tar plats och musiken pumpar i gång.
Sen kommer Bionda fram.
Här börjar The Secret Tour.
Konserten är en blinkning lång, och upphör efter tre låtar.
Rosing tar inte en ton själv, utan mimar sig genom konserten.

Vilken meritlista hon samlat på sig, den där Bionda...

(Man bara måste älska den här posen.)

Studentlivet - ungefär som i U2-låten

Jag dricker glögg med russin och mandlar. Min julängel är uppsatt, och mörkret anlände redan vid tre-fyratiden i dag. Det är december. Och 10 plusgrader. Helt bananas.

Många anser att vi högskolestudenter lever ett mycket bekvämt liv. Och jag håller med. Delvis. Vi kan, ofta, ta sköna sovmorgonar och omotiverat långa luncher. Vi har ingen argsint chef hängandes över våra axlar och torsdagsförmiddagar betyder per definition att "do not disturb"-skylten hänger framme.

Men - och det är ett viktigt men - det finns anledningar till att tänka efter en extra gång eller två innan man förskönar högskolelivet. Ungefär en vecka per månad är ditt liv upp och ner. Ditt hem är inte ditt hem längre, invecklade och vetenskapliga - det där är viktigt - teorier är dina bästa vänner och vad din sovrytm beträffar: glöm den! Men det är inte slut där. Direkt efter denna trevliga vecka är det bara att sätta sig ner och börja plöja igenom ny kurslitteratur; när du egentligen behöver lugn och ro.

Och då har jag inte ens nämnt studentekonomin. Man har räknat ut att studiemedlet inte uppnår gränsen för en skälig levnadsstandard, och det är ju... snällt. Så när du köpt dina böcker för den kommande kursen, betalat hyran och telefonräkningen är det Euro Shopper-nudlar och fulravioli som står på menyn.

Så det händer att jag då och då drömmer mig bort. Faktiskt. Men samtidigt trivs jag med att vara student. Bono förklarar det rätt bra när han sjunger "I can't live with or without you".

Eller inte. Om någon erbjöd mig ett fint jobb skulle jag ta det. Direkt.

Har ni kvar några Fit Sliq?

För några dagar sen diskuterade jag och ett par vänner i klassen hur namn på varumärken och produkter lämpar sig bättre i vissa länder och kulturer än i andra. Jag kom då att tänka på i somras när jag läste i DN om en jeansmodell som H&M säljer. Fit Sliq heter stuprörsmodellen, och det kan ju resultera i en del roliga konversationer så här i juletid då klapplistorna redogörs för familj och släkt. Lite märkligt namnval av H&M, tycker jag.

- Hej farmor, hur mås det?
- Men hej på dig! Vad kul att du ringer! Jo tack, vi mår bara fint farfar och jag. Hur går det i skolan?
- Jo, det går bra. Det är som vanligt, mycket att göra du vet. Du... det är ju jul snart, så jag tänkte kolla om ni önskar er något?
- Vad gulligt av dig, men vi har så det räcker. Ett snällt barnbarn kanske?
- Hehe, det ska jag nog kunna fixa.
- Men du då, vad önskar du dig?
- Oj, får jag önska? Vad snällt. Jag har faktiskt kikat på ett par jeans på H&M. Inte alls så dyra och så.
- Ja, Hennes är en bra butik.
- Mmm, precis.
- Jag och farfar kan åka ner i veckan och kika. Vad heter jeansen?
- Ja, modellen heter då Fit Sliq.
- ...
- Farmor?
- ...
- Jo, jag sa att modellen heter Fit Sliq. Du kan fråga dem i kassan om du inte hittar.
- Fitt... slick?
- Ja, alltså det är engelska. Och betyder smala jeans. Typ.
- Så jag ska gå fram till kassan och fråga efter... Fittslick?
- Precis, det kanske låter konstigt men bara du är i rätt butik förstår dem precis vad letar efter.
- Jaha, då skriver jag ner det på en lapp här så jag inte glömmer. Tror jag visar den för dem i kassan sen så slipper jag uttala namnet fel, jag är ju så dålig på english du vet.
- Det blir jättebra. Jag ringer senare i veckan och kollar hur det gick. Hälsa farfar så länge.
- Ja, vad fint. Ha det jättebra nu och ät ordentligt.
- Det ska jag, kram på er!
- Kram kram!

En drömsk kyss

I natt drömde jag att jag blev en kysst av en vän. Känslan kring drömmen var extremt påtaglig och jag minns fortfarande hela händelseförloppet. Först befann vi oss på en stor galleria och handlade julklappar. Jag kikade på kläder av något slag, hon likaså. Vi var i princip ensamma på hela stället. Plötsligt satt vi i en stor, mörk bil och lyssnade på Heartbeats med Jose González. En kortvuxen man var vår chaufför. Det regnade utanför.

Efter ett tag stannade bilen till; hon skulle kliva av. Det var då det hände. Kyssen. Den var drömsk, men ändå så konkret, "riktig" och fullkomligt normal i sammanhanget.

Läskigt.

Sen vaknade jag. Och tur var väl det.

-------------------------------------------------------
Jag har tidigare skrivit om när Orup var min granne. I dag var det Darins tur. Småtjejerna är alldeles tokiga. Som jag.

Dagens låt: Mojave 3 - Starlight No 1

I år väljer vi Findus till Kalle Anka

Hannes Dükler har publicerat en bild på sin - alldeles utmärkta - blogg som jag bara måste visa er.

Duktigt sorgligt. Jag skulle nog satsa på att förtränga bort julkänslorna i stället.

Petter tolkar Tolkien - allvarligt? Ja.

Hur blir resultatet om en totalt oinsatt person omarbetar Härskarringentrilogin utifrån vissa givna centrala karaktärsnamn och platser? Ja, det får ni nästa vecka se här på bloggen då det är premiär för Petter tolkar Tolkien. Del 1 i text + illustrationer, utlovas.


Jag blev bjuden på lunch i dag:



Och nu ska jag svida om inför kvällen. Hatt, frack och käpp blir det. Gör det med stil!

Hej då.

Intervju: Love Olzon om att vara stockholmskt skitnödig

1996 släpper han sitt första album; ett lågmält sådant som faller in i genren pop. Artisten är 25-årige Love Olzon. Skivbolagsjätten Sony lanserar debuten och Love sjunger i sin radiohit att han vill ha en tjej som tycker om honom. Som tack får han åka med Gyllene Tider på deras klassiska turné Återtåget.

Men - det var -96 det. Nu, tio år senare, har han hunnit släppa fem skivor varav den senaste på eget bevåg. Kritikerna har gång på gång hyllat hans alster men för gemene man är Love i princip helt okänd. Orättvist kan tyckas, men så är det ingen mainstreampop han pysslar med heller; något som de flesta kanske trodde efter första singeln (en låt han skrev redan på gymnasiet). I stället har akustiskt vemod blandats med fina bluespärlor, mjukpop med lättsoul. Förutom de sålda skivorna och de mindre spelningarna genom åren är Sveriges Radio förmodligen den enda kanal han nått ut genom med sin musik. Men kanske är det så han vill ha det. I dessa tider när Bingo Rimér hittas i toppen på tjejers önskelista och Big Brother är populäraste programmet för ungdomar, kan det tyckas märkligt med människor som inte vill synas, människor som med flit skyggar för medierna och kändisskapet. Kanske är Love Olzon en av dem. Hans musik förespråkar i alla fall den rollen; det är knappast bred, hipp musik han producerar. Snarare tvärtom.

Jag fann Love för sisådär fyra-fem år sen. En vän tipsade mig, och vips så var jag fast. Det var kärlek vid första lyssningen. Speciellt i Det Finns Ett Tomt Rum och Övergiven häromdan – två väldigt enkla men ack så fina låtar. Och det är just det som Love bemästrar så ruskigt bra. Få ackord, enkla melodier och vardagliga texter som mals ner i en kvarn av guld och med ett resultat därefter. Smask pladask, och så har vi fått en skör, vacker låt om det slingriga livet.

Jag tog kontakt med Love för en kort bloggintervju.


- Hej Love, hur står det till?

- Tack, det är helt okej med mig. Jag håller för närvarande på med mitt sjätte album som jag inte vet vad det ska heta ännu eller när det blir färdigt. Det är konstigt, man håller på och håller på och sen ger man upp tills man börjar om igen tills man ger upp igen och så håller man på så där tills man plötsligt är klar. För mig är det oftast är så i varje fall.


- Den här intervjun är främst riktad till dem som inte har hört dig tidigare. Så, berätta lite om din musik.

- Det går inte. Jag kan alltid säga att jag gör fruktansvärt bra musik och skriver texter som ingen annan i hela Sverige. Men ingen skulle ju fatta så mycket av det. Det enda sättet att förstå vad jag gör är att lyssna på mig. Man kan till exempel gå in på www.myspace.com och leta efter mig. Där kan man lyssna på några låtar. Det enda jag kan säga är att jag inspireras av Velvet Underground, Bob Dylan, The Beatles i allmänhet och John Lennon i synnerhet och en massa annat också. Men Love Olzon (jag alltså) skriver på svenska.


- Vilken skiva är du själv mest nöjd med?

- Det låter kanske märkligt, men jag är nöjd med dem allihop. Ibland gillar jag nån av dem mer än dem andra, ibland nån an av dem mer. Var och ett av mina album fungerar för mig som en dokumentation av var jag befann mig just då och det är inte så mycket jag kan göra åt det i efterhand. Så länge jag inte var helt falsk mot mig själv när jag gjorde det jag gjorde, gör det inget om jag vid ett senare tillfälle skulle vilja göra samma sak på ett annat sätt. Det är till och med en av anledningarna till att jag inte slutar att göra låtar.

Dessutom gillar jag dem av lite olika anledningar...det första för att det kom först, det andra för att det var märkligt, det tredje för att det var mäktigt, osv... Sen kan jag så klart tröttna på dem allihop, men då är det mest för att jag är trött på mig själv tror jag.


- I vilka sammanhang passar din musik bäst? Regniga höstdagar, ljumma
sommarkvällar, kyliga vintermorgnar?

- Jag tror det kan vara svårt att komma i Iggy & the Stooges-stämning med hjälp av min musik. Annars vet jag inte. Du antyder ju att den fungerar bäst under lugna väderleksförhållanden... Kanske det.


- Tidigare låg du på skivbolagsjätten Sony, men ditt senaste album, Skärsände, släppte du på eget skivbolag. Hur var det?

- Det var både roligt och slitsamt. Jag är inte direkt känd för att vara en fixare. Men allt går ju. Den näst senaste skiva, #4, licenserade jag ut till Sony Music - det vill säga jag bekostade allting utom skivtryck, marknadsföring och distribution - och det var i den vevan jag kom på att jag inte behövde ett stort skivbolag alls.


- Får du ofta höra liknande som "det var ju du som släppte den där Jag
vill ha en tjej som tycker om mig för massa år sen va?"?

Ja, det händer. Ett tag störde jag mig på det, men nu börjar jag tycka att det är ganska kul. Jag kanske är jobbigt konstnärlig och stockholmskt skitnödig liksom, men jag har faktiskt gjort en hit också.


- Vad gör Love Olzon om tio år?

- Jag vet inte. För tio år sen släppte jag mitt första album så jag tror jag fortätter minst tio år till. Och inom nästa tioårsperiod ska jag dessutom köpa motorcykel, lära mig segla, nej förresten, köpa en ö eller hyra en, börja odla opium och basilika, resa till fler länder, bli kompis med minst en vinodlare, läsa Odysseus en gång till (rätt igenom bara!), börja prenumerera på två morgontidningar, äntligen bli ekonomiskt oberoende alla dagar om året, lära mig franska ordentligt och träffa min kompis Janne Hämler lite oftare.


- I dagsläget då, var ska man befinna sig härnäst om man vill se dig uppträda?

- Just nu spelar det ingen roll var man befinner sig, för jag spelar bara in i min studio hela tiden. Men kolla upp med www.headstomp.com; de vet!


- Förhoppningsvis får några fler upp ögonen (och öronen) för dig efter den här intervjun. Vem inom svensk musik tycker du själv får alldeles för lite uppmärksamhet?

- Förutom mig själv finns det en kille som heter Håkan Hellström som folk borde kolla upp tycker jag. Hur bra som helst!

Ibland är det jobbigt

Det är ju ingen femplusare. Men inte heller motsatsen. I vanliga fall brukar hon misslyckas med sina nya stilar, fast nu är det ändå okej. Men inte mer än så. Eller jo, kanske lite. Åh, snacka om ångest. Det står mellan två eller tre plus.

Nu kommer jag inte kunna sova i natt. Tack så mycket, Aftonbladet.

Vad tycker du?

Kent - album 7

Från Kents officiella hemsida:

PRESSMEDDELANDE 1 DECEMBER 2006

I början av november åkte Kent till Allaire Studios, Shokan, New York State, för att påbörja inspelningen av sitt sjunde album. Albumet produceras av Jon "Joshua" Schumann tillsammans med Kent.

Sessionen i Allaire Studios avslutades den 21 november och kommer att fortsätta i Stockholm under vintern och våren. Kents nya album planeras att släppas under hösten 2007

Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Förra var förvisso ett steg i rätt riktning, men... Äsch, måste helt enkelt sova på saken.

Love Olzon-inlägget kommer i morgon förmiddag. Han snackar bland annat om sin nya skiva, så det får ni inte missa.

Tandkräm och Shakira

Jag kom ihåg att luncha (med mycket grönt), men glömde att handla. Min tandkräm sjunger på sista, och långa, Sigur Rós-liknande versen.

Det luktar nystädat här. Både jag och min köksgranne storstädar. Jag har gamla britpoparna Suede till hjälp. Hon har Shakira. Typ.

I dag är jag snäll

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om mitt förakt till Internet Explorer. Den som löste min bloggs tvist med tidigare nämnda webbläsare skulle då få titeln "Månadens favorit". I dag, ett tiotal dagar senare, ser bloggen lika fin ut i både Firefox och Internet Explorer. Och hur kommer det sig? Jo, med livehjälp från Gustav så rättade vi till alla miljontals "font"-taggar som spökade till textstorleken samt breddade högerdelen av bloggen. Så nu kvittar det vilken webbläsare ni använder - och det är ju bra. (Även om jag personligen föredrar Firefox. Så nu fick jag det sagt.) Gustav: Du är Månadens favorit!

Mattias har tidigare hjälpt mig med "loggan" på bloggen (den hade problem med, hör och häpna, Internet Explorer). Tack!

Och ja mamma, tentan gick bra. Bättre än väntat. Och ja mamma, jag ska ta extra mycket grönsaker till lunchen i dag.