En innedag med mina digitala kärlekar.

Jag har suttit inomhus hela dagen.

När jag stack ut huvudet utanför fönstret i köket, för att känna på luften, fick jag tårar i ögonen. Så mycket har jag suttit inne i dag. Men sen blåste det på rätt friskt också. Och regnade. Apropå tårarna, alltså.

Nej, jag är inte sjuk. Men jag tycker om att skriva på min egen dator, med mina egna tangenter och egna ikoner. Regnet och blåsten kändes ändå inte välkomnande, så jag bestämde mig för att hålla mig hemma.

Det är sånt man kan göra som student. En av få fördelar. (Jag är trött på skolan för tillfället.)

Tyvärr innebär en hemmadag ingen kafferast med klassvänner. Å andra sidan kan jag lyssna på mina mp3or. Det är kärlek det. Och bla bla bla bla bla.

Ni märker det nog lika väl som jag känner det; bloggtorkan. Men det löser sig nog.

Solen och fläckarna.

Apropå ingenting: Konstellationen Martin Stenmarck-Jonas Inde är ju bra märklig.

Om nu solen har sina fläckar, som det sägs, vet jag bestämt vem som är fläckarna, och vem som är solen.

Om Stenmarck-Inde vore en sol, det vill säga.

En sol och några fläckar.

Varsågod, ett lockbete.

Vifta med den här framför ögonen på mig, och jag följer minsta vink.

1 + 1 = 1040

I dag har jag spenderat 1040 kronor på något som tippades bli en av förra årets julklappar; en upplevelse.

Men jag nöjde mig inte med det. Jag dubblade.

Tomas Andersson Wij - Jönköpings Teater, Jönköping.
Antony & The Johnsons - Dalhalla, Rättvik.

Begrunda namnen ovan. Ta fram centilitermåttet, slut ögonen och provsmaka.

Njut.

Jag bjuder.

Men inte på mer, då får du allt spendera dina egna sedlar.

Nåja, en liten hemlighet kan jag väl bjussa på: Jag känner mig rikare än i går.

Nick Hornby och jag.

Min toalettlektyr är för närvarande essäsamlingen 31 låtar, skriven av den duktiga - och musikintresserade - författaren Nick Hornby. Nick har i boken tilldelat ett par sidor för varje låt som på något sätt påverkat honom mer än vad en genomsnittlig låt gjort.

Med en lättsamt ton beskriver han bland annat hur en Rufus Wainwright-låt kan få den mest ateistiska person att börja tro på något högre väsen. För att ta ett exempel.

31 låtar - 31 avkopplande, intressanta och humoristiska små essäer.

Det är nästan så man blir lite avundsjuk. Det här är en bok som jag vill ha på min cv!

Och vem vet. En dag kanske det blir så också. Jag tackar inte nej.

Vem vet, inte du, vem vet, inte...

Att komma till skott.

Jag har många visioner här i livet. En är att jag oftare ska greppa tag i den där gitarren – som nuförtiden närmast kan ses som en möbelpjäs – för att sätta mig ner och pränta in ett par nya låtar. Knappast svårt eller tidsödande, men ändå, det är sällan jag får tummen ur…

Och så är det med många av mina visioner. Jag ska bli bättre på ditt och datt, men nånstans på vägen till själva utövandet snubblar tanken till och en annan tar snabbt över.

"Just ja, jag skulle ju göra det där först."

Men i går höll sig tanken på fötterna.

Mitt studentliv präglas i mångt och mycket av just studentlivets alla kännetecken. Onödigt långa sovmorgnar, intensiva tentaveckor, urusel ekonomi och – framför allt – oroväckande ensidig, dålig kost.

Varför är det så? Kosten kan ju med enkla försök och en gnutta planering åtgärdas, åtminstone till en viss del. Så sant så. I går gjorde jag och Lina slag i saken. Skygglapparna på, och för en kort stund glömde jag min kulinariska studentkost och allt vad det innebär. Det kändes bra. Smaka på resultatet: God sallad, ännu godare kycklingpaj och ett glas rött (jag vet, vi glömde vitlöksbaguetten). Jämför sen med korvstroganoff.

Sa jag att det kändes bra?

Bort med pasta och nudlar, in med trevligare rätter – i alla fall ibland, som omväxling och ett steg i rätt riktning när det gäller min alldeles egna kokkonst. Övning ger färdighet, heter det, och jag tror stenhårt på det.

Men nu är det måndag, och för lång sovmorgon - märkvärdigt nog – resulterar i allt annat än fina kycklingpajer och andra skapelser som skulle få vilken gastronom som helst att uttrycka sig i enbart superlativer.

Nu är den där gastronomen i stället formidabelt fåordig.

Tro mig.

Den fula tallriken.

Jag har många tallrikar. De flesta är hela och fina (för att vara IKEA). Men det finns en som utmärker sig, en som jag till en början inte var särskilt nöjd med.

Den är kantstött. Och ful.

Egentligen borde jag inte bry mig. Det handlar - återigen - om IKEA-tallrikar, inte en samling välskötta Glasriket-rariteter. Jag kan snabbt och billigt ersätta den oestetiskt avvikande tallriken. Vilket jag också varit nära att göra. Flera gånger. Men jag har aldrig kommit till skott, och det är jag nöjd med i dag.

Jag och den kantstötta tallriken har nämligen inlett ett förhållande. Det här kan tyckas märkligt, men ni kan vara lugna. Jag har inte gått och blivit objectum-sexuell. Nej, det handlar om ett förhållande på strikt vänskapligt plan. Det är jag väldigt tydlig med.

Hur har det blivit så här då, att jag och tallriken blivit så bra vänner? För att göra en kort historia ännu kortare: Vid nästan varje måltid har den kantstötta tallriken - utan min avsikt - åkt fram. Det är nästan lite läskigt. Som om jag bara ägde kantstötta tallrikar (vilket jag för säkerhets skull kontrollerat - och det gör jag inte, detta är den enda).

Så på något egendomligt vis dras vi till varandra - den fula tallriken och jag.

Vår enorma dragningskraft verkar i det onåbara, utan varken mitt eller tallrikens medvetande. Därför finns det inte mycket att göra åt saken.

Vi hör ihop, och därmed basta.

Alla måste titta.

Kära dagbok.

Jag satt i godan ro och läste ur häftet vi fått av vår föreläsare. Det var ett intressant häfte, och jag föll snabbt in i en fin lunk där orden, meningarna och styckena flöt samman till en fullkomligt logisk och smaskig textbakelse.

Så plötsligt, ur tomma intet:

"DA DAAA DAAAAA, DA DAAA DAAAAA, DA DAAA DAAAAA", och så vidare.

Kaffekoppen - innehållande de brasilianska Arabica-bönorna - klarade sig nätt och jämnt kvar i vertikalt läge. Så även jag, men med en betydligt intensivare puls än tidigare. Vad i hela friden var det där?

Jag vänder mig om, och inser med en gång. Just ja, tv:n! Men inte nog med att den skrämde livet ur mig. Den behövde tvunget hånle också. Ungefär som att den lyckats med sitt uppdrag.

Rekonstruktion: Den försenade frukosten intogs framför skidorna på Svt. När sen informationen om dagens övriga tablå tog över sändningen från världscupen i Estland, försvann ljudet - och jag med det.

Den rullande texten brukar ju ackompanjeras av musik, men inte i dag.

Eller jo, men inte på en gång.

Därav den mysiga, plötsliga överraskningen i form av ett gitarriff.

Sensmoralen: Man alltid ska stänga av tv:n, eller åtminstone ljudet, när man tittat färdigt. Annars kan det sluta illa.

För kaffebönorna.

Och dig.

Just nu.

One day you'll dance for me, Jönköping.

Ett par vänner.
Mellanstadiehits.
Kladdkaka.
Kaffe.
El vino.
Dart.

Där har ni innehållsförteckningen för en lyckad kväll. Och den rätta medicinen mot huvudvärk.

Nu blir det avrundning med familjen Fisher.

Men först: Tomas Andersson Wij - Små hål i din röst
(Ja, jag får aldrig nog.)

Snark.

På tal om att behärska saker på elitnivå; jag är utomordentligt dålig på att ta tupplurar - när jag själv vill det. Som nu, när jag har - bokstavligen talat - bultande huvudvärk och en timme på mig innan jag ska hem till en vän.

Så vad göra? Huvudvärkstabletten hjälpte inte. Men kanske sömn.

Jag la mig ner, ställde klockan på väckning tjugofem minuter senare och lät ögonlocken falla utan motstånd.

Men - utan resultat. En sömnfri minut blev till två, som blev till fem och till tio och så vidare.

Det här är typiskt för mig. Jag avundas alla er som har kläm på era tupplurar. Ni kan skatta er lyckliga.

Alltså, in på listan med: Somna på given signal.

Kalla mig gärna tönt.

Jag har fått höra att jag är en pojk som ofta får för mig saker och ting. Som att jag bara måste se Så ska det låta på fredagar. Och att vanlig, sockerbajsande, läsk är självaste hin håle - tänderna, tänk på tänderna för sjutton. För att nämna några företeelser.

Att jag har dille på pingis - ja, sporten, bordtennis alltså - är det senaste.

I jakten på en förklaring till det här beteendet har begreppet "tönt" mer och mer utkristalliserats som det rätta svaret på gåtan. Jag vill nog uppfattas som lite töntig. Och då tittar man på Så ska det låta en fredagkväll. Man tycker pingis är ballt och att lightläsk är det enda alternativet när det ska drickas stickedricka.

Min bild av ordets innebörd är kanske något förvrängd, förskönad, förskräcklig eller helt åt skogen fel. Men jag bryr mig inte. Så länge jag tycker mig utstråla den positiva töntkänslan, är jag nöjd.

Och det är jag.

Nöjd.

(Vilket töntigt inlägg det blev. Förlåt. Speciellt till dig Peking.)

Hjälp!

Det är inte ofta jag ser fram emot nya, svenska tv-serier. Jag minns inte när jag senast gick omkring och väntade på premiären av en ny serie. Och det är inget gott betyg.

Men nu händer det grejer på tv4. I morgon, klockan 21.30, har komediserien "Hjälp!" premiär, och det ser ut att bli en skrattfylld start på våren. I alla fall om man ser till handlingen och skådespelarna.

Ett lovande gäng:
Felix Herngren, Johan Rheborg, Anna Blomberg, Johan Glans, Morgan Alling, Gustaf Hammarsten, Anna Pettersson, Stina Ekblad, Robert Gustafsson, Sissela Kyle.

Mina förväntningar är skyhöga.

Tyvärr.

Alla goda ting är tre.

Det var länge sen jag skrev en lista här på bloggen. Så här kommer en rykande färsk kortis.

Tre saker jag skulle vilja behärska på elitnivå:

Pingis.
Jag vet inte exakt vad, men nånting speciellt är det med pingis. Sporten känns intelligent, men samtidigt sexig. Och vem vill inte vara det? Som schack med ögonbindel och cigarrer, typ. Intelligent. Och sexigt.

Matlagning.
Smaka på den här repliken: "Jag kom nyligen tvåa i kock-VM". Ehum, kanske inte riktigt så. "Jag kom nyligen tvåa i VM i matlagning" funkar nog bättre. Inget missförstånd. Det finns mycket pengar att tjäna också; böcker, dvd-filmer, skivor, tv-program, t-tröjor. Vilken guldgruva, det tar liksom aldrig slut.

Trolla
Vem vill inte vara Joe Labero? Precis, alla vill (och ändå bortser jag då från hårsvallet). Det är ju något alldeles extra med riktiga magiker, som Joe. Jag blir alltid lika barnsligt fascinerad av dem och deras grymma tricks. Hur gör dem? Jag vill förstå. Jag vill kunna. Simsalabim. Jag är en barnunge.


Se så smärtfritt det gick.

Listor är bra.

Och sömn. God natt.

Den där Zelmani.

Och när vi ändå snackar konsert (och för er som missat):

Skygge Sophie Zelmani ger sig ut på vårturné i Sverige. Jag ska försöka se henne i Göteborg. Du?

Hej Dalarna!

Mannen med det gudomliga vibratot, Antony Hegarty, och hans kompband The Johnsons, hälsar på i Rättvik i sommar.

2 juni, Dalhalla - låter lockande, eller hur? Biljetter släpps i morgon på Ticnet.

Sol, vind och hopp.

I dag såg jag sol och blå himmel. Det hjälpte. Och det påminde om bättre (års)tider.

Jag längtar.

Dagens låt: Sufjan Stevens - Jacksonville

Gråa tisdag

I dag är jag trött och nere. Fyller eftermiddagen och kvällen med apatiskt tedrickande, och lite bokläsande.

Och jag börjar ogilla glasögonen mer och mer. Blir nog att kika runt lite till innan jag bestämmer mig.

Om jag hetat Tomas Andersson Wij hade jag sagt något i stil med att "den här dagen är helt värdelös". Men nu är jag inte Tomas, så jag nöjer mig med att jag haft bättre dagar.

Mästaren och Monika.

Som barn var jag en fena på att vinna priser i radio. Biobiljetter, filmer, skivor – jag tog hem det mesta. Det var nästan som att vår hemtelefonlinje ingick i en mystisk överenskommelse med P4 Västmanland (radiostationen). Varje gång det var dags för tävling satt jag redo med telefonen i högsta hugg. Och varje gång kom jag fram till Monika - programledaren.

Men det var för mer än tio år sen. Och tråkigt nog har jag ända sen dess varit inne i en svacka.

Till slut tröttnade jag.

Nu vinner jag ingenting. Jag försöker inte ens längre, det är liksom ingen idé. Men däremot händer det då och då att jag i minnet letar fram de där telefonsamtalen från guldåldern. Leendet tittar fram.

Jag saknar helt enkelt den där spöklika överenskommelsen.

Jag saknar Monika.

Och priserna – så klart.

Fenomenet hockeykillar.

(Det är måndag, och jag har bestämt mig för att vara lite fördomsfull. Och elak.)

I går höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag på Sportspegeln såg inslaget om Peter Forsbergs blixtvisit i Sverige. Anledningen: paret Peter-Michelle.

Jag ska försöka att inte vara allt för elak nu. Men, ärligt, hur bildskön är Peter? Tänk hakan. Tänk skägget. Och tänk håret. Det kunde varit bättre.

Tjejen hans spelar förvisso inte ishockey (tror jag), men utseendemässigt briljerar hon i helt andra divisioner. Där är Peter inte ens speaker. Där är han den där idioten på läktaren som bara inte kan hålla tyst, han som är arg och skriker konstant hur värdelös domaren är.

Självklart, Peter är säkert en helhyvens grabb, men det känns som att hans högar av klöver är mucho importante för Michelle. Typ en gigantisk morot.

Fast vad vet jag. Det är väl insidan som räknas.

Förresten är det lite lustigt det där med hockeykillar. På högstadiet och gymnasiet är det dem som får alla tjejerna efter sig; det spelar ingen roll hur pass mycket snus som rinner ur käften på dem och hur ofta de använder ordet fitta i sitt neandertalarspråk - tjejerna älskar dem ändå.

Men sen händer det grejer. Jag har gjort analysen att det handlar om en epidemi inom ishockeylagen. Farsoten är endast nådig mot alla med utseenden som Mats Sundin och, tidigare nämnda, Peter. Resten försvinner från sporten. För alltid.

Och nu har jag inte ens nämnt klädmodet inom hockeykretsar. Det tar för lång tid.

Snoozesjukan

Jag har åkt på snoozesjukan. Symptomen är omotiverat långa samt upprepade snoozenyttjanden. Jag söker fortfarande - hittils utan minsta framgång - efter antidotet.

Det är ju duktigt onödigt att sova bort 20 extraminuter varje morgon. Det blir 140 minuter per vecka, och en himla massa per år. Minuter som bara slängs direkt i papperskorgen utan att passera gå.

I teorin borde det kunna åtgärdas om jag lägger mig 20 minuter tidigare varje kväll. Men det ser mörkt ut på den fronten. Vi får se.

Nu ska jag fika bort ännu ett par timmar av mitt liv.

Allt annat än klippt och skuren för det här

I dag var jag och klippte mig. Det är inte helt lätt. Ja, utan att överdriva så är mina klippbesök kraftigt ångestladdade. Jag har försökt att kartlägga varför.

Till att börja med är det kymigt att i en handvändning ändra utseende till den grad att de flesta man träffar närmaste dagarna verkar känna ett starkt behov av att påpeka detta.

"Men hörru, har du klippt dig? Det har du inte berättat!"

Jag antar att en mjukare övergång vore bättre. Hur det nu skulle gå till.

"Du ser lagom annorlunda ut, vackrare och så, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är."

I en bättre värld…

En löjligare anledning är den punkfrisyr frisören så snällt, och mer än gärna, temporärt kreerar åt en, för att sen lufta det obligatoriska skämtet ”Blir det bra så här?” - med påföljden att halva salongen hjärtligt skrattar. Ja, jag vet att det är en idiotisk grej att ha ångest över. Men jag blir äcklad av den reflekterade spegelbilden föreställande en punkvariant (eller varför inte nynazistvariant; kort på sidorna och långt, bakåtkammat i mitten) av mig själv. Neurotiker? Jag?

Den här gången var det dock annorlunda. Jag fick en icke skämtande kvinna som ansvarig för mitt hårsvall. Det kändes bra. Att hon pratade på om sina barn och bla bla bla, fann jag okej.

Det kunde varit värre, vilket jag också trodde att det skulle bli innan jag klev in i salongen. På bokningskvittot stod det nämligen ett namn som förde tankarna till en äldre dam med extremt förlegad smak; minst sagt ångestladdat. Jag förbannade min lathet i att inte skaffa en regelbunden klippare. Men jag hade tur den här gången. Tji fick hon (den äldre damen).

Ännu var det dock inte slut med dagens ångestattacker. Nästa stopp var Synsam. Det var dags – nu skulle jag äntligen beställa glasögon. Trodde jag.

Att det ska vara så lätt att bygga upp scenarion, men minst lika lätt att riva ner dem när det väl gäller. Jag misslyckades med Synsam i dag. Igen. Vi är inget bra team, jag och Synsam. Nu sitter jag i stället med samma provexemplar som tidigare och tjurar och dricker apelsinsaft och konstruerar ett nytt scenario där jag rånar Synsam på alla bågar så att jag lugnt och bekvämt kan prova dem här hemma.

Jag kan hålla på så här resten av livet, tror jag.

Stratocaster och poesi

"Du är nyskild, lonely och ensam..."

Refrängen från dansbandet Wahlströms ("s" i stället för "z"?!) hit är lysande.

Ville bara påpeka det.

Söndagspyssel: finn några fel

En lisa för själen

Fem ord räckte för att dra till sig all min uppmärksamhet.

New.

Album.

In.

The.

Works.

Jag hade noll koll på att islänningarna i Sigur Rós var på gång med nytt material. Nu vet jag. Och med nytt album kommer nya spelningar. Förstår ni? Sigur Rós. Live. Igen.

Från officiella hemsidan:

sigur rós have begun recording their new album and expect to finish it later this year. in an interview with fréttablaðið newspaper, georg says it remains to be seen whether the band will be taking a totally new direction on the album. “we have finished recording a few songs but some more things need to be done. we don’t know exactly where the album is heading yet. we are really just experimenting at this stage. some of the songs we recorded are old songs which we had written a while ago, unreleased material which we never got a chance to finish. we decided it was time they were recorded.” georg says there is a possibility the album will be released this year but nothing is confirmed at this point.

Sigur Cuarón

Det är tidig söndag, och jag bjuder på två kulturtips:

- titta: Children of Men (Alfonso Cuarón, 2006)
- lyssna: Nýja Lagið - Sigur Rós

Fantastiska studenthak

Jag och kåren går inte ihop. I går fick jag ännu ett bevis på det.

Klockan midnatt kommer jag på mig själv med att efterapa Martin Freemans karaktär Tim Canterbury i The Office. Och på ett sätt är det mitt i prick (inte imitationen kanske, men känslan). På kåren känner jag mig som Tim; hela min omgivning är helt bananas medan jag själv är fullkomligt normal.

Fast egentligen är det tvärtom.

På kåren ska det vickas på höften när Linda Bengtzing spränger decibelgränsen. Vid vägran anses man onormal och tråkig.

Jag är onormal och tråkig.

Åhléns gör en Spielberg.

Min granne bygger om.

Frågan är till vad. Jag tror att det handlar om en maffig entré till en dinosauriepark.

Såja, nu lugnar vi ner oss.

De hälsar på med fem veckors mellanrum. Aldrig något annat. Det är det vi bjuds på, tacken vi får; en ledig helg var femte vecka.

I dag var det dags igen; kursavslutning, tillika blank helg i almanackan. Det är en speciell känsla. Tomhet med extra allt. Den obligatoriska panikveckan är över och man kan äntligen vila ut - tror man. Men tyvärr funkar det inte riktigt så. Stressen har bara genomgått en plastikoperation, och uppenbarar sig tillfälligt som en kolugn bästa vän. Men se upp! Om två dagar är det andra kanelbullar som gäller. Två dagar. Sen spricker de där brösten, näsan bajsar på sig à la Wacko Jacko och läpparna förvandlas till ett debacle i värsta Olinda-klass. Tänka sig vad en kirurg kan åstadkomma – tvådagarsskönhet!

Så här är det: fredagen svischar förbi – ett par tre flaskor hjälper till – och lördagen likaså. Söndagen är en enda lång väntan på vad som komma skall. Sen är det stopp. Och innan man ens hunnit planera helgen står måndagen och knackar på axeln.

Hej kursstart, välkommen tillbaka, jag har saknat dig. Vad sa du? Tre böcker innan veckan är slut? Självklart. Det fixar jag.

På måndag ska jag i alla fall avnjuta en klipptid och om det hinns med, genomlida ett besök hos Synsam.

Men nu, nu ska fredagskvällen svischa förbi.

Trötter

Jag är så trött.

Trött på vädret.

Trött på skolan.

Trött på Västerås.

Och Jönköping.

För att inte tala om morgnarna.

Då är jag trött.

Att väster inte är öster, är jag också trött på.

Och att ICA är sjukt snåla med bonuscheckar.

Fastän jag verkligen har försökt.

Glasögon är jag också trött på.

Trött på beslut.

Trött på minnet som skulle komma ihåg att ladda min iPod. Men som tröttnade.

Trött på att blogga.

Trött på studentmat.

Trött på sena nätter. (Det var jag aldrig förr.)

Trött på födelsedagar.

Trött på OCR-nummer.

Nu är jag oerhört trött.

God natt.

Men jag gråter inte öppet om det

I dag blev jag påmind om vilken barnunge jag är. Utanför Åhléns, mitt emot min gård, hör jag hur ett barn är ledsen på sin mamma. Jätteledsen.

"Varför måste jag? Jag var ju där för nån månad sen!"

Hon tjatar och gråter. Har svårt att förstå sig på vuxna.

"Hörru du, det var nästan ett år sen."

Hon suckar. Har svårt att förstå sig på varför hon skaffade barn.

"Men jag viiill inte!"

"Annars får du hål i tänderna, och hur kul är det?"

Mer hör jag inte innan jag öppnar min port. Men jag förstod - jag vill inte heller! Fastän jag antar att jag har både ett och två hål. Ja, jag vet att det bara blir värre. Men jag är rädd. Inte för borren och sprutorna och allt det där - eller ja, det är ju inte trevligt men jag klarar av att hantera det - utan snarare tandläkarens utskällning och predikan.

Om man inte varit hos tandläkaren på ett gäng år förtjänar man en utskällning. Och en predikan om hur viktigt det är med regelbundna tandläkarbesök. Men jag ville inte.

Jag skulle skämmas så.

I stället skjuter jag på det. Jag undrar hur länge till jag orkar. Det börjar bli tungt, och jag inse mer och mer att det är oekonomiskt.

Men, så länge kör jag på med eltandborste, Listerin och strikt ranson på läsk.

Det lugnar mitt samvete för en kort stund.

Svartjobb

5 minuter. Debuten blev inte längre. Svetten lackade inte, precis.

Jag och en vän var på jakt. Vi var ute efter en tryckare. Det är inte så konstigt som det kanske låter; vi behövde ha ut ett par dokument. Det är en sån tryckare vi pratar om.

Inget annat.

Hursomhelst. Vi gick runt och hälsade på flera tryckare. Men, om de inte var för upptagna för att ta sig an oss, så var det för dyra. Tyckte vi.

Så vad göra? Jo, man tar och hälsar på stans originellaste tryckare. Typ. Han är svårbeskriven. Och billig och snabb - tvärtemot de andra.

Så vi sa "hej, ja tack". Han sa "men då får ni fixa dom där åt mig", och pekade på två pappershögar. Det var ingen match för oss. Det ena papperet över det andra och sen in i maskinen.

Skitlätt.

Och billigt.

För både honom och oss.

Ibland blir det galet

I går såg jag den här lustiga loggan utanför min port:

Vad håller jag på med?

Jag sitter fast. I skolan och i The Kickoff.

Titta! Jag är grym.

Testa här. Jag bjuder på en fika om du slår mig.

Väntan är över

Ho ho. För en liten stund sen fick jag svar. Det blev varken ett jakande eller särskilt snabbt sådant.

Phew.

"Petter, är det du? Tror du skickade lite fel där va... Ha det fint!"

Nähä?

Oj, det är visst Full Metal Jacket på svt just nu. Den är ju alldeles underbar. Se den!

Bom bom bom

Dagens låt: The Jesus and Mary Chain - Head On

Världens största penis-succén fortsätter

I kväll klockan 21:55 på kanal 5: "Jag ammar min 7-åring".

Kan det bli mer femman-dokumentär?

Hej då barndom!

I detta nu sitter mina föräldrar och skriver på ett hyreskontrakt. Jag tror det känns lite vemodigt för dem.

Mitt kära barndomshem byts ut mot en fin lägenhet. Hur det känns för mig? Skrämmande bra.

Tony

Min dammsugare är ett monster.

Ett ihärdigt, dammslukande vidunder.

Jag ska berätta.

Det hela började för ungefär ett och ett halvt år sen. Tony - dammsugaren min - gjorde anspråk på bättre förhållanden. Han var trött, så trött så trött.

Jag gjorde analysen att Tony behövde en ny stomipåse.

Så jag började förbereda mig.

Det tog en månad.

Två månader.

Sex månader.

(Det tar tid att förbereda sig.)

Ett år.

Ett och ett halvt år.

Sen tog det stopp. Fastän jag inte var redo. Tony sa nej. Jag sa nej. Men Tony hann först.

Poff.

My lips are sealed, Tony.

Hur som helst. I kväll var det premiär för Tonys nya påse. Och vilket team de visade sig vara. Gamla, slöa Tony hade plötsligt blivit adhd-kompatibel. Nu var han ung, hungrig och energisk. Som en ny Tony.

Halleluja!

Dagens insikt

Om man föraktar topplistemusik och alla trallvänliga pärlor som spelas på kommersiella radiostationer anses man ha trångsynt musiksmak. Det spelar ingen roll att man är big fan av allt från soul till elektronika.

"Hoppsan, du verkar inte ha Rix FM och Megapol som förprogrammerade radiostationer i din bilstereo. Du är en sån där märkvärdig person som bara ser på svartvita filmer och lyssnar på dom där Rolling Rocks va?".

"Ja. Så in i norden konservativ är jag."

Så länge Da Buzz, Bosson och BWO inte ryms i ens skivsamling anses man vara en inskränkt jävel.

Är det inte lite märkligt?

Marko in my heart

Jag har haft en lysande förmiddag. Och det hör inte till vanligheten. Måndagar är liksom per definition destruktiva och elakt jantelagsstimulerande. Men icke i dag!

Läste i Resumé att Let's Dance, som hade premiär i fredags kväll, lyckades med bedriften att spränga tvåmiljonersvallen - tittare, inte röster alltså (ehum).

Om jag får fundera lite högt: hur många av dessa två miljoner satt bänkade framför skiten enbart på grund utav en viss skärgårdstjej? Alltså inte för att jag gjorde det. Eller är det så att Sverige har klivit in i en ny(?) rena-rama-Rolf-era?

Nej, nu har jag det! Det var Markoolios sensuella röst som penetrerade bildrutan för att på ett närmast sektliknande och skoningslöst sätt omfamna hela svenska folket. Den mannen har något alldeles speciellt.

Så måste det ha varit.

Gudruns bror hälsar på

Hej och hå vad det blåser här. Jag hade tur som hittade in igen.

I går blev det ... mycket. Först pizza och hjärtformad kladdkaka med fin garnering hos Josefine. Sen el vino con carne typ. Och därefter det vanliga; Bongo bar, musikquiz etc. Sent i säng, sent upp ur säng. Som sig bör en fri söndag.

Hyvens!

Pyrenéerna i blindo

Jag ser inte marken.

Jag ser inte Fredrik.

Men; jag ser mina händer när jag håller dem framför ansiktet.

Med nöd och näppe.

Och viktigast av allt: jag ser den upplysta bilvägen långt, långt där nere.

Men så halkar jag till på nytt. Leran letar sig in i ansiktets alla fåror.

Jag luktar bajs.

Bilvägen är som bortblåst.


Det är i slutet av oktober. Året är 2003, platsen ett småkyligt södra Frankrike.

Jag och en nära vän är ute på en bisarr Europatripp. Vår folkvagnsbuss har anlänt till staden Lourdes. Denna lilla stad kan skryta med sex miljoner besökare varje år, och då är det är ingen festival vi som är anledningen. I stället är det Europas största vallfartsort. Bara det är ju intressant nog för att göra ett besök, tänkte vi.

Men den egentliga anledningen var nog stadens geografiska läge. För ett av resan mål var att vandra en dag i bergskedjan Pyrenéerna som man hittar mellan södra Frankrike och norra Spanien; alldeles intill Lourdes alltså.

Vi hoppar fram ett par dagar.

Det är morgon. Jag vaknar tidigt. Kanske är det upprymdheten, kanske är det den trånga sovplatsen i bussen som medför viss försämrad sovrytm. Det är fint väder. Trots att det snart är november och tidig morgon, är det nästan ljummet i luften.

Med vårt ultramoderna spritkök fixar vi till en ovanligt schyst frukost bestående av omelett, mackor och te. Jag hade påpekat gång på gång att magen måste må bra om man ska ut och hajka. Det minns jag från utflykterna med familjen.

Solen kikade tidigt fram och redan när vi tog våra första stapplade steg kändes det som att dagen skulle bli precis så lyckad som den redan var gestaltad i mitt huvud. Men jag hade haft fel förr. Och även om dagen blev lyckad för äventyrslusten, blev det kanske inte precis så som jag tänkt.

Första timmarna blev åtminstone fantastiska. Blandad terräng med helt otroliga naturvyer.

Törsten släckte vi med hjälp av närmaste bäck, hungern med närmaste antilop.

Jag njöt och tänkte för en kort stund tillbaka till Sverige. Slaskiga november och ett skitjobb mot det här? Vilket skämt.

Vi traskade på som två naiva småscouter. Mina ljumskproblem hade inte etablerat sig back then, tack och lov.

Stegräknaren, som inte heller etablerat sig, skulle fått fnatt. Meter blir till kilometer och kilometer till mil. Någonstans borde vi stannat upp och tänkt på mörker, väder och avstånd. Tänkt på grusledernas pockande på hos lekmän. Tänkt på nudelpaketernas förmåga att ta slut precis när hungern börjat eskalera. Och, framför allt, tänkt på hur sjukt bra Nevermind-skivan faktiskt är.

Men vi tänker inte. I stället går vi. Går och går. Vad är det som går och går, men aldrig kommer till dörren? Vi.

Plötsligt har det börjat skymma. Och det är snöstorm. Fredrik är uppe på en av topparna, jag står med snö upp till knäna och tar foton. Försöker intala mig att det är lugnt. Det tar ju bara en halvtimme för honom att komma ner hit, sen ett par timmar ner till bussen. Trodde jag ja.

När Fredrik hasat sig tillbaka till mig tittar vi på varandra.

Oj.

Vi kanske borde vända.

Våra ansiktsuttryck säger allt.

Nämnde jag att det är fucking snökaos? Och att höjdmätaren visar approximativt 2400 meter (nej, vi startade inte på noll utan snarare 1300 meter, men ändå)? Att förklara läget som taskigt är ett understatment.

Panik kanske inte är rätta ordet, men vi blev i alla fall väldigt angelägna om att snabbt ta hos ner.

Första biten blev lättast. All snö gjorde att vi kunde glida smidigt, och det vita lyste upp mörkret något (det blev kolsvart på en halvtimme kanske). Men sen blev det tuffare. Och för att göra en lång nedfärd kort: efter fyra-fem timmar stod vi nere på den där upplysta bilvägen. Trötta, förbannade, skitiga, hungriga, törstiga, lättade, krampproducerande etc. Men utan större skavanker, egentligen.

Med tanke på att vi knappast följde lederna när vi tog hos ner (det var för mörkt för att hitta dem) och att det stundtals var stupliknande partier (när vi enbart kände luft under våra hasande fötter, var det horisontella förflyttningar som gällde), är jag glad att vi kom undan så pass lätt som vi gjorde.

Nästa gång ska jag ta med ett par extra nudelpaket.

Och en ficklampa.

22 blir 23.

I dag är jag upptagen med att göra något så onödigt som att byta ut min sista tvåa till en trea.

Det känns ingenting, och jag vet inte riktigt varför jag tar upp det.

Kanske kallas det bekräftelsebehov.

Simsalabim, försvim(?)

Svt visar Mandomsprovet. Jag däremot dricker sista skvätten av rödvinet Lina hade med sig till tonerna av mästerliga Pink Floyd. Och Six Feet Under konverteras till iPoden.

Chinakäk och nya Bondfilmen (som inte alls var särskilt bra) blev till slut facit för kvällen. Det var schyst. Men - det pratas om nya stormvindar och jag är så trött, så trött på skiten.

Sluta. Blåsa. (Simsalabim, glömde jag.)

Hur som helst.

Jag tittade igenom lite gamla fotoalbum för någon kväll sen. Nostalgi är bara förnamnet, och det är inte bra. Man längtar - oftast - bara tillbaka, vilket leder till en skopa melankoli och sex centiliter Balvenie.

Men jag tar smällen: I morgon bjuder jag på en ovanligt enfaldig, och humoristisk, historia från min och min väns picknick bland de snöiga topparna som utgör bergskedjan Pyrenéerna - en minnesrik dag!

Men nu ska jag göra något jag gjort sen barnsben.

Borsta tänderna.

Gör det du med.

Fredag.

Det är fredag eftermiddag.

Men det känns knappt. Däremot är jag lite extra glad för att jag nyligen upptäckt:

- Håkan Hellström - Klubbland (Flight 2 remix)
- Six Feet Under

Six Feet Under + iPod med video är en fantastisk kombination för sena nätter. Har jag upptäckt.

Varför är gräset aldrig blått?

Jag satt och fikade med Josefine och Lina. Precis som förr. Att fika med dessa kvinnor är ungefär som att titta på en Roy Andersson-film när livet är upp-ner-höger-vänster-framåt-bakåt på samma gång; rogivande, mysigt, roligt. Men i dag gjorde jag ett misstag. Jag tittade ut genom fönstret. Det hade börjat snöa. Och regna. Diagonalt – och horisontellt. På samma gång. Blaskkristallerna förtrollade mig, jag blev handlingsförlamad. Vad i…

Jag är förvirrad, och inte bara för ovannämnda. Min kropp och själ var fram till i dag helt inställda på Västerås i vår. Men så får jag ett samtal. Om jag vore Don Corleone skulle jag sagt något i stil med "I got an offer I can't refuse" (på ett positivt sätt).

Och ändå är jag inte säker. Jag är rädd att det där förbaskade gräset är grönare på, ja ni vet. Som alltid. Jag skulle behöva läxas upp, byta liv med en av de där man föraktar. Som bara kör på, utan att tänka. Men vem? Jag har glömt bort alla.

För någon månad sen hade jag panik.

Nu har jag ångest.

Av två rätta val måste jag välja ett rätt. Jag är ingen fena på matematik, men det känns ologiskt.

Jarvis Cocker is still running the world.

Jag är ju i full färd med att bättra på mitt yttre med ett par nördiga glasögon. De här leder just nu:
Vad tycker ni?

De sägs att jag ser smart ut i dem. Så, två frågor utifrån det:
1. Hur såg jag ut innan?
2. Gör man inte det i alla glassisar?

Egentligen vill jag se ut som Jarvis Cocker. Men något stoppar mig. Jag vågar nog inte. Och jag skulle inte klara av att bära upp dem så som Jarvis gör.

TipTop eller datanörd, same same

Jag sitter och lyssnar på jättepositiva Disintegration med jättepositiva The Cure. Men det är ingen fara med mig. Jag är okej.

I dag läste jag om en exalterad maconanist. Han hade sett Steve Jobs - live. Det var ett av hans bästa tillfällen här i livet.

Jag skrattade.

Och skrattade.

Och skrattade lite till.

Sen kom jag på en sak. Ett av mina bästa ögonblick här på vår jord var när glassen TipTop återlanserades.

Då slutade jag skratta.

Tobbe med munnen

När jag promenerade hem från skolan tidigare i kväll - i regn och blåst - slogs jag av en fundering jag bara måste ha klarhet i: visst har Tobbe Trollkarl extremt fula, alternativt konstiga, tänder, eller är det bara jag som trollat bort min annars så formidabla uppskattningsförmåga?

Hjälp.

Aftonbladet har full koll

Kvällstidningarna är ibland pinsamt roliga. Som i dag när Aftonbladet ger iPhone - Apples kommande multimediamobil som presenterades för första gången i går under Steve Jobs keynote - fem plus. Fantastiskt! Fem plus - utan att ha testat den. (Den släpps till vintern här i Europa.)

Kvällens Rocky

(klicka för större skala.)

Perrongtårar

Är inte riktigt klar med senaste tågresan än.

Tågperronger är ett sånt fantastiskt tårstimulerande avskedsforum. Överallt snyftas det. "Mental", som David Brent skulle ha sagt.

"Hej, jag känner inte dig men det är trist att jag åker iväg och att du stannar kvar. Snyft."

Därför är det märkligt och lite intressant – varför händer ingenting? – när ett par visar noll känslor. I tårform, eller vad man nu ska kalla det, då. I söndags såg jag ett sånt par utanför mitt tågfönster när vi stod inne på Örebro central. De var i tjugofemårsåldern.

Först några snabba pussar. "Yes, lite teatertårar är alltid roligt", tänkte jag elak som jag är. Sen en lång kram, stående i profil gentemot mig. "Bonjour Victoriafallen". Sen ingenting.

Ingen-fucking-ting.

Killen säger något jag inte kan tyda innan han hoppar på tåget. Tjejen står kvar. Mascaran är som färskpressad apelsinjuice - och då menar jag ny och fräsch, inte rinnande. "Men…"

Tågchaffisen berättar via mikrofonen att vi ska göra ett litet break på fem minuter innan färden går vidare. Jag ser min chans. Om bara killen sätter sig i samma vagn som mig är saken klar.

Och visst gjorde han det. Men inte blev saken klar för det. Tvärtom. Ingenting hände. Igenting (om nu ingenting kan hända upprepade gånger).

Jag börjar bli irriterad. Hade ju ingen rulle med Hugh Grant på iPoden, så om jag skulle få lite Hollywoodromantisk-action var det nu eller aldrig som gällde.

Det går ett par minuter. Fortfarande ingenting. Tjejen står och pillar med mobilen. Tittar då och då bort från tåget, in mot stan. "Vad är det här egentligen?", tänker jag förtvivlat medan jag vänder mig om försynt. Killen, som satt sig bakom mig ett par rader bort, bläddrar i en tidning. Inga blickar och, framför allt, inga tårar.

Jag känner mig bestulen. Rånad mitt på blanka dagen – tänka sig!

När de utlovade fem minuterna blivit sex börjar vi sakta rulla. "Nu då!", jag får kämpa för att inte skrika det jag tänker. En knarkare i jakt på some heavy shit, det är jag det. För jag är beroende av perrongtårar. Ja, så är det nog. Och nu måste jag ha en fet sil. Nu!

Tjejen tittar upp.

Killen tittar åt sidan. Åt tjejens håll.

"HA! Jag har er!", min ansiktsmin visualiseras förmodligen bäst med hjälp av Joakim von Ankas belåtenhet när han badar i sin egen pengabinge.

Hon vinkar lätt med handen.

Han svarar med en ytterst mesig handrörelse.

Jag blir förbannad. Här har jag betalat en dyr SJ-biljett, och vad får jag för det?! Ni kan fara dit pepparn växer om ni inte tänker bjuda på er själva.

Jag vill ha lite känslomässig romantik i den annars så sterila tågkupémiljön.

Är det för mycket begärt?

Jobs Jobs Jobs, klapp klapp klapp

Det har kommit till min vetskap att jag låter väldigt bitter på min blogg. Jag ber om ursäkt.

Jag kontrar med att jag är grymt pepp i kväll. Varför?

Därför.

Det räcker så.

Elevrådsordförande nästa?

Jag provar glasögon. Just nu briljerar jag med ett par Guccibågar. Det är galet svårt. Att välja, alltså. Jag blir nöjd om jag faller för några överhuvudtaget.

Mp3 som rullar: Junior Boys - In The Morning

Dagens fråga

Arcade Fire, fredag 23 mars 2007, Cirkus, Stockholm - på eller jättepå?

Don't touch my property

Jag tog tåget hem i dag.

Det är ett märkligt transportmedel. Avlånga som sjutton. Och jämt - verkligen jämt - är platsen som man bokat åt sig själv upptagen. Och lika ofta känner man intimt och tacksamt hur svordomarna haglar inombords hos resenären man pensionärsvänligt bett att omplacera sitt gods (sig själv).

Rätt ska vara rätt. Jag har betalat, inte du.

Men det spelar visst ingen roll när det gäller platser på tåg. "Kan du inte sätta dig på en av dom andra lediga platserna?" är standard. "Visst. Men ett problem: Det är inte min plats, och alltså kan jag själv råka hamna i samma sits som du är i nu din trotsiga idiot!", är inte mitt svar på den uppmaningen. Men det kunde. I en bättre värld.

I stället säger jag något i stil med "joo, det kan jag väl", och ändrar sen min destination som den hund jag är.

Och visst; egentligen spelar det ingen roll. Men det är bara det att när jag har min plats så är det min. Oavsett hur fullt tåget blir eller är. Jag kan lugnt somna in utan störningsmoment i stil med "ursäkta mig, du sitter faktiskt på min plats". Det blir dessvärre svårare om jag sitter på en annans plats.

Jag har flertalet gånger varit med om farsliknande situationer där personer försökt dirigera om i stort sett hela tågvagnar. Enbart därför att denne person (och dess följe) bara måste sitta bredvid varandra. Och alla låter sig styras - det är ju Sverige vi pratar om.

Kalla mig dryg gubbfan. Gör det. Men jag skickar i alla fall inte in en insändare i den lokala tidningen.

Där går gränsen.

(I stället skriker jag till här på bloggen.)

Välkommen hem skall du vara

Jag är tillbaka till blåshålet. Från julsemestern och lugnet.

Jag hade inte tackat nej till det omvända.

Det är en speciell känsla som omsluter ens sinnen när man gör comeback här. Vandringen från tågstationen till lägenheten är mer eller mindre deprimerande. Det slår aldrig fel. Blåst, grått, regn, aptunga väskor, annorlunda dialekt (ehum), ensamhet etc.

Väl hemma möts man av ett hånflinande, viktväktarmagert kylskåp. Och dammiga hörn.

Det är helt enkelt lite jobbigt att kicka igång.

Den har hittat tillbaka till mig

Jag är en bot. Typ.

Det blev mycket i går, men trevligt och skoj. Absolut. Dans, dans, dans - till kass musik. Som vanligt i mindre städer. Och på sista nattbussen hem känner man igen precis alla (nåja, nästan alla). Klassiker.

I'm looovin' it. Big time.

Sitter hemma hos syrran och bloggar. Jag är hennes datanörd i kväll. Ett gigantiskt ansvar. Och en lika gigantisk stolthet med det.

"Skriv ett personligt meddelande"

Jag har tidigare deklarerat min synpunkt kring msn-eftertexter.

Nu är det dags att spä på agitationen.

Det måste finnas fler än jag som finner msn-fenomenet kräkgalet humoristiskt.

Jag känner flera.

Men om ni mot all förmodan inte har reagerat är ni just dem jag skrattar åt. Ni är personerna som känner att era liv, vad det än gäller, är så in i norden viktiga för precis alla ni känner. Jämt.

Jag känner flera.

Ni, som är så viktiga, bör lyssna noga nu: ni har fel. Vi, jag vet att jag pratar för många, skiter i att din helg varit "heeelt crazy, haha" och att du nu är "så jävla bakis, men det är lugnt jag älskar er ändå mina älsklingar!!!!!". Och vi bryr oss inte särskilt mycket om att du "är i duschen, tillbax om 5-10 min, puss!!!", eller att ditt tillstånd bäst beskrivs "shiiit vad trött jag är, knappt någon sömn alls förra natten *tihi*. ring på mobilen om ni vill nått!!".

Vi.

Bryr.

Oss.

Inte.

Det finns dock ett mörkt orosmoln kring det här. Tänk om min blogg är ett substitut för eftertexter. Tänk om jag skulle vara the no1 eftertexter, om det inte vore för efter regn kommer solsken. Det är inte helt omöjligt, för båda kanalerna bygger på samma grundidé (för mig då): en möjlighet att skrika ut till alla hur (o)intressant liv jag lever.

Men det som bryter ner mitt resonemang till ren bullshit - tack och lov - är det faktum att bloggen fungerar som en slags terapi för mig. Och den tjänsten tror jag att eftertexterna på msn knappast erbjuder.

Inte för mig i alla fall.

Och ni.

Bryr.

Er.

Inte.


När ni gör vad ni nu gör i kväll, lyssna på The Arcade Fire - Neighborhood #3 (Power Out).

Skål.

Up Up Up Up Up Up

Förlåt. Jag ska skärpa mig.

Det går inte att vara light-manodepressiv när man skriver på en blogg med titeln efter regn kommer solsken. Det håller inte. Jag måste bli bättre på att se vykorten i stället för räkningarna i min posthög. Alltid händer det i stället för Aldrig händer det, och alltid Äntligen på väg.

Alltid - mer eller mindre. Typ.

För ibland har man rätt till att vara fucked up bitter. Jag gillar det lite, faktiskt.

Rocky är ju trots allt något av en ciceron för mig.

Aldrig händer det

Inte mycket som går rätt i dag.

Photoshop vägrar starta, Illustrator beter sig som Joe Labero på e och personer jag måste få tag i leker kurragömma med mig.

Och det regnar ute.

Den här dagen är helt värdelös
jag har vaknat, jag har somnat om
gått planlöst som en pank turist
ringt människor jag knappt bryr mig om

Cut the bullshit

Jag bestämde mig för att göra något roligt och urflippat. Lite galenskap en helt vanlig onsdageftermiddag skadar inte.

"Sms är ju roligt", tänkte jag och spann vidare.

De tre magiska orden. Jag. Älskar. Dig.

Farligt. Och galet.

Alltså. "Jag älskar dig. Mer och mer. Kan vi ses?" i ett sms till en slumpvald person från min telefonbok.

Fucking urflippat.

Men först: Ringer upp en vän. "Säg ett nummer, det första du tänker på", säger jag. "Sex". Jasså, okej, sex steg från toppen, och sen skicka.

Ett.
Två.
Tre.
Fyra.
Fem.
Sex.
(Här hinner jag snabbt tänka "oh noo, inte hon", innan min tumme tar mig till nästa steg.)
Skicka.
Skickar meddelande.
...
Smack.

Jag sätter mig ner och väntar. Funderar på hur personen, som jag inte sett sen i somras, kommer att reagera. Det värsta skulle vara om hon svarade jakande. Och snabbt.

Men ingenting händer. Inget samtal. Inget sms. Inget mms (med hjärtan, nallebjörnar och kyssar). Ingenting.

Jag väntar fortfarande.

Förmodligen det roligaste tv-ögonblicket - någonsin

26 betydelsefulla män. (Och 4 kvinnor.)

Jag undrar verkligen hur snacket har gått på redaktionen. Men en sak är säker. VLT:s lista på trettio betydelsefulla västmanlänningar som "lämnat spår på ett eller annat sätt i vardagen under det gångna året" är märklig.

För så här va. VLT har tidigare haft artiklar som tagit upp tidningars problematik utifrån ett genusperspektiv. Jag minns särskilt en grej där man anlitade en "genusexpert" av något slag som under några veckor synade VLT:s artiklar och redaktionens disposition av dessa. Resultatet var både positivt och negativt, enligt experten. Men skit samma.

Det jag menar är att man förväntade sig en relativt jämställd årslista när tidningen nu har uppmärksammat trettio betydelsefulla västeråsare.

Men jag vet inte. 26 män och 4 kvinnor känns kanske inte jättejämställt. Snarare är det helt bananas. Det måste finnas fler än fyra kvinnor i länet som platsar på listan. Tänk att ingen reagerade innan pressläggning. Eller jag kanske överdriver?

Tro nu för Guds skull inte att jag är en veganskrikande, trotsig ultrafeminist. För det är jag inte. Verkligen inte. Men ibland börjar man ju fundera.

Fast när jag tänker efter är det extremt hård konkurrens för en plats på listan. Tomas Thörnholm - en av de 26 männen - har ju faktiskt, som VLT skriver, "deltagit i Melodi­festivalen med låtar tre gånger, och vunnit för Norge 2004".

No offence tjejer, men det är inte lätt att vara mer betydelsefull än 2004 års låtskrivarkung.

Min nya vän

Det är tidig måndag morgon. Den första på det nya året.

Jag öppnar försiktigt ögonen. Det är varmt. Jeansen och den helknäppta skjortan alstrar mucho värme. Ingen vidare pyjamas. Att jag inte tänkte på det.

Det är det första jag reflekterar över. Ologiskt.

Sen tar det instinktiva över; var är jag? Logiskt.

Efter ett par förvirrande sekunder minns jag. "Ah, så var det ja." Kort därefter gör sig värmen påmind igen.

Jag. Måste. Ut.
Frisk. Luft.

Klockan är runt sju-åtta, och det är ett typiskt oktoberväder som inleder 2007.

Jag rullar ut från vännens lägenhet. Luften är lika sval och underbar som den, nästan kusligt, märkbara frånvaron av människor. Jag är ensam överlevande efter en enorm katastrof. Känns det som. Men det är ingen känsla av vemod som infinner sig. Nej, i stället är jag lättad där jag promenerar i min pyjamas.

Efter en halvtimme av effektiva steg börjar jag tröttna. Nu är jag inte lika varm längre. Och samtalshistoriken på telefonen är analyserad både en, två och tre gånger. Susanna?!

Jag knallar omkring i min pyjamas och har helt enkelt tråkigt.

Då ser jag honom plötsligt; Gurra. Han är precis som jag på morgonpromenad. Och även Gurra är klädd i sin pseudopyjamas. "Gott nytt år påre", önskar vi varandra och ler åt våra slipsars avkall på seriositet. "Du, jag heter Gurra!", ropar han efter tio-femton meter. Jag svarar med en hej då-vinkning och tänker tyst för mig själv:

Gurra, I think this is the beginning of a beautiful friendship.